På rakorna vred sig plötsligt vägen

I Jorden må rämna (2000), den andra boken i serien om kriminalkommissarie Ann Lindell, kör mördaren onykter på flykt mot Köpenhamn och är nära att åka av vägen:

”På en raksträcka. Det var hans liv. Han klarade kurvorna, men på rakorna vred sig plötsligt vägen och han gick över styr.”

Det skulle kunna vara en passande metafor för författaren Kjell Erikssons eget liv. Resan från barndomens Ymergatan i Uppsala, ut i politiken, ut i världen och in i trädgårdsmästeri och författarskap, har inte varit rak. Det har varit guppigt och gropigt, kurvigt och vingligt, vattenplaning och isbana. För ett sådant liv tycks Kjell Eriksson ha haft en särskild fallenhet, om man kan tala om sådant i sammanhanget, det är raksträckorna, stillaståendet och vardagen det gått sämre med.

Ett minne från tiden då Eriksson som 22-åring agiterande åkte runt på Sveriges gårdar på uppdrag av Svenska Lantarbetareförbundet, öppnar hela berättelsen. Det är en gripande ögonblicksbild av hur den unge Kjell Eriksson får, tillsammans med mannens son, en hunsad lantarbetare på en skånsk svingård att resa sig, gå med i facket och förklara krig mot sin husbonde. Men, den är mer än så: den är bilden av vem Kjell Eriksson fortfarande vill vara. Den där revolutionära, helt unga, 22-åringen med en obändig tro på förändring:

”Jag vill vara! Jag vill spränga alla rymder. Alla slitna kök. Jag vill höra lantarbetarnas son upprepa, gång på gång: Gå med. Gå med, farsan.”

Simma i mörker är en politisk bok, därför att det privata alltid varit politiskt för Kjell Eriksson och därför att han stora delar av sitt liv varit politiskt aktiv i olika sammanslutningar på vänsterkanten. Alltid med klasskampen först. Med minnet av uppväxten och det delade Uppsala – universitetet och resten, de som aldrig riktigt syns i en lärdomsstad – som den självklara utgångspunkten. Barndomen på Ymergatan är språngbrädan in i Kjell Erikssons förståelse för hur världen är ordnad. I de som har och de som inte har, i de som räknas och de som inte gör det. Vad har det fött hos Eriksson? Vrede. Ibland hat. Det där berömda klasshatet som tumlar runt på våra kultursidor som en obegriplighet de som inte känt det kan förstå. Inte jag heller – trots att min egen bakgrund har vissa likheter med Kjell Erikssons.

Han var 40 år när han debuterade med arbetarromanen Knäppgöken (1993), sex år senare kom den första delen i serien om Ann Lindell, Den upplysta stigen, och den fick pris för bästa deckardebut. Numera är det främst som författare av kriminalromaner Kjell Eriksson är känd för den stora publiken.

Det sägs ofta att den svenska deckaren mer än andra utmärks av en underliggande samhällskritik, att det rentav är i dessa böcker man mer än någon annanstans hittar de verkligt viktiga skildringarna av orättvisor och skevheter i dagens Sverige. Jag är något skeptisk till den analysen, men klart är att i berättelsen om brott och rättvisa, om enstaka individers möten med statsmakten, får sådana saker extraskarpa konturer. Och Kjell Eriksson är en av dem som otvivelaktigt bäst tagit tillvara på den möjligheten.

I hans böcker om Ann Lindell är ”det andra Uppsala” – det som står i skuggan av slottet, universitetshuset och Carolina Rediviva – alltid den självklara utgångspunkten. Så här låter det på ett ställe i Prinsessan av Burundi från 2002:

”’Akademikeridyll.’ Gunilla fnyste. Det hade Uppsala aldrig varit. Inte för henne i alla fall. Trots att hon var född och uppvuxen i staden hade hon aldrig besökt en studentnation eller ens sett spektaklet den sista april med mösspåtagning utanför Carolina och sång till våren på Slottsbacken. Det hade aldrig varit hennes idyll.”

Klasstillhörigheten gör att man söker släktskap med andra likasinnade, och för Kjell Eriksson har den likaledes uppländska, sent-i-livet-debuterande Elsie Johansson varit viktig. Han nämner henne flera gånger i Simma i mörker, alltid i uppskattande ordalag, alltid med en känsla av samhörighet.(Att jämföra med den långa, inte särskilt väl underbyggda, analysen av det klasshat han läser in i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen mot slutet av sin biografi.) Jag mejlar med Elsie i ett annat ärende, och kan inte låta bli att fråga henne om Kjell Eriksson. Det visar sig att hon samma natt läst färdigt hans nya bok. Hon skriver:

”Kjell och jag har samma rotsystem, trots olika livsresor hör vi båda hemma bland småfolket och har våra lojaliteter där.”

Och berättar att hon uppskattar hans handlag med spänningsromanerna, men att hon också påpekat för honom att han ”gott kunde skippa mordgåtorna nu och skriva ’vanliga’
 skönlitterära böcker”. Jag förstår vad hon menar, för det är inte brotten och spänningen som är behållningen med Kjell Erikssons romaner, det är allt som sker vid sidan av.

Som uppvuxen i bruksorten Skutskär i norra Uppland, i den skötsamma arbetarklassens universum (även om pappa kommer från en mer småborgerlig bakgrund) kan också jag identifiera mig med det som kommer till uttryck i både Elsie Johanssons och Kjell Erikssons historier.

Det handlar om igenkänning – av språk, livsstil och en gemensam historia. Och det handlar om specifika platser, om ställen som alltid varit en del av min värld.

När Kjell Eriksson, i Simma i mörker och i sina kriminalromaner, nämner orter som Östhammar, Månkarbo, Karlholm och Tierp är det inga abstraktioner för mig, och det skapar en känsla av hemmahörighet. En grundläggande förståelse. Därför är det också så värdefullt att få bilden av det andra Uppsala, inte det som jag levde i under fem år när jag pluggade vid universitetet men som jag upplevde en sådan lättnad över att få lämna, utan det Uppsala som har beröringspunkter med det Uppland jag känt sen barnsben.

Kjell Eriksson tar också sin läsare med till helt andra platser i olika delar av världen, Mellanöstern och Brasilien till exempel. Han har rest mycket i sitt liv, kanske som ett direkt resultat av den rastlösa själ som inte kunnat stanna någonstans – vare sig på platser eller i relationer.

Hans liv har tydliga drag av flykt, till främmande platser, till spriten, bort från raksträckorna där han ständigt löper risken att åka av. Varför det? Är det tristessen som uppstår i monotonin eller bristen på tillit till att det ordnade, goda livet är också för honom? Kanske både och.

I Simma i mörker träder ett självporträtt av en vilsen, sökande, i grunden ensam människa fram. Lycklig eller olycklig? Både och. I skildringarna av barndomens gator är Eriksson kärleksfullt klarsynt, men allt eftersom han kryper sig fram genom tiden spretar det alltmer; mer ilska och frustration, kanske över allt som aldrig blev. Det är en bok och ett liv som stundtals är svårt att begripa sig på, sympatisera med. Men kanske är det som det ska att Simma i mörker är en hackig och skrovlig historia. Ojämn som livet.

Therese Eriksson