Vanlighet och lidelse

Blå är den varmaste färgen är en lyckad fusion mellan tecknade serier och film. Kameran berättar i välkomponerade, färgmättade rutor medan människorna är ytterst levande, ofta i form av känsliga, outgrundliga närbilder på ansikten. Särskilt sexscenerna, varav en är extremt lång och förbereds av långvarig, stegrad attraktion mellan de två huvudpersonerna, blir oerhört njutbara av kamerans neutralitet och uthållighet. Kropparna som vita tecken i ett hemligt, nyupptäckt språk. I kontrast mot passionen mellan Adèle och Emma finns en lågintensiv vardagsskildring med sin alldeles egna dramatik: skildringar från jobbet som förskollärare, känsliga registreringar av ojämlikheten i förhållandet och av hur Adèle lider av bristen på kulturellt kapital. Just den där kontrasten mellan ömsint vanlighet och nästintill gudomligt inspirerad, måttlös lidelse tillsammans med den befriande frånvaron av egentlig intrig (slutet egentligen bara pekar vidare) gör den till en djupt mänsklig film, full av både avancerad filosofisk reflexion och handfast visdom om livets olika villkor.