Höjda lärarlöner en lek med elden
Det politiska etablissemanget har unisont identifierat lärarkåren som den grupp där löneuppvärdering är mest nödvändig. Valrörelsen har därför kantats av en kavalkad av löften om betydande lönesatsningar på lärarna. Övriga offentligt anställda grupper inom exempelvis vården och omsorgen nämns över huvud taget inte.
Huruvida högre lärarlöner är lösningen på skolans uppenbara problem och svenska elevers sämre resultat i de omdebatterade Pisamätningarna är i allra högsta grad osäkert. Men det varken hindrar eller begränsar det politiska lärarkramandet.
Att den tydliga politiska inblandningen i lönebildningen och det uttalade gynnandet av en särskild grupp rymmer betydande risker är uppenbart. Morrandet från andra yrkesgrupper som upplever egna lönelägen som felaktiga har inte heller låtit vänta på sig.
Tidigare har parterna varit överens om att hålla politiken på avstånd i lönebildningen. Rädslan för politisk inblandning har varit utbredd. Men den pågående lärarflirten förefaller ändra mönstret. Nu välkomnar lärarkåren den snabbfil som politikerna säger sig vilja skapa för dem.
Historiskt finns få, om ens några, lyckade exempel på relativlöneförändringar som administrerats eller genomförts med politiker vid taktpinnen.
Krav på kompensation har alltid kommit som ett brev på posten. Om inte under det första året, så definitivt inom några år då en starkt avvikande (gynnsammare) löneökningstakt för en särskild grupp inte tolereras av omvärlden.
Yrkesgrupper inom vården och omsorgen ser sig själva som minst lika viktiga kuggar i samhällsmaskineriet som lärarkåren och därmed också berättigade till minst samma löneutveckling.
Varje försök att lyfta eller gynna en grupp framför alla andra förutsätter enighet bland övriga aktörer på arbetsmarknaden. Det räcker inte med att politiker pekar med hela handen. Den svenska modellen innebär att löner och villkor fastställs i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare och inte av politiker.
Att politikerna tävlar med varandra om att erbjuda lärarkåren de bästa villkoren är därför en lek med elden. En politiskt etablerad (högre) löneökningstakt för lärare och en annan (lägre) takt för övriga grupper riskerar att skapa kaos.
Och vilka svar ska lärarkårens politiska vänner ge till undersköterskor i äldreomsorgen, förskollärare och barnskötare på förskolan, sjuksköterskor inom landstingen, socialsekreterare inom kommunerna som ser sig som minst lika viktiga och lönemässigt eftersatta?
Finns det över huvud taget något genomtänkt svar som motiverar en lönemässig särbehandling av lärarkåren medan övriga yrkesgrupper står tillbaka?
