Jaget i centrum

FOTO På några få år har fotokonsten fått ett brett genomslag och ökad ­status i Sverige. Men Arbetets Jonna Sima saknar de stora samhällsberättelserna i den samtida svenska konstfotografin.

Just nu pågår två stora utställningar om svenskt fotografi i Stockholm. Båda utgår från Christer Strömholm (1918–2002), vars svartvita porträttserier – mest berömda är de på transsexuella kvinnor från Paris gator – har bildat skola för efterföljande generationer inom svenskt foto.

På Moderna Museet visas Ett sätt att leva, som skildrar svenskt fotografi med avstamp i Strömholm och fram till i dag.

Tvärs över Saltsjön ligger Fotografiska, det privat drivna konstmuseet för fotografi som öppnades 2010 av bröderna Jan och Per Broman. Här hänger just nu en retrospektiv utställning av Anders Petersen, Christer Strömholms mest berömda adept. Där kan man följa Petersens 45 år långa fotografkarriär, som den berömda bildserien från Café Lehmitz i Hamburg från 1967 och hans foton från fängelser och mentalsjukhus. Gemensamt för Strömholm och Petersen är de ögonblickliga mötena och de svartvita porträtten, inte sällan av samhällets olycksbarn. Bilderna skildrar det ledsna, glada, fulla, fula, kåta, förtvivlade, det mänskliga – känslor som skapar identifikation.

Vi tar Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen igen. På Moderna har de plockat fram drygt 300 bilder av 29 fotografer ur sin imponerande fotosamling. Där lyfts JH Engström fram som den naturliga efterträdaren till Strömholm och Petersen. Han slog igenom med fotoboken Härbärge (1997) där han i flera år hade följt kvinnor på en institution för hemlösa. Moderna visar också delar ur hans senare produktion som är mer personlig. Medan Strömholm och Petersen reste i Sverige och över världen för att dokumentera möten har Engström på senare år fokuserat på sin hemmiljö i Värmland. Kanske kan det ses som en allegori över svenskt fotografi. Kosmopolitiska och allmänmänskliga teman har alltmer ersatts av det narcisistiska och privata.

Inom konstfoto brukar man beskriva det som ett skifte som började tränga igenom i början av 1980-talet, men som är pågående än i dag. Det dokumentära och sociala har fått stå tillbaka för en större medvetenhet om fotografins teoretiska förutsättningar och ett intresse för den iscensatta bilden.

När jag ställer frågan till kuratorn för Ett sätt att leva på Moderna Muse­et, Anna Tellgren, vänder hon sig mot påståendet att den dokumentära och sociala fotografin får ”stå tillbaka” i dag. Men hon håller med om att den inte har fått samma utrymme på museer, i fotoböcker och på gallerier som det mer estetiserade fotot. Varför är det så? En global tendens, menar Anna Tellgren. Men den är knappast frikopplad från samhällsutvecklingen i övrigt. Till stor del kan den förklaras med att de socialt engagerade fotograferna har flyttat in på nyhetsredaktioner, i tv och dokumentärfilmen, men också på sociala medier som tumblr-bloggar, Twitter och Instagram. Det kan också förklara varför det dokumentära fotots konststatus har sjunkit. Men det är heller inte svårt att göra kopplingar mellan det mer jag-centrerade konstfotot och den ökade individualismen och ”Satsa på dig själv”-budskap som fick fäste under nyliberalismens jungfruår på 1980-talet.

I våras åkte jag ut till Babybjörn-grundaren Björn Jakobsons livsmonument, konsthallen Artipelag, i Värmdö skärgård, för att se utställningen Det synliga – om svenskt samtida fotografi. Utställningen ville skildra de förändringar som skett inom konstgenren sedan 1990-talet. I programmet konstaterades att den tidigare mansdominerade fotokonsten är under stor förändring. De senaste 20 årens mest tongivande fotografer i Sverige har varit kvinnor. Denise Grünstein, Annika von Hausswolff, Linda Hofvander, Catharina Gotby … listan kan göras lång. Och över hela utställningen svävade amerikanskorna Cindy Shermans och Sally Manns andar och deras utforskning av sex, pornografi, kroppen, våld, död och feminism. Fotograferna använder sig av sina privata erfarenheter för att peka på större sammanhang, att det personliga är politiskt. Det väcker intressanta diskussioner, men samtidigt blir det problematiskt när väggarna på vårt gemensamma minnnesmuseum över samtiden nästan enbart täcks av dessa bilder.

Författaren och kritikern Susan Sontag har skrivit två mediekritiska klassiker: Om fotografi (1977) och Att se andras lidande (2004). I den förra menade hon att lidandets bilder, som vi översköljs av från nyhetsflödet, gör oss avtrubbade. I den senare konstaterar hon att så länge verkligheten är som den är, måste vi få se den – på bild.

Men i den svenska bildkonsts­diskursen anses fortfarande det socialt engagerade fotografiet, som uppfordrar till agerande eller i alla fall till moralisk agitation, ofta för banalt  – paradoxalt nog – för att hängas på gallerier.

Jag har letat efter de stora samhällsberättelserna i den moderna fotokonsten, men efter varje fotoutställning starkt känt att någonting saknats. Vart har hjärtat, solidariteten och patoset för den lilla människan i det stora bruset tagit vägen?