I Tyskland är lärlingsvägen väl upptrampad

 Det tyska lärlingssystemet ses som en förebild för Sverige. Marvin Arndt, Berlin, lindar en motor och utbildar sig samtidigt till elektriker för maskin- och drivteknik.

Lärlingsutbildning skulle sänka arbetslösheten och ge unga den kompetens som arbetsgivarna vill ha – så låter argumenten. Arbetet har undersökt systemet i det land som ofta hålls fram som förebild.

– Jag håller på och lindar en motor, förklarar Marvin Arndt när Arbetet besöker honom på verkstadsgolvet i Menzel Elektromotorens fabrik.

Marvin Arndt är 18 år och går sitt andra år som lärling. Tre dagar i veckan tillbringar han på jobbet och två dagar i skolbänken i Hein-Möller-Oberstufenzentrum, som de särskilda yrkesskolorna kallas i Berlin.

- Det är skönt med omväxling. Tiden går snabbare och det blir aldrig tråkigt, säger han.

I Sverige har försöken att lansera en ny, gymnasial lärlingsutbildning hittills gått trögt. I föregångslandet Tyskland behöver staten inte subventionera arbetsgivarna för att de ska ta emot ungdomar.

Den ”duala yrkesutbildningen” som det kallas i Tyskland har sina rötter i 1800-talets ståndssamhälle och hantverkarnas sätt att utbilda lärlingar till gesäller och mästare. Dagens modell, där arbetsplatsförlagt lärande varvas med teori­undervisning i särskilda yrkesskolor, byggdes ut under 1970-talet.

Utbildningen är lagfäst och lärlingen och arbetsgivaren skriver alltid kontrakt. Fortsatt jobb efter utbildningen förutsätter att de förhandlar. Samt att lärlingen klarat av de nationella prov som industri-, handels- och hantverkskamrarna tagit fram för respektive yrke. Arbetsgivarna betalar lön – utan statliga bidrag – medan det offentliga finansierar den del av utbildningen som äger rum i skolan.

Marvin Arndt kommer att vara fär­digutbildad elektriker för maskin- och drivteknik efter tre och ett halvt år. Med praktisk och teoretisk kunskap inte bara om lindning, utan om varje moment som hör till produktion och underhåll av en lång rad elmotorer och transformatorer. Om inget totalt oväntat sker kommer han att erbjudas fast anställning. Fast själv funderar han på att plugga vidare – kanske direkt till mästare.

Just nu får han cirka 900 euro i bruttolön varje månad, under det tredje året blir det ytterligare 100 euro. Det är mycket för ett hantverksyrke, och det beror på att arbetsgivaren betalar enligt IG Metalls industriavtal.

– Oslagbara.

Det säger Mathis Menzel, som driver det mellanstora familjeföre­taget i tredje generation, om yrkesarbetarna. Företaget har en handfull kontor runtom i världen och på kundlistan står industrijättar som Outokumpu och Metso.

– Alla på verkstadsgolvet med grått hår känner mig sen jag var barn – och alla har utbildats hos oss. Folk stannar från lärling till pension. Jag betraktar det som en stor fördel. Vi har otroligt bra folk och yrkesarbetarna är vår ryggrad. Visst kostar det pengar att ta emot lärlingar, men man får än mer tillbaka. För mig är det helt enkelt en investering på fem års sikt, säger Mathis Menzel.

Mathis Menzel tar gärna emot lärlingar på sitt verkstadsföretag. Både för samhällets skull och för företagets.

Menzel är på flera sätt typisk för den arbetsgivarsida som bär upp den tyska lärlingsutbildningen. Det är små och medelstora företag som ställer den absoluta merparten av platser till förfogande, och de tar stort ansvar för utbildningens innehåll. För dem är det självklart att ta emot lärlingar. Det är det enda sättet att säkra den egna produktionen, men också en ”samhällsuppgift”, som Mathis Menzel säger.

För Frank Wegener tar det en månad att se om killarna – för det är mest killar – är lämpade för hantverket. Och intresserade. I varje lärlingskontrakt finns en prövotid inskriven och den utnyttjar man hos Menzel.

Frank Wegener jobbade med produktionen av elmotorer redan i DDR och har alltid haft hand om lärlingar. Att han gillar ansvaret märks tydligt.

– Man måste inte hålla på och gorma. Jag kollar mer att lärlingarna verkligen förstår och tar in vad som görs här, säger han.

Hos Menzel siktar man på mellan 12 och 15 lärlingar samtidigt; fyra i varje årskull. Men som regel är det snäppet färre. Att hitta intresserade ungdomar är en utmaning. Företaget annonserar via arbetsförmedlingen, besöker utbildningsmässor och har ett löst samarbete med skolor i närområdet.

– Vi försöker på alla tänkbara sätt visa unga människor vad vi gör. Vårt problem som ett medelstort industriföretag är att vi inte är BMW eller Mercedes. Vi är inte heller någon reklamagentur, det låter också coolt. Men om jag säger vad vi erbjuder våra lärlingar när de är färdiga, då faller många från reklambranschen baklänges nerför trappan, det kan jag lova, säger Mathis Menzel.

En gång var Julian Oh lärling och Frank Wegener handledare. Nu är de kollegor.

En som vet att uppskatta anställningsvillkoren är Julian Oh.

– Att bli anställd direkt efter utbildningen och dessutom få lön efter industriavtalet, det är som att vinna en jackpot på lotto, säger han och ler.

Det finns flera vägar in i den tyska yrkesutbildningen och genomsnittsåldern på lärlingar har successivt höjts; i dag ligger den på knappt 20 år för dem som nyss börjat. Julian Oh var 25 när han fick sitt gesällbrev, eller yrkesarbetarbrev som det heter numera, och tackade ja till ”jackpoten”.

I dag är han andreman åt sin gamla handledare Frank Wegener.

Unn Gustafsson

Läs också Tommy Öbergs analys: Lärlingssystem tar tid att skapa