David Lindgren som Micke och Maria Sid som Disa. © 2014 Memfis Film/Foto: Peter Widing

Berättandet i Maria Bloms nya film Hallå hallå får mig att tänka på Hjalmar Bergmans romaner. Kanske därför att rollgestalterna är så egensinniga och omutliga, men likafullt stadda i långsam förändring.

Den oerhört yrkesskickliga undersköterskan Disa börjar lära sig att ställa krav på livet i fyrtioårsåldern, frånskild med två små barn. Hon gestaltas helt fenomenalt av den framstående finska skådespelaren och regissören Maria Sid, vars ansikte är oändligt uttrycksfullt, liksom kroppsspråket.

Runt henne gör alla andra skådespelare också mycket känsliga insatser. Den tråkige exmaken (Johan Holmberg), Ann Petrén som avskyvärd fikarumshumorist – och i synnerhet den märkligaste rollen: Karin Ekström spelar en åldrig patient som går från totalt avvisande till djupa existentiella diskussioner om vad man gör av sitt liv och vad som är ens sanna jag.

Deras nattliga samtal runt sjuksängen är både minnesvärt och utgör ett slags vändpunkt i all sin stillsamma skörhet.

Men Maria Blom är inte bara en lysande dramatiker utan hanterar även det visuella så att vanliga miljöer blir uttrycksfulla och intressanta, till exempel Faluns Stadsbibliotek, som säkert alltid är trevligt men här blir en magisk plats. Också fikarummet på ortopediavdelningen, där mycket av handlingen försiggår, är uttrycksfullt som en teaterscenografi.

Det finns också en handlingtråd som handlar om facklig kamp mot de ständiga resursnedskruvningarna, men det går inte att avslöja för mycket i förväg. Låt det räcka med att säga att händelserna samspelar fint med filmens övriga frågor kring livsmening.

En sak till bör framhållas, som är mycket viktig. Maria Blom verkar kunna den romantiska komedins hantverk utan och innan – väldigt många smådetaljer och reaktioner är roliga på ett fnissigt sätt – men hon arbetar aktivt för att handlingen inte ska gå som på räls, utan allt är småbesvärligt och småpinsamt så som det är i verkliga livet. Det finns ingen instant lycka. Däremot en ständig kamp mellan självförakt och självrespekt. Som väl också är väldigt hjalmarbergmansk. Tänk vad det skulle slå gnistor ifall Maria Blom tog sig an till exempel Chefen fru Ingeborg eller till och med Markurells i Wadköping.