Gapet mellan blocken har minskat ju närmare vi kommer valdagen på söndag. De rödgröna leden blir allt ängsligare. Maktskiftet som kändes självklart för bara ett par veckor sedan är plötsligt inte lika givet. Det hänger så att säga på procenten. I värsta fall kan det faktiskt vara så. Och går dessa procentenheter till ett Feministiskt initaitiv som hamnar utanför riksdagen är sannolikheten stor att regeringen Reinfeldt får regera vidare i ytterligare fyra år.
Den här nya situationen beskriver Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida i dag. Hon frågar F!-väljare om de är beredda på att ”riskera fyra år till av utförsäkringar, ökade klyftor, usel sjukförsäkring och vårdkriser?”. Hon fick snabbt svar av Linnéa Bruno, riksdagskandidat för F!, som förväntat tycker att Kielos argument är ”osakligt svammel”.
Men Kielos frågor är högst relevanta. Vi bör alla ställa oss dem innan vi lägger valsedlarna i urnan. Det är också relevant att ta sig en funderare på vad feminism är. Det är inte en ideologi utan ett par glasögon genom vilka man ser världen. F!:s glasögon är som bekant rosa. Folkpartiets, som har drivit parollen ”Feminism utan socialism”, glasögon är inte av samma nyans. Annie Lööf, som slåss för att kvinnor ska få städa på F-skattesedel för låga ersättningar och utan kollektivavtal i välbeställda hem, kallar sig också feminist och bär en tredje typ av glasögon.
Ingen av dem har fel, de är alla feminister. Samtliga vill öka jämställdheten mellan män och kvinnor, men vägen dit ser väsentligt olika ut. Därför räcker det inte att bara kalla sig för feminist. Och bara för att du är feminist är inte Feministiskt initaitiv det självklara politiska partiet att rösta på.
De senaste åtta åren har jämställdhetsarbetet backat. Under Alliansregeringen har inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökat kraftigt, från 44 600 kronor år 2006 till dagens 63 900 kronor per år. I gruppen heltidsarbetande har löneklyftan ökat med hela 62 procent mellan 2006 och 2014. Neddragningar av vård och välfärd gör att allt fler kvinnor får ta ett större ansvar för att vårda anhöriga. Kvinnor mår sämre än män i dagens Sverige. Antalet sjukskrivningar i Sverige ökar, och mest ökar de bland unga kvinnor. Den försämrade arbetsmiljön har kvinnorna fått betala med sina kroppar. Störst försämringar har kvinnliga arbetare upplevt, tätt följda av kvinnliga lägre tjänstemän, enligt LO-rapporten ”Arbetsmiljö 2012 – klass och kön”. På grund av ofrivilliga deltider och att ”kvinnligt” arbete värderas lägre än ”manligt tjänar en svensk kvinna i snitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under ett helt arbetsliv. Och varannan kvinna får fattigpension.
Det finns hur mycket feministiskt arbete som helst att ta itu med efter valet. Men för att saker ska hända krävs en stark regering som också kan genomföra förändringarna.
Feministiskt initiativ har varit fenomenala på att föra upp jämställdhet och feminism på den politiska agendan. Är det något den här lama valrörelsen kommer att bli ihågkommen för så är det Gudrun Schymans homepartyn. Jag har själv besökt ett. Historiens vingslag var påtagliga under mötet. Och det är inget snack om att Gudrun Schyman är en genial folkbildare och agitator.
Socialdemokratiskt ledda regeringar har å sin sida varit med om att skapa det som vi tidigare har beskrivit som världens mest jämställda land. De har bland annat drivit igenom kvinnlig rösträtt, fri abort, barnomsorg för alla, allmänna barnbidrag, kriminalisering av sexköpare, varannan damernas i riksdagen. Det är en historia att vara stolt över. Stolt men inte nöjd. Och Stefan Löfvens feministiska reflexer kunde vara bra mycket mer finkalibrerade. Just denna torsdag den 11 september, när det har gått exakt 11 år sedan Anna Lindh mördades, är det lätt att falla in i ett ”tänk om”-drömmar. Hade hon fått leva skulle hon blivit statsminister, Sveriges första kvinnliga. Men så blev det inte, och socialdemokratin stukades och har förlorat två val sedan dess. Det är åtta förlorade år för jämställdheten. Nu finns det möjlighet att börja vägen framåt igen.
Att bara rösta fram fler feminister i riksdagen duger inte. Det måste vara feminister med rätt nyans på glasögonen. Och rosa är otvivelaktigt en mer utspädd variant av rött.
