Tysk lönehöjning en injektion för euroområdet

Reallönerna i den tyska industrin stiger. Efter inledande varningsstrejker gav den senaste avtalsrundan 5,6 procents höjning. IG Metall har tjänat på kritiken av det tyska exportundret.

Olaf Bolduan ler nästan oavbrutet. Han är IG Metalls ombud på heltid och ordförande i Dynamoverkets Betriebsrat, den nämnd med arbetstagarnas självvalda representanter som är så viktig för fackets inflytande i det tyska arbetslivet. När man vandrar genom hallarna med Olaf Bolduan tar hejandet och handslagen aldrig slut.

Det mer än 100 år gamla verket ligger i Siemensstadt, döpt efter en av Berlins viktigaste arbetsgivare. Här byggs elmotorer för olje- och gasutvinning, vindkraftverk, sjöfart och andra industrier i hela världen. Man är dömd att känna av globala konjunktursvängningar. Samtidigt är de enorma motorerna inte utbytbara, och kunderna spridda inom olika näringar.

Fackets man har all anledning att vara nöjd. Av närmare 800 anställda är bara en handfull inhyrda. Sex av tio är med i IG Metall.

Och fjolårets industriavtal gav 5,6 procents löneökning – trots att förhandlingarna löpte parallellt med ett omstruktureringsprogram. Siemens vill spara in sex miljarder euro och höja vinstmarginalen inom samtliga produktionsområden.

– Vi hade jobbpakten i ryggen. Ingen i den ordinarie personalstyrkan har egentligen varit rädd att förlora jobbet, berättar Olaf Bolduan.

Pakten slöts under krisåret 2009 mellan Siemens och IG Metall Berlin. Arbetsgivaren åtog sig att inte avskeda någon ”av driftsskäl” och personalen gick ned i arbetstid. Avtalet saknar slutdatum, men skulle kunna sägas upp vid det här laget.

– Men det finns ingen Siemensboss som är villig att dra på sig den skandalen.

För Olaf Bolduan är jobbpakten ett fundament. Utifrån den tacklar man sparprogram och avtalsförhandlar. Under finanskrisens inledande år var det ingen i personalen som tvingades gå.

– Vid det här laget har det försvunnit 60 platser genom att folk med visstidsanställning inte fått sina kontrakt förlängda. Men det hade kunnat vara väldigt många fler.

Lokala jobbpakter slöts på flera håll i Tyskland under finanskrisens inledande år. Men de förklarar i sig inte IG Metalls avtalsframgångar. När löneförhandlingarna inleddes våren 2013 varningsstrejkade industriarbetare i hela Tyskland. I Berlin deltog sammanlagt cirka 8 000 personer – många på Dynamoverket.

– Vi stod framför verksportarna med 300, 400 personer eller mer. När man gick genom hallarna var det tomt. Då står produktionen still, säger Olaf Bolduan nöjt.

Byggmontören Ingo Berger delade ut lappar om dagens strejkplaner till den övriga personalen tidigt om vårmorgnarna. Han arbetar på verket sedan mer än 30 år.

– Det behövdes ingen större övertalningsförmåga, om man säger så, säger han luttrat.

Avtalet gav en genomsnittlig yrkesarbetare i industrin ungefär 130 euro mer i grundlön. Eftersom de särskilda tilläggen också höjs blir det i praktiken ännu mer över i plånboken, samma arbetare kan nu komma upp i cirka 2 800 euro i månaden (27 000 kronor ungefär). Specialiserade yrkesarbetare och ingenjörer tjänar betydligt mer.

Men avtalet väckte inte enbart entusiasm.

– Helt ärligt, till att börja med var vi lite besvikna. Men så här i backspegeln är det okej. Givet konjunkturen ser man ju att vi inte hade kunnat få fram ens samma resultat i år, säger Ingo Berger.

Konjunkturutvecklingen i Tyskland har varit svag de senaste åren. Samtidigt har reallönerna i tillverkningsindustrin stigit. Men i europeisk jämförelse är enhetsarbetskostnaderna –arbetsgivarens kostnader för de anställda i relation till hur mycket de producerar – fortfarande väldigt låga.

I fjolårets avtalsrörelse lutade sig IG Metall mot den kritiska diskussionen inom eurområdet om hur det tyska exportundret ägt rum på de andra ländernas bekostnad.

– Vi tjänade på den här debatten. Motargumentet är ju att metall- och elektroindustrin redan tjänar så mycket och vill ha ännu mer. Men vi kunde peka på vad utlandet säger om vår inhemska efterfrågan. Lönehöjningar gynnar inte bara våra medlemmar. Det är ekonomiskt ansvarigt att lämna kvar mer kapital i landet – inte att utveckla vår industri på de andras bekostnad genom hög produktivitet och pressade löner.

Det säger Klaus Abel, en av IG Metall Berlins två chefer, när Arbetet talar med honom.

Dynamoverkets chef Dieter Fink oroar sig mer över orderingången än stigande löner. En så stor koncern som Siemens kan ta de 5,6 procenten, säger han. Men löneökningar står alltid i relation till produktiviteten.

– Jag betalar gärna de extremt höga tilläggspremierna, men produktiviteten måste stämma, säger han.

Flera konjunkturrapporter som publicerats i år antyder att den inhemska efterfrågan stiger och driver på ekonomin. Det ger facket vatten på kvarn. Och enligt Klaus Abel har de gångna årens reallöneökningar inte resulterat i utflyttad verksamhet.

Berlin är inte förskonat, men drivkrafterna är andra. Till exempel att företag kan få EU-pengar om de flyttar produktion till Tjeckien, som Tyco Electronics gjort.

– Det fanns en viss löneskillnad men de 5,6 procenten gjorde varken till eller från, säger Klaus Abel.

Unn Gustafsson