Mörkerkrafterna har stärkt sitt grepp

När den här texten skrivs har Sverigedemokraterna fått 11,5 procent i en väljarundersökning. Det är en fördubbling jämfört med valresultatet 2010.

Från att årets valrörelse har handlat om raset i skolan, massarbetslöshet, en välfärd på knäna, bostadsbrist och skattepengar till riskkapitalister har spelplanen kastats om. Nu vill Fredrik Reinfeldt i stället helst prata om invandringens ”kostnader”. Och som ett brev på posten sköt SD i väg i opinionen.

Rasismen är på intet sätt ny i Sverige. Men sedan SD röstades in i riksdagen för fyra år sedan – då vi var många som dagen efter valet undrade ”vem det var som fakking rösta” – har den debatterats mer än någonsin. Vi har börjat tala om den strukturella rasismen och diskrimineringen, den som bland annat gör att ”Eric” kallas till fler jobbintervjuer och lägenhetsvisningar än ”Hassan”. Vi har börjat diskutera representation på allvar. Vem får uttrycka vad och representera vilka.

Några av de senaste fyra årens tongivande inlägg i debatten har nu förtjänstfullt samlats i en antologi av redaktörerna Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Det är omistlig läsning för att förstå och få perspektiv på de gångna åren som varit omvälvande – inte minst för den svenska självbilden. Det är en på många sätt skrämmande tillbakablick. Skribenterna Negra Efendic och Rakel Chukri ger snarlika uppväxtskildringar, om att leva som andra generationens invandrare i svenska småstäder på 1990-talet. Rakade skallar, vit makt-musik och rädsla för Lasermannen.

Känslan känns igen i dag – men mörkerkrafterna har stärkt sitt grepp. De rakade skallarna är ersatta med riksdagsmän i kostym, och regeringen har sanktionerat rasprofilering via polisens Reva-projekt. Skånepolisen har registrerat romer – och så har vi massmördarna Breivik och Mangs. Trots det hörs ofta från framför allt högerhåll att det är antirasisternas protester och vända ryggar som är hotet mot yttrandefriheten.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i sin text att det inte ligger något gott i att vara neutral mot det oanständiga. Det är ord som ingjuter mod. Tillsammans är vi aldrig ensamma.