I första partiledardebatten efter valet i onsdags fortsatte Stefan Löfven, nu som statsminister, att sträcka ut händer mot Centerpartiet och Folkpartiet. Men precis som i valrörelsen mötte Annie Lööf och Jan Björklund gesten med kalla handen.
Vi vet alla hur det parlamentariska läget ser ut. Allianspartierna fick ett tydligt besked från väljarna: Vi är färdiga med er. Socialdemokraterna tog som riksdagens största parti konsekvensen av det och bildade, precis som utlovat i valrörelsen, en minoritetsregering med Miljöpartiet. Men inte ens ett stöd från Vänsterpartiet räcker för att få till en riksdagsmajoritet bakom regeringsbesluten. Och en sak är sju av åtta partier ändå överens om: Sverigedemokraterna ska inte få inflytande över riksdagspolitiken. Då återstår bara ett alternativ: Samarbete över blockgränserna.
Det här förstår egentligen Jan Björklund och Annie Lööf. Deras väljare begriper också det – och en majoritet av dem har till och med sagt att de stöttar ett sådant samarbete. Men ändå fortsätter C- och FP-ledarna med sin konfrontatoriska jargong.
Det finns naturliga orsaker till det. Båda partiledarna är, som Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Tomas Eneroth, uttrycker det, fortfarande inne i en sorgeperiod. Annie Lööf mindre än Jan Björklund. Hon gjorde ändå en förhållandevis succéartad valrörelse och lyfte sitt parti från riksdagsspärren till att bli Alliansens näst största parti. Jan Björklunds prestation kan inte beskrivas som annat än ett fiasko.
Folkpartiet förlorade var fjärde väljare i riksdagsvalet. Moderaterna, som har stämplats som valets stora loser, förlorade procentuellt sett faktiskt färre väljare än Folkpartiet. Fick Norrland bestämma skulle partiet vara ute ur riksdagen.
Fredrik Reinfeldt gjorde det som de flesta partiledare brukar efter ett svidande valnederlag – han tog beslutet att avgå för att släppa fram nya krafter i partiet. Jan Björklund gjorde tvärtom. Trots fiaskoresultatet, trots att han förlorat sin profilfråga – skolan – till Socialdemokraterna, trots att den socialliberala falangen inom partiet växer sig allt starkare.
Men Folkpartiet är inget folkrörelseparti. De genomför inga omstörtande partiledarbyten bara för att det mumlas missnöjt i medlemsleden. Det mesta pekar ändå på att Birgitta Ohlsson, som i dag är ny utrikespolitisk talesperson, tids nog kommer att ta över som partiordförande i Folkpartiet. Hon fick fler kryss än Björklund i riksdagsvalet och vann även en förkrossande seger inför valet när Folkpartiet genomförde ett provval på egna hemsidan för partimedlemmarna.
Till och med Dagens Nyheters ledarsida, oberoende liberal, har i god ton framfört ett krav på Folkpartiledarens avgång. Frågan är bara när alla signaler ska nå fram till Björklund själv. Det verkar krävas en tydligare markering. När träder en modig folkpartist fram och talar ur skägget? Folkpartiet med Jan Björklund vid rodret är inte bara skadligt för Sverige i och med hans låsning i riksdagen. Han styr i nuläget även partiet i en riktning som inte leder någon annanstans än mot undergången.
