Krimi: Kjell Eriksson i Sjöbo
På Sjöbo bibliotek passade jag på att höra trädgårdmästaren och författaren Kjell Eriksson under hans skånska turné för en månad sen.
Han berättade om sig själv, från uppväxten i Uppsala på ”fel” sida om Fyrisån, alltså inte den västra med domkyrkan och universitetet, till dels Barcelona och dels en liten by utanför staden Salvador i Brasilien, där han dubbelbor bor idag. Det var som, beskrev han, att stiga ner i vattnet vid Runmarö i Stockholms skärgård, där Författarförbundet har stipendiestugor, och vada längs botten – och så stiga i land igen på den brasilianska ön.
Han sålde och gav bort allt han hade. För att sen köra iväg med bilen mot okänt resmål, utan att veta var han skulle slå sig ner. Och så råkade han hamna där på ön, träffade en kvinna med en bar, stannade kvar och började bära ölbackar. En annan värld – ja, en annan tid, som Sverige var för längesen.
Kjell Eriksson började skriva noveller när han var trädgårdsanläggare i Uppsala och agitator för Lantarbetarförbundet. När han fick pris i en novelltävling så beskrevs han som en katt (arbetaren) bland hermelinerna (Uppsalas akademiker).
Mest känd har Kjell Eriksson blivit för sin polisromanserie om kriminalkommissarien Ann Lindell i Uppsala. Eller kanske i omvänd ordning? Staden är huvudperson. I tio romaner, säger Eriksson, har jag skildrat Uppsala på bägge sidor av Fyrisån, både akademikernas och arbetarnas Uppsala.
En dag, då han stod i baren på ön i Bahia, hördes: ”Poff, poff.” Två skott.
Kjell Eriksson rusade ut. På gatan låg en ung man, knappt äldre än en pojke, och bredvid stod en gråtande kvinna. Han hade blivit skjuten. Polisen kom dit men gjorde ingenting. Bara ställde sig med automatvapen, i uniform, grova kängor. Stod och vaktade. Tog inte med pojken i bilen. Väntade på ambulansen, som inte kom. När den äntligen kom – till sist – var pojken redan död. Men han säger att den unge mannen nog hade dött ändå, det lokala sjukhuset är inte så bra. Där dör man, också av sånt som i Sverige inte är så allvarligt.
En knarkuppgörelse. Den unge mannen var skyldig pengar och hade försökt låna ihop till skulden. Bara hundra kronor drygt. Men förgäves. Då sköts han av knarklangaren. När moderniteten kom till den brasilianska ön, säger Kjell Eriksson, så kom den med elektricitet, rinnande vatten och knark. I Salvador, staden på fastlandet, begås så många mord varje år att det som händer i Malmö eller i Göteborg knappt är nånting alls.
Det som hände på gatan utanför baren i byn på den brasilianska ön i Bahia gav idén till Kjell Erikssons nya polisroman Spetsad – första titeln i en ny serie – om kommissarie Santos i just en liten by på en brasiliansk ö i Bahia. De spetsiga pålarna vid den fallfärdiga bron, där en avlägsen kusin till Santos hittas död i romanen, finns också i den lilla by där Kjell Eriksson bor.
Det blir ett annat tempo också, säger han, när jag skriver den nya polisserien. Den brasilianska byns tempo. Nästa roman i serien ska handla om fotboll, tillägger han. Om en fotbollsplan som anläggs, både i den fiktiva och den verkliga byn. Nästa år kommer boken, lämpligt nog, när det är dags för fotbolls-VM i Brasilien.
Hur ser kriminalkommissarien Ann Lindell ut? frågar någon i publiken. Du beskriver väl aldrig henne? Nej, svarar Kjell Eriksson. Jag har lyckats skriva tio romaner utan att berätta hur Ann Lindell ser ut. Det är upp till läsaren att skapa sin bild en henne.
Hmmm, mumlar jag där jag sitter och lyssnar. Det har jag aldrig tänkt på. Jag vet ju precis hur Ann Lindell ser ut. Men det är alltså jag själv som skapat bilden av henne. Lite som Georges Simenon, som bara nämner gator och barer men inte beskriver Paris – och ändå målas ett porträtt av Paris i läsarens huvud.
Jag frågar om den namnlösa byn, där kommissarie Santos är polischef. Är det samma lilla by på ön Itaparica, där författaren Kjell Eriksson har bosatt sig? Om jag kommer dit, känner jag igen mig då? Kan jag använda romanen som guidebok.
Du kan känna igen dig i alla små brasilianska byar, svarar Kjell Eriksson. Det är en beskrivning av den typiska byn. Fast sen säger han också att det finns ett par förlag i Brasilien som skulle vilja översätta och ge ut ”Spetsad”. Han tvekar. Han är inte säker på att han vill det. Vad kommer Itaparicas invånare att säga då? Klaga på att man inte kommer dit eller dit om man går till höger. Undra vilka i byn som är romanpersoner.
Bengt Eriksson
