Litteraturens ”hur” och det möglande biblioteket

Föredrag vid ABF Göteborgs hundraårsjubileum
den 30 november 2013, inom ramen för seminariet
”Insikt först – åsikt sedan”.

Mitt bidrag till folkbildningen, min blomma till ABF Göteborg 100 år, är att påminna om samspelet mellan form och innehåll.

Idag, här, i ett kortfattat estetiskt resonemang, och i vardagspraktiken på tidningen genom att beskriva konstverk (och även politiska skeenden och inte minst språket) utifrån övertygelsen att vår bild av världen alltid är begränsad och därför alltid behöver vidgas, ifrågasättas och utmanas.

Det är mitt program.

Ett konstverk, ett reportage, en politisk teori kan rikta blickarna mot dimensioner av verkligheten som dittills legat i skymundan, som kanske till och med varit bortträngda. Och den här omdirigeringen av blickar handlar inte bara om fakta utan även om alternativa sätt att beskriva. Nya uttryckssätt, nya tankemodeller fungerar som uppenbarare – för enskilda personer och för hela samhällsdebatten.

Ett samspel alltså, en dialektik mellan nya och gamla formspråk, mellan officiella versioner och bortträngda verkligheter.

I en dikt i sin senaste diktsamling påminner den norske poeten Øyvind Rimbereid om vårt ansvar för jordklotets överlevnad genom att likna hela världens ekosystem vid en orgel, vars musik kommer att tystna därför att bälgen som förser den med luft är hotad. Det är en mäktig och uppfordrande liknelse värdig en Erik Axel Karlfeldt. Men det som gör Rimbereids dikt ”Belgen” så akut hotfull är dess genomgående andnöd. Som om verserna inte längre finge luft, som om rösten själv vore på utdöende.

Det är alltså hur nånting sägs som utvidgar möjligheterna för vad som är möjligt att säga. Och för möjligheten att med alla sinnen, inte bara med argument, nå fram till människorna och i allra bästa fall få oss att börja arbeta för förändring.

Och det är det här samspelet – mellan vad som sägs och hur det sägs – som jag vill att den radikala folkbildningen i ännu högre grad ska börja ägna sig åt.

Estetiska nyorienteringar – till exempel nya sätt att berätta som för in nya språk i vad skriftspråket kan tolerera, som utvidgar litteraturen – får även kunskapsmässiga och politiska konsekvenser.

Konsten är en experimentverkstad åt hela samhället.

Det räcker att försöka tänka sig nittonhundratalet utan den radikala konsten för att förstå de olika konstarternas roll i samhällsutvecklingen, som kritiker av rådande förhållanden och som förmedlare av utopier.

Denna inriktning på hur nånting sägs som en förutsättning för vad som kan sägas har arbetarrörelsen varit mer eller mindre bra på att ta vara på under sin historia. Det har funnits kompanjonskap med avancerade estetiska experiment, men också fall av motarbetande av vad som upplevts som alltför avancerat och därför hotfullt.

Också idag ser vi exempel både på världsförändrande kreativa samarbeten mellan politik och litteratur, inte minst här hos ABF Göteborg, men också på försummelser av närmast kriminell art. Låt mig förstöra feststämningen genom att dra ett sånt exempel.

Nånstans på Roslagskusten, i jämnhöjd med Norrtälje, står det just nu tre stora fartygscontainrar. De ska inte ut och resa, utan de bara står där. I oväder och tilltagande vinterkyla. Inuti finns en av landets finaste samlingar av arbetarlitteratur och andra böcker om samhällsförändring. Och som alla vet far böcker inte särskilt väl av en sån behandling.

Vad är det för samling? Det är Brunnsviks folkhögskolas bibliotek Bokstugan, grundat av Karl-Erik Forsslund, använt av Rickard Sandler, Alf Ahlberg, Gunnar Hirdman och alla de tiotusentals elever som gick på Brunnsvik för att lära sig sköta det svenska samhället. Den sista bibliotekarien var Christina Garbergs-Gunn, vars arbete vann respekt i hela Sverige.

När verksamheten i Brunnsvik lades ned och fastigheten skulle säljas blev böckerna ett bekymmer. Ingen ville ta ansvar för dem. Därför blev det så här. De står i sina hyllor inuti containrarna och ingen kommer åt att läsa dem. Och till slut kommer de att förfaras.

Varför är det här en skandal? Varför är det viktigt att hålla fast vid den här skatten?

Därför att arbetarlitteraturen är ett paradexempel på detta som jag pratar om.

Nya sätt att berätta förändrade samhällsordningen och förändrade och breddade kampen för att förändra samhällsordningen. Moa Martinson inte bara beskrev hur folk hade det, hon införde också ett nytt sätt att berätta i vad som dittills hade varit litterärt möjligt. Och arbetarrörelsens institutioner gjorde det möjligt att föra ut hennes och andra författares litterära landvinningar i massupplagor så att de kunde drabba enskilda med insikter och ge dem inspiration att förändra.

Samma trafik har fortsatt genom åren. Nya former har givit nya verklighetsskildringar som bidrog till samhällsförändringen och till emancipationen.

Jag vill särskilt nämna rapportboken och det samhällskritiska reportaget som en egen litterär genre, som ett alldeles speciellt sätt att berätta, med en självklar plats både i litteraturhistorien och i den politiska och fackliga historien, liksom den motsvarande blandformen “angelägen debattbok i form av satirisk roman”, exempelvis Ove Allansson.

Idag, när samhällsutvecklingen går bakåt och orättvisorna och utsugningen bara tilltar, till förmån för ett fåtal välbeställda och deras hantlangare, då upplever den samhällskritiska litteraturen (och även andra konstarter) ett slags guldålder.

Många författare får medialt genomslag och åker runt i landet som bärare av den politiska protest som de officiella partierna mest verkar tycka är till besvär. Andra jobbar på mera undanskymt med formexperiment som bara når fram till de verkligt intresserade, men som likafullt gör en viktig och bestående insats, inte minst genom att angripa, remixa och bearbeta den officiella verklighetens språk.

Här har folkbildningen en angelägen insats framför sig. Att i ett land där litteraturkritiken (med några slumpvisa undantag) har hamnat i periferin till förmån för kändiskult gripa sig an med litteraturens hur, som är en förutsättning för dess förmåga att hitta nya verkligheter och nya språk. Och även dess förmåga att angripa den rådande ideologins språk.

Hur ser de litterära formerna ut idag? Frågan är inte esoterisk, inte bara en angelägenhet för dem med ”egenintresse”, de som försöker försörja sig (lycka till!) på litteratur och litterära kommentarer.

Ökad litterär medvetenhet är maktförstärkande för alla, och har den positiva biverkningen att misstänksamheten övas upp inför alla sorters språk. Dessutom vilar också ordinär samhällskritik, journalistik och debatt i mångt och mycket på en litterär grund, men det behövs litterär bildning för att förstå det. Och litterär folkbildning!

Och det är här de där containrarna i Roslagen gör sig påminda igen. Böckerna tittar förtvivlat på oss inifrån sitt fuktiga mörker. De säger:

”Vi gjorde världens häftigaste grej. Vi deltog aktivt i skapandet av ett mer jämlikt samhälle. Och vi gjorde det på så mångahanda vis, det gick upp och ner men det var alltid full fart. Släpp in oss i värmen igen, så ska vi berätta!”