Husby: Slutet på idyllen

Kravallerna i Husby för ett år sedan ändrade världens bild av det idylliska Sverige. Även Husbyborna själva häpnade över våldsamheterna och bilbränderna. I dag ligger lugnet över området som på 1970-talet lanserades som drömförorten. Men under ytan sjuder det av lika delar missnöje och framtidstro.

Bilderna spreds över världen. Maskerade ungdomar med stenar, bensindunkar och molotovcocktails mot kravallpolis. Natt efter natt.

Husbykravallerna ändrade bilden av Sverige. Folkhemsidyllen stod i brand. Från Somalias huvudstad Mogadishu ringde en orolig man till släkten i Husby och undrade: ”Är det krig?”

Inte bara omvärlden häpnade. Inga Harnesk, 84, Husbybo sedan 40 år, blev lika förvånad. Hon vill inte flytta mer i livet, men om kravallerna upprepas kanske hon tänker om.

– Då kommer jag att svära högt och ljudligt och säga: ”Jag hade hoppats att ni skulle ta ert förnuft till fånga, men nu struntar jag i er. Nu lämnar jag det här.”

Hon var en av de första som flyttade in 1974. Husby skulle bli något annat än de avskräckande exemplen i grannskapet, de nya förorterna Tensta och Rinkeby, där hyreskasernerna smälldes upp på rad för att bygga bort bostadsbristen.

I reklamen lanserades Husby som ”drömförorten”. Inga Harnesk minns busslasterna med japanska turister som kom för att beskåda förortsidyllen.

– Vi delade ut kartor och broschyrer till dem så att de kunde gå runt och se hur fint det var. Då var Husby stiligt och attraktivt, berättar hon.

Ungdomarna har andra erfarenheter. De har fått höra till leda att Husby är ett dåligt ställe att bo på.

– Nu skrattar vi bara åt det, säger några tonårstjejer som har kommit till medborgarrådets möte på Husby gård.

 

– Jag känner mig trygg här. I Husby är alla som en stor familj, tycker Ismahan Farah, 16, och kompisarna håller med.

Snart har det gått ett år sedan söndagen den 19 maj 2013. Klockan 21.54 fick polisen det första samtalet om ”ett ungdomsgäng som hade maskerat sig” i Husby. Sedan följde åtta nätter av upplopp som spreds över Sverige. När det hade lugnat ner sig i Husby tog upploppen fart i andra Stockholmsförorter och fortsatte till städer som Borlänge, Örebro, Växjö, Linköping, Lysekil, Borås, Uppsala och Gävle.

Årsdagen ska uppmärksammas med ”en dag för Husby och Järva” den 24 maj. Det är dagen före EU-valet. Men ingen tror att Husbykravallerna kommer att sätta några spår i EU-valet, riksdagsvalet eller kommunalvalet.

De utsatta förorterna lär inte bli någon valfråga, inte heller miljonprogrammets upprustning. Ändå bor nästan var fjärde svensk, två miljoner männis­kor, i miljonprogrammet. Renoveringen beräknas gå på 300 miljarder – eller om det nu blir 600? Ingen vet. Frågan är vem som ska betala och om dagens hyresgäster har råd att bo kvar efteråt.

 

– Vi vill att de ledande politikerna i Stockholm ska diskutera förortens problem i valrörelsen. Det borde absolut vara en fråga även inför riksdagsvalet. Renoveringen av miljonprogrammet, med stora hyreshöjningar som följd, riskerar att skapa en extrem fattigdomsfälla, säger Arne Johansson, ordförande i stadsdelsrådet i Husby.

Själv bor han i en evakueringslägenhet. Hans egen lägenhet renoveras. Han kommer undan med en hyreshöjning på 20 procent. Från början var det tal om minst det tredubbla.

– Vi utkämpade en stor strid 2007 och 2008 mot omfattande rivningar och saneringar som skulle innebära hyror i nivå med nyproduktionen, berättar Arne Johansson och visar utsikten från balkongen – några hyreshus närmast grönskan på Järvafältet.

– De skulle rivas och ge plats för småhus åt folk med större plånböcker. Där skulle de som jobbar i grannförorten Kista flytta in.

Hyreshusen står kvar. Det blir inga småhus. Hyresgästerna i Husby organiserade sig och lyckades stoppa planerna. Däremot lyckades de inte stoppa nedläggningen av landstingets vårdcentral eller rädda samlingspunkten Husby träff.

– Alla strider har svetsat oss samman. Först bildade vi nätverket Järvas framtid, sedan Husby stadsdelsråd. Det är ett initiativ underifrån och startades av föreningarna i Husby. På första mötet kom 120 personer från 35 föreningar – PRO, Hyresgästföreningen, invandrarföreningar och idrottsföreningar.

Nu gäller striden den nedlagda Dalhagsskolan. Där ska Fryshuset flytta in, precis som föreningarna i Husby har efterlyst. Så långt är allt frid och fröjd. Men Fryshuset vill starta en friskola som Husbyborna inte vill ha. De är rädda för att det går ut över de existerande grundskolorna.

Medborgarrådet vill ha utbildning för arbetslösa ungdomar, ett allaktivitetshus och samlingslokaler för Husbys alla föreningar.

Enzo Costa, 22, är yngst i styrelsen för medborgarrådet:

– Planerna på en grundskola väcker ilska. Det ryktas om att kravallerna kan upprepas. Det vore synd om ilskan skulle ta sig uttryck i kravaller. Det vi behöver är kamp.

– Det som förorten behöver är yrkesutbildningar, jobb, bra skolor och renoveringar på de boendes villkor. Renoveringarna ska användas för att skapa jobb åt förortens ungdomar med avtalsenliga löner, anser han.

Abdullahi Yusuf kom från Somalia för drygt 20 år sedan. Han är en av Husbys eldsjälar – engagerad i moskén, Socialdemokraterna, nattvandrarna, vice ordförande i stadsdelsrådet och allt vad det nu är.

Han knackar dörr i Husby inför valet. Ibland blir det politiska diskussioner och ibland slängs dörren igen i ansiktet på honom.

– Vi säger inte bara att folk ska rösta på oss. Vi säger att de ska gå och rösta överhuvudtaget.

I förra valet fick alliansen 17 procent i Husby. De rödgröna fick 78 procent. Men valdeltagandet var bara 55,2 procent mot 81,6 procent i hela Stockholm.

– Jag tror inte att fler kommer att rösta i år. Det finns en misstro mot partierna, säger Enzo Costa.

 

Läs också:

Forskare: Ett jämlikt land? Eller något helt annat?