”För första gången på många år har det dykt upp något nytt och originellt i den latinamerikanska litteraturen”, skriver den franska tidskriften Le Magazine Litteraire om den chilenske författaren Hernán Rivera Letelier.

Det ligger en hel del i det påståendet. Jag har sysslat med Latinamerikas romankonst i trettio år och har aldrig stött på något liknande.

elfanatsistaNästan alla Rivera Leteliers böcker utspelas i Atacamaöknens gruvsamhällen, på en av jordens torraste platser – när det regnade 1971 var det enligt vissa första gången på 400 år. Hettan och det sterila landskapet är ständigt närvarande. Kampen för överlevnad under extremt hårda villkor står i fokus, men samhället och politiken är inte i förgrunden, finns snarare som en klangbotten – följderna av en massaker, tortyren under diktaturen, exilen …

Rivera Letelier var gruvarbetare i 30 år. På kvällarna skrev han dikter, men sa ingenting till sina arbetskamrater – ”i gruvan var alla machos och poesin var en sak för fröknar och bögar”. När han vann en poesitävling blev hemligheten avslöjad. Han fick smeknamnet Gabriela Mistral efter den chilenska nobelpristagaren.

Han ställde upp i 27 dikttävlingar, vann 26 och gick över till korta berättelser, på högst två sidor. En dag började han skriva en längre novell, som skulle bli 20 sidor. När han var uppe i 40 och hade mycket kvar att berätta insåg han att det var en roman. Den tog fyra år att avsluta.

Boken, La reina Isabel cantaba rancheras (”Drottning Isabel sjöng mexikanska sånger”, 1994) vann en romantävling och kom att bli en av de mest spridda chilenska böckerna på senare år. Vid 45 års ålder kunde han lämna gruvan för att helt ägna sig på författarskapet.

I Sverige skulle han ha varit en självklar del av arbetarlitteraturen, men i Latinamerika finns inte den traditionen, han är närmast unik. Ändå är det inte klasskildringen som gör honom annorlunda, utan det faktum att han har en alldeles egen ton, som skulle vara nyskapande också här. Han skildrar den svåra tillvaron i gruvsamhällena med både humor och poesi. De mest udda individer fångas med komik och allvar i en skicklig balans som skapar medkänsla och gör deras öden gripande.

På svenska finns än så länge bara den koncentrerade, lysande Filmberätterskan (övers. Hanna Axén, Norstedts 2012), där en tioårig flicka bidrar till familjens försörjning genom att återberätta filmer inför publik. Med flickans historia som prisma beskriver Rivera Letelier här än en gång det hårda livet i öknen med alla tragiska människoöden.

Att det inte har blivit fler svenska översättningar kan bero på ett inslag som saknas i Filmberätterskan, men finns med i många av hans andra böcker: bordellerna. Han säger själv att han alltid har känt en speciell ömhet för horor. De var ”den enda oasen för gruvarbetarna i den här öknen. Utan den hade erövringen av den här platsen varit mycket hårdare.”

Den här idealiserade synen på prostitution problematiseras inte i romanerna. I svensk litteratur skulle den vara omöjlig. Kanske är den också ett hinder för att hans originella författarskap på allvar ska kunna slå igenom hos oss.

Mats Berggren