Massiv kritik mot den nya gymnasieskolan
För få sökande och dålig kvalitet. Kritiken mot yrkesprogrammen är hård. Att ge branscherna inflytande, både i utformandet av utbildningen och i genomförandet, är LO:s lösning.
2011 fick vi en ny gymnasieskola som var tänkt att göra eleverna bättre förberedda för yrkeslivet. Men ungdomarna reagerade raskt med att helt enkelt välja bort yrkesprogrammen. Nina Andersson-Brynja, utbildningspolitisk utredare på LO, ser många skäl att vara orolig.
– Det är för få som söker till yrkesprogrammen, kvaliteten på utbildningen är för låg och möjligheterna att ta igen utbildningsmissar senare är små. 
Att elevströmmarna inte matchar de områden där det är, och kommer att förbli, arbetskraftsbrist oroar också Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
– Tidigare gick 25 procent från vård och omsorg och från barn och fritid vidare till högskolestudier. Nu går många med bättre betyg i stället via ett studieförberedande program och får inte den praktiska vårdutbildning de skulle behöva, säger Mats Söderberg, utredare på SKL.
Att ta bort den grundläggande högskolebehörigheten från yrkesprogrammen var ett allvarligt misstag, anser Nina Andersson-Brynja.
– Elever och föräldrar vill ha breda utvägar och inte göra så stora val när en ungdom är 15 år.
Högskolebehörigheten går att få, men det kan krävas ett aktivt val av eleven för att läsa fler kurser i engelska, svenska och matematik.
– Det funkar möjligen för dem som kommer från akademikerhem och har kläm på systemet. Men det ser annorlunda ut för elever som kommer från socioekonomiskt svagare hem, tycker Nina Andersson-Brynja.
Var femte yrkeselev har inte erbjudits möjligheten att läsa in behörighet, eller vet inte om hon fått frågan, enligt Nina Andersson-Brynja.
Skolverket har regeringens uppdrag att årligen följa nya gymnasieskolan. Verkets samlade kunskap visar kvalitetsbrister inom just yrkesprogrammen, enligt överdirektör Helén Ängmo.
– Det är inte alltid eleverna får den tid de ska ha på en arbetsplats, handledningen är inte tillräckligt bra, kopplingen skola – arbetsplats och en plan för eleven kan saknas. Dessutom finns det för få utbildade yrkeslärare.
Skolverket utbildar nu ett 20-tal resurspersoner som ska stödja skolorna lokalt och regionalt just med den arbetsplatsförlagda utbildningen.
SKL jobbar med enskilda skolor, med avhoppare och dem som är på väg att hoppa av.
– Stora strukturella förändringar har pågått. Nu vill vi stimulera på en annan nivå. Se till att eleverna aldrig hamnar i återvändsgränder, säger Mats Söderberg.
LO:s lösning för att komma till rätta med bristerna är att släppa in branscherna. Både i utformningen av utbildningarna och i genomförandet.
– Det är bara de som vet vad de behöver. Kontakterna mellan skola och arbetsliv är alldeles för svaga, och det handlar mycket om traditioner, säger Nina Andersson-Brynja.
Det är inte fråga om att leja ut utbildning, eller göra sig beroende av något enskilt företag, understryker hon.
– Barns och ungdomars utbildning ska samhället sörja för, men pendeln har slagit för långt.
Det finns en osäkerhet både från skola och arbetsliv – men det håller inte att branscherna bara väntar på färdig arbetskraft.
Att stärka de lokala och nationella programrådena, där både arbetsgivare och fack sitter tillsammans med utbildningsanordnarna, så att de blir mer än bara en referensgrupp är en väg.
– Kanske behövs det stimulanspengar om man menar allvar och folk från företag och förtroendevalda ska avsätta tid. Man pratar olika språk, har olika traditioner Det är inte lätt, men jag kan inte se något annat sätt att lösa det här.
Nina Andersson-Brynja vill inte heller att den enskilda eleven ska lämnas ensam i livsavgörande val. Studie- och yrkesvägledningen ska vara närvarande och skolan ska ge arbetsmarknadskunskap.
– Ser ungdomarna sedan att yrkesutbildningen håller hög kvalitet och att kompisar och syskon får jobb, då blir det en positiv spiral.
Läs också:
