Geniet stängde in sin hustru på sinnessjukhus

Jag hade mardrömmar i natt. Vaknade mitt i natten och behövde en kram. Det är inte så mycket jag minns från drömmen i sig mer än obehagliga små fragment: långa vita korridorer utan fönster, en sliten tvångströja, att jag blev jagad. En komplett känsla av hjälplöshet.

Så kan det uppenbarligen gå om man sitter uppe lite för länge och sträckläser den sista biten av historien om Märta Söderbergs sorgliga liv. Den stannar kvar och lämnar smått outplånliga spår.

Märta var författaren och nationalklenoden Hjalmar Söderbergs första fru och mor till tre av hans barn.

Björn Sahlin, Söderbergexpert, och Johan Cullberg, professor i psykiatri, tecknar empatiskt hennes öde och ställer hennes författande man i en ny och högst tveksam dager.

Denne ”kulturman”, detta manliga geni, som i sina romaner – i synnerhet Doktor Glas och Den allvarsamma leken – gjort sig känd som något av en kvinnornas tillskyndare tornar genom sin korrespondens med omvärlden här upp som sitt eget eftermäles diametrala motpol. Och som någon som cyniskt försöker – och lyckas – utnyttja sekelskiftets patriarkala system och sitt eget kändisskap för sin egen bekvämlighet.

Hjalmar Söderbergs egen alkoholism och rad av otrohetsaffärer må vara hyfsat kända men hur långt han gick för att, år in och år ut, ursäkta dem båda inför sig själv och andra blir skrämmande glasklart i En äktenskapskatastrof.

Grunderna för att hans hustru ska diagnostiseras som ”imbecill” är oerhört vaga, i en modernare kontext helt obegripliga: Märta snyter sig ofta och är – gud förbjude! – god vän med familjens tjänstefolk.

Det räcker gott och väl. Märta interneras och skeppas viljelöst mellan ”sinnessjukhus” och kurorter. Hennes man, som vill skiljas, lägger ständigt ny ved på elden, övertalar mäktiga personer i sin omgivning – oftast från förläggarfamiljen Bonnier – att hans fortsatta skapande, hans ”geni”, är beroende av att aldrig behöva se eller träffa Märta igen. ”Hon bör hållas inlåst!”.

Inte minst för deras barns skull.

Det är ju alltid en utmärkt ursäkt.

Ju djupare Cullberg och Sahlin gräver desto starkare växer ens antipati gentemot den till synes fege ”Hjalle” som ständigt tar till genvägar och krampaktigt bedyrar sin ex-hustrus ”kroniska sinnessjukdom”.

Inblickarna i sekelskiftets undermåliga psykiatriska vård och tidens kvinno­syn är ganska vidrig läsning, men samtidigt nästan skräckfilms­kittlande likt ens oförmåga att slita blicken från en bilolycka.

Men det som är mest skrämmande med boken är den totala avsaknaden av Märtas egen röst, själva subjektets tystnad. Några få, få gånger citeras hon uttryckligen i sjukhusjournaler och brev skrivna av andra. Ett fåtal egna brev och gratulationskort till hennes barn finns bevarade och uttrycker blott en enorm sorg och, just, en komplett hjälplöshet.

Märta Söderbergs största – och troligen enda – brist verkar egentligen vara en smärtsam reumatism.

Historien, så som den berättas nu, påminner ofta om den amerikanska skådespelerskan Frances Farmers mer väldokumenterade öde – men här finns ingen glimrande comeback, ingen hollywoodsk återuppståndelse eller retroaktiv upprättelse under hennes livstid.

I En äktenskapskatastrof slutar livet istället i obarmhärtig och plågsamt utdragen uppgivenhet.

På julaftonsmorgonen 1932 klockan 07.00 avlider Märta Söderberg. Hon är 61 år gammal. På hennes välbeställda familjs gemensamma gravsten står hon inte med, hennes namn är utraderat ur historien. Märta jordfästs i en ensamgrav som efter 25 år avlägsnas. Som hade hon aldrig existerat.