Derya vill förändra underifrån

POLITIKENS GROVARBETARE del 1. Vilket parti är det bästa? Vilka har de ­ultimata ­lösningarna för samhällets ­utveckling? Inblick träffar lokala politiska företrädare runt om i landet som funnit sina olika svar. Först ut är ­miljöpartisten Derya Uzel Senir.

Partiet sätter individen i cent­rum. Är modernt, flexibelt och lyssnar på den enskilda medlemmen. Därför är stockholmaren Derya Uzel Senir miljöpartist.

Det är strax före stängning på Arbetsförmedlingens etableringsenhet i Spånga. Hit kommer nyanlända som efter besked om uppehållstillstånd får hjälp att hitta sin väg in samhället. En kvinna får hjälp av en handläggare och en tolk att förstå upplägget: Inom en vecka kommer hon att kontaktas av en etableringslots.

Derya Uzel Senir sitter den här dagen en trappa upp, där handläggarna sköter det administrativa arbetet. Det nyblivna fackombudet (Saco-S) jämställer sina arbetsvillkor med lärarnas. Tung belastning och för mycket administration. Etableringsuppdraget som Arbetsförmedlingen fick 2010 har goda syften, tycker hon, att fokusera på jobb och arbetet är meningsfullt, men mycket kan bli bättre.

Som ersättare i arbetsmarknadsnämnden i Stockholm stad kan hon försöka påverka, även om Alliansen har majoritet, och bidra med yrkeserfarenhet av hur besluten faller ut i praktiken.

– Jag har varit aktiv med skrivelser och förslag, säger hon och nämner SFX, svenska för invandrade akademiker, som viktig att utveckla. Många syrier som kommer hit har en hög utbildning, som dock inte passar in på kraven, och hamnar på SFI för dem med grundskoleutbildning.

En annan viktig fråga i nämnden har varit stödet till unga vuxna som varken arbetar eller studerar. Om unga hoppar av skolan beror det oftast på att de saknar kontakt med en vuxen vägledare, visar en utredning från Ungdomsstyrelsen.

– Nu anmäler skolan till kommunen, som ringer, skriver brev, gör hembesök. Jag tror på tidigare insatser, mindre klasser, fler lärare. En del har en bokstavskombination eller dyslexi som lärarna kanske inte lägger märke till på grund av sin höga arbetsbelastning, säger hon.

Miljöpartiet har hon sympatiserat med sedan tonåren. Varje individ ska ha sin rätt och frihet, oavsett sexua­li­tet, etnicitet, handikapp, säger hon, och Miljöpartiet utgår alltid från männi­skans bästa: ”bottom up” och inte ”top down”.

Ideologin går i takt med samhällets utveckling, anser hon, till skillnad från Socialdemokraterna som inte passar ”den nya generationen”, även om de har bra idéer för väl­färden.

Hon vill liksom Miljöpartiet se ett samhälle med mer miljötänk, mer miljövänligt bostadsbyggande och företagande, en högprioriterad kollektivtrafik och järnväg, mer service, vård, omsorg och en bättre arbetsmarknad för alla.

Aktiv blev hon för fem år sedan. Hon pratade om att hon ville förändra samhället, när kompisarna frågade: Varför gör du inte det i ett politiskt parti? Just ja, tänkte hon. Så kan man ju göra.

Första mötet var nervöst, men roligt, och snart blev det uppdrag som nämndeman i tingsrätten, Migrationsdomstolen och förvaltningsrätten. Nu sitter hon dessutom, förutom i arbetsmarknadsnämnden, också i stadsdelsnämnden i Spånga Tensta och i dess sociala delegation.

Det är medlemmarnas vilja som får styra, det respekterar de på ”riks”, säger hon. Som när Miljöpartiet fick ett erbjudande från Moderaterna om samarbete, då gick frågan ut på remiss till alla lokalavdelningarna. Det är sådant som gör partiet flexibelt och ett med sin samtid, tycker hon.

– Jag kommer från den unga generationen och Miljöpartiet har alltid varit tilltalande för oss, säger 28-åringen.

I bagaget har hon en examen i statsvetenskap. Programmet hette politik, ekonomi och organisation.

– Jag var ju politiskt intresserad tidigt och tänkte att det passade att studera politiska teorier och politisk filosofi.

I de allra flesta frågor känner hon sig ett med partiet. Men för tre år sedan gick hon emot partilinjen. Riksdagen beslutade att Turkiet har begått folkmord på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

– Jag reagerade väldigt starkt, för jag tycker inte att politiker ska skriva historia.

Själv har hon ingen åsikt i frågan, men vill gärna veta vad som hände eftersom hennes föräldrar kommer från Turkiet. Hon vill inte heller kallas mördare, säger hon, och jämför också med Förintelsen, där historieskrivningen är att nazister låg bakom, inte ”tyskar” i allmänhet. EU föreslår att en historiekommission av oberoende forskare ska studera händelserna 1915., och det är där frågan ligger ansåg, och anser, hon.

– Det går inte att rösta om vad som hände då. Det är inte precis som att vi har lärt oss den historien i skolan, som med världskrigen, säger hon, själv född och uppväxt i Sverige.

Hon argumenterade genom artiklar i Newsmill (en öppen webbplats för debatt, nu nedlagd) och pratade med miljöpartister i riksdagen, men ”somliga fick partipiskan på sig”, och det gillade hon inte.

Senare den här onsdagskvällen är det medlemsmöte för alla miljöpartister i Stockholms stad. Då kommer en svårighet med gräsrotstänkande och direktdemokrati upp på dagordningen, genom en motion som Derya skrivit under.

Men först information om valkam­panjen. Derya Uzel Senir hänger längst bak i aulan på Globala gymnasiet, och skojar med Sara Johansson från en stadsdelsnämnd i söderort. Hur ska det gå när de ska ut och trampa med de mobila valstugorna, som – förstås mycket medvetet uttänkt – är cyklar, med stora affischer?

– Hur ska man se? undrar Sara.

Derya rullar in kanten på sitt gula röstkort. Möten kan bli lite långrandiga, säger hon, som när flera personer säger samma sak fast på olika sätt.

– Men det är bra att träffa partikolleger, de kan ha samma ärenden på andra håll i staden.

Så är det dags. Motionsskrivaren Sara Pettigrew får ordet:

– Vi ställer höga krav på mångfald i samhället, då måste vi ställa krav också på oss, säger hon och föreslår att valberedningen ska komma med ett förslag på hur mångfalden ska garanteras.

För när medlemmarna direkt, utan valberedning, röstat fram personer till valsedlarna har de elva första svensk etnicitet och äldre lyser med sin frånvaro.

En man säger att partiet ska gå på inre egenskaper, kompetens och poli­tik, inte på yttre attribut och då går en åhörare i gång så mycket att hon lutar sig tillbaka och sprattlar vilt med benen.

Derya står dock lugnt kvar. Om det behövs ska hon gå upp och debattera. När flera talare, liksom styrelsen, yrkar bifall pustar hon ut ett diskret ”ja”. Motionen antas.

– Ett steg framåt, säger Derya Uzel Senir när hon går nerför trapporna mot buss och pendeltåg.

Så kollar hon av klockan på mobilen: ”Oj, så mycket?” säger hon, efter en kväll i raden i demokratins ideella tjänst.

Tre svarar: Varför är du miljöpartist?

Cecilia Obermüller, vice ­ordförande i Bromma stadsdelsnämnd, Stockholm:
–  Det är en självklarhet. Klimatet, livsstilen, framtiden. Jag är en miljö­människa ut i fingerspetsar­na. Jag är mörkgrön. Och i Stockholm måste vi stoppa Förbifarten, det är en av de viktigaste frågorna.

Stefan Nilsson, gruppledare i Stockholm:
– Jag blev medlem för 30 år sen när partiet var nytt, och då var det hållbarhetsfrågan och demokratin som var avgörande. Vi vill ha ett platt parti. Då var det helt platt, nu är det inte helt platt – men plattast. Avståndet från medlemmar till partiledning är inte så långt. Nu sysslar jag mest med social hållbarhet, att inget barn ska fara illa, ingen kvinna bli misshandlad, att vi ska ha en god äldreomsorg. Men klimatfrågan är viktig förstås – Sverige måste ligga längst fram.

Awad Hersi, ledamot i kommun­fullmäktige i Stockholms stad, gruppledare i Spånga Tensta:
– Den postkoloniala historien hade stor betydelse. Alla riksdagspartier har varit inblandade, och inte gjort upp med arvet. Och man har byggt ett ekonomisystem i världen utifrån det. Jag blev intresserad av MP:s hållning i fråga om Världsbanken, Internationella valutafonden och världshandeln. Dessutom var partiet (som bildades 1981) en förlängning av fredsrörelsen som var stark under 1960- och 1970-talen.
– Nu har identitetsfrågor en sprängkraft. Sverige­demokraterna har utsett Miljöpartiet till sin yttersta motpart och jag känner mig väldigt bekväm med det. Mångfalden måste synas mer. Traditionella organisationer som ABF och LO förlorar mark. Men det finns ett stort engagemang i alternativa rörelser och jag vill lyssna på dem.

Läs också Charlotta Kåks Röshammars krönika:

För somliga är valet så enkelt