I morse var det statsministerns tur att bli utfrågad i P1 Morgon. Intervjun var ordentligt avslöjande när det gäller valets två viktigaste frågor: välfärden och jobben. Först ifrågasatta Fredrik Reinfeldt Konjunkturinstitutet beräkning av att det behövs skattehöjningar på 100 miljarder – vilket kan jämföras med Alliansens 140 miljarder i skattesänkningar – fram till 2018 för att klara välfärden. Men höjda skatter kommer inte på fråga, meddelade Reinfeldt.
Slutsats: Med en Moderatledd regering efter valet kommer vi få se ytterligare nedskärningar i vård, skola och omsorg.
Nu har väljarna fått besked i den frågan i alla fall.
Men så var det jobben. Mer än åtta procent av arbetskraften, eller drygt 450 000 svenskar, saknar ett jobb att gå till. Det är en samhällsekonomisk förlust och innebär stort lidande för hundratusentals människor och deras familjer. Och det var just dem som Reinfeldt påstod att han skulle rädda med sin arbetslinje. Effekten blev den motsatta – arbetslösheten har ökat, liksom långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. De som varit arbetslösa i mer än tre år har parkerats i Fas 3. I dag är de fler än 35 000, vilket motsvarar samtliga offentliganställda i Stockholms stad. Det enda konkreta svaret Reinfeldt gav dessa människor var att han vill behålla Fas 3, oavsett Centerpartiets invändningar.
Om arbetslösheten i övrigt ville han fokusera på sin absurda devis: Att arbetslösheten är liten om man ser på etniska svenskar mitt i livet. Kanske talar han om sin egen vänkrets? Reinfeldt avslöjade som bekant nyligen att han inte känner en enda person som är arbetslös.
Men uppfattningen att bara vissa grupper är arbetslösa är i grunden felaktig. I den aktuella rapporten ”Hur många har erfarenhet av arbetslöshet?” konstaterar LO-ekonomen Thomas Carlén att en stor del av befolkningen lever och arbetar med risken att drabbas av arbetslöshet. En fjärdedel av arbetskraften har varit arbetslös någon gång under de senaste fem åren. Sedan är unga, kvinnor mellan 25-44 år och utrikesfödda det i större utsträckning. En förklaring är att de oftare än andra erbjuds osäkra visstidsanställningar.
Eftersom det är breda grupper som drabbas av arbetslöshet behöver också insatserna mot den vara breda.
Är en regering seriöst intresserad av att nå full sysselsättning krävs en rimlig a-kassa, och rejäla utbildningssatsningar. Men Alliansens arbetslinje går inte ut på att det ska löna sig att arbeta genom högre löner och bättre arbetsvillkor. Det ska i stället straffa sig att bli arbetslös. Det leder inte bara till räddare arbetsplatser – utan också till en stigmatisering av arbetslösa. När dessutom utbildningar har ersatts av ofta verkningslösa jobbsökaraktiviteter tvingar det människor att ta första bästa jobb, oavsett lön och anställningsformer.
P1-intervjun med statsministern gav besked om välfärden och jobben. Båda svaren visar på behovet av ett regeringsskifte om två veckor.
