Jag har en väninna som drabbades av utmattning. Det var en omkullvält skurhink som utlöste reaktionen. Mamman hade sjunkit ned på en köksstol för en paus och ett av barnen busade runt och råkade knuffa omkull hinken med skurvatten som flöt ut över hela golvet.

Storgråt. Två års sjukskrivning. Jag minns hur hon inte orkade prata i telefon, mer än snabba korta samtal. Kraften räckte inte till social samvaro.

Mårten Martos Nilsson har träffat Selene Cortes i den här veckans nummer. För henne handlade det om en trasig dragkedja på stöveln. Då brast det – efter flera års försök att råda bot på stressymptomen.

Psykiska sjukdomsdiagnoser står för ökningen av sjukskrivningar i Sverige, avslöjar Arbetets granskning av fakta bakom siffrorna i veckans nummer. Folk stressar sönder sig.

Trots att vi känt till fenomenet som kallats ”utbrändhet” i ganska många år nu, så har vi så svårt att acceptera att vila är enda boten. I det här landet ska man till varje pris vara duktig, ut från BB så fort mamman någorlunda kvicknat till, helst inom 24 timmar, cancersjuka mår bäst av att bo kvar hemma och till varje pris ska sjukskrivningstalen pressas nedåt. Som Selene beskriver det: ”I Sverige är vi våra yrken mer än vi är människor.”

Just psykisk trötthet kanske botas bäst av vila. Precis som all trötthet. Ibland är verkligheten enkel.

Vi har tidigare skrivit om hur illa det är ställt med jämställdheten inom LO när det handlar om representation, senast i nummer 9 2012.

Det blir inte bättre. Ingen tvivlar på den goda viljan. Men kan det vara så att kvinnor inte känner sig hemma i facket? Att kvinnor vet att prioriteringarna är manliga? Som Karl-Petter Thorwaldsson säger: ”Det kan inte vara en 130-årig slump att vi kommer loss med många principfrågor som är problem på den manliga arbetsmarknaden men inte på den kvinnliga.”

Vad krävs för att åstadkomma förändring? Det hemska är att ingen egentligen har svaret.