Att bli den störste och att göra gott

Dokumentärfilmen har fått ett uppsving i Sverige på senare år. Palme och Oscar-prisade Searching for Sugar Man har till exempel hittat hem hos både kritiker och en större publik. Det finns vissa gemensamma nämnare som är slående mellan Sugar Man och den bioaktuella dokumentären om artisten Björn Afzelius, Tusen bitar. Båda skildrar två säregna människoöden, artistskap med vänsterpolitisk klangbotten, och musiker som blivit profeter utanför sina hemländer. Men där slutar likheterna. För medan Sixto Rodriguez karriär aldrig tog fart gick Björn Afzelius som på räls. Från 1970-talets Hoola Bandoola Band till ett 1980-tal som landets bäst säljande solomusiker.

Jag har själv aldrig haft någon närmare relation till Björn Afzelius. Snarare hyst en avoghet till hans musik. Kanske främst beroende på de ofta gråtmilda och plakattydliga texterna och den nasala och gravallvarliga tonen i rösten. I filmen sätter musikjournalisten Håkan Lagher fingret på den känslan: Afzelius led av en avsaknad av charm och humor. Lagher försökte på 1990-talet att komma under ytan på artisten Afzelius, men utan resultat. Gerttens och Bergs dokumentärfilm lyckas bättre skärskåda människan Björn Afzelius. Fram träder en person med anknytningsproblem. Knappt någon kom honom riktigt nära. Mammans självmord blir ledtråden till vem han blev, han såg det livet igenom som ”ett svek”.

”Affe” kom att drivas av viljan att bli störst, men också att göra gott. Han bygger kulturhus i Nicaragua och är tidig i vänsterrörelsen med att kritisera Castros Kuba. Med skjortan uppknäppt till bröstet, ständigt med en cigg mellan fingrarna, träffade han nya kvinnor ”i varje hamn”, som en bandkollega beskriver det. I amerikanska rockumentärer skulle det berättats som en del av rockstjärnelivet, här framställs i stället den krassa verkligheten: Att det var ett nedbrytande sexmissbruk. Sällan har framgångens grå nyanser skildrats så väl.