Projekt arbetslinjen har lyckats.

Jobbskatteavdragen. Dem har vi väl förtjänat? Budskapet är rättvisa, det vill säga att vi som bidrar till samhället och välfärden förtjänar att få tillbaka.

Vi som har lyckan att ha ett jobb har fått vår gemensamma skatt sänkt med över 300 miljarder under en sjuårsperiod. Vilken belöning.

Som om det inte räcker att vara en av de utvalda. Eller: Är det därför du jobbar? Räcker det inte med möjligheten att utvecklas utanför hem och familj, att göra nytta, att få ett lönekuvert och försörja sig själv? Måste vi verkligen belönas ytterligare?

Jobbskatteavdraget ger en känsla av något sunkigt och cyniskt.

Samtidigt som vi som jobbar belönats har ersättningarna till dem som drabbats av sjukdom eller olycka frusits. Försäkringskassan har order att ifrågasätta och sätta gränser och jaga iväg folk till arbetsförmedlingen – sådan är tanken med arbetslinjen. Vi ska vara tillgängliga för arbete. Oavsett om vi kan jobba eller om det finns någon efterfrågan.

De som halkat ut ur arbetsmarknaden av otur eller egen förskyllan ska finnas till hands, vara tillgängliga. Gärna i fas 3, denna gråa undantagsstuga. De arbetslösa ska kontrolleras. Arbetsgivarna, som tjänar pengar på att erbjuda statligt finansierad sysselsättning, behöver inte kollas. De tjänar ju arbetslinjen, gubevars.

Och de politiker som talar om välfärd, solidaritet, om samhällets plikt att värna om de allra svagaste får finna sig i att utmålas som populistiska bidragsfans, både av politiska motståndare och av politiska journalister och kommentatorer.

Få, inte ens Alliansens politiker, försvarar fas 3 i dag. Få propagerar öppet mot denna dyra, värdelösa förvaring av människor. Ändå fortsätter eländet, trots att riksdagen beslutat att inga fler arbetslösa ska ösas in i systemet.

I veckans nummer har Mats Pejer talat både med de förvarade och med motståndarna.

”Alliansens begreppsförskjutning har slagit igenom. De kallar försäkringar för bidrag. Det är arbetslinjen mot bidragslinjen. Jag tror att de rödgröna är rädda för att ta i frågan även om de har många bra förslag”, säger Carina Wellton, Solrosupprorets ordförande.

Så har vi alla blivit egoister. Jag minns 80-talet, när debatten handlade om att det bara gällde att få över medelklassen till känslan: ”Vi borde inte betala för dom.” När vi medelklassare känner att välfärdssystemen ger oss betydligt mindre än de kostar oss. Då är solidariteten körd.

Är vi där nu?