Tack och hejdå, Knarrholmen

I månadsskiftet lämnade de sista hyresgästerna ­Knarrholmen. ­Efter 75 år i arbetarrörelsens ägo har Handels och IF Metall sålt semesterön i Göteborgs skärgård till ett privat byggbolag.

Den här ön skänktes till arbetarna. Nu säljer facket ut den till kapitalisterna.

Erna Olausson står lutad över verandaräcket till en av Knarrholmens 33 stugor och pratar med hyresgrannen Åsa Nordlund Bredow. De har bott här de senaste åren och har, i likhet med de flesta som hittat hit, starka band till arbetarrörelsen. Ernas sambo är metallarbetare och var här redan som barn. Åsa jobbar på Volvo Personvagnar och har nyligen bytt anslutning från IF Metall till Unionen.

För 75 år sedan, 1940, skänktes Knarrholmen till Götaverkens arbetare. Det var skeppsredaren Axel Ax:son Johnson som ville tacka för de båtar arbetarna levererat till hans bolag. Under kriget användes ön av militären, men direkt efter krigsslutet gjordes den i ordning till ett semesterparadis med sommarstugor, dansbana, affär, restaurang och badbryggor.

I flera decennier skötte arbetarna om ön på egen hand. Varvskrisen innebar dock att ansvaret vilade på allt färre personer och i början av 1990-talet lämnades ön över till IF Metall. Tio år senare gick även Handels in som delägare.

Nu har ön sålts till ett privat byggbolag och all uthyrning kommer att stoppas. Bland de många som passat på att hyra den sista veckan är Leif och Tina Karlsson.

– Vi ”knarrare” är bedrövade. Ön skänktes till Götaverkens arbetare och det skulle fortsätta i samma anda. Det som händer nu är ett svek från fackens sida. Det är många här ute som har gråtit under sommaren. Det är litet som att det svider i själen, säger Leif Karlsson.

Leif Karlsson kom hit första gången som tolvårig grabb i slutet av 1950-talet. Han säger själv att han ”är så gott som född här”. På den tiden var endast Götaverkens arbetare och deras familjer välkomna och sammanhållning var stark.

Det var barndomens minnen som fick honom att återvända hit med sin egen familj när han liksom sin pappa hade fått anställning på varven. Sedan dess har han blivit Knarrholmen trogen. Han har varit här varje sommar sedan 1982. När varvet slog igen fick han anställning som fastighetsskötare och ”allt-i-allo” på ön. Nu är han pensionär.

Den här sista veckan i augusti har han och Tina hyrt en av de blågrå stugorna som ligger utspridda på klipporna på öns västra sida. De uppskattar enkelheten, sammanhållningen och naturen på Knarrholmen. Det har aldrig funnits några staket eller tomtgränser. I stället har man hjälpts åt, haft gemensamma småbåtar och tagit hand om ön tillsammans.

– Jag tror inte att de fattar vad Knarrholmen betyder för oss. Jag tycker att de kunde ha gett det lite tid och låtit andra kom in, säger Tina.

Det har inte varit någon hemlighet att ön haft problem. De senaste åren har den delvis förfallit. Såväl stugor som serviceanläggningar är i behov av renovering. Dansbanan används knappt längre och minigolfbanan vid badviken är övervuxen. I stället för en kö med intressenter till stugorna har det varit svårt att få alla uthyrda.

Den nya ägaren, BRA Bygg, har sagt att de ska bygga om stugorna till bostadsrätter eller andelshus. De flesta av dem vi träffar befarar att de kommer att säljas till fantasipriser ingen av de nuvarande hyresgästerna kan ha råd med.

På en veranda med en fantastisk utsikt över skärgården och havet dricker Martin Börjesson förmiddagskaffe med sin syster och systerson.

I en tid när alla kollektiva lösningar läggs ner har det här varit en fristad. Men nu är det slut.

Carl-Magnus Höglund

• ”Vi är bra på avtal – inte på detta”