Foto:Fredrik Sandberg

På call center dominerar psykosociala problem.

 

När jag hade läst Sandra Lunds text i veckans Arbetet om psykosociala arbetsmiljöproblem googlade jag mig fram till ett test om stress. Fyllde i det och resultatet blev förödande.

Det är ungefär som när man läser olika diagnoser över dysfunktionella familjer och tycker att allt stämmer in på ens egna erfarenheter. Man lider av allt, helt enkelt.

För vem har inte svårt att sova ganska ofta, och vem har kontroll över vad som kan hända på jobbet de närmaste timmarna? I synnerhet det senare är en oundviklig del av livet på en redaktion.

Länge var psykosocial stress något som var förbehållet tjänstemän, gärna chefer med tungt ansvar. Nu är det annorlunda. Makten över jobbet minskar och tidsmarginalerna finns inte längre. Det gäller industrin såväl som skolan och vården.

Arbetsmiljöverket jobbar på att få fram bindande regler om psykosocial stress. Men arbetsgivarna bromsar på grund av förslaget om att anställda ska ”ges möjlighet till inflytande” över hur jobbet görs.

Vad är det som är så livsfarligt med den formuleringen? Det står ju inte att de ska ha sista ordet. Det borde gå att resonera sig fram till en mening som alla parter kan acceptera­.

Det handlar om människor. Och det handlar om samhällskostnader. Sjuka kostar.

Mobbning kan leda till psykosocial stress. Det drabbade Obalana, som Charlotta Kåks Röshammar träffat i sin serie om facket och främlingsfientlighet.

Han berättar om hur han frystes ut på jobbet. Hur arbetskamraterna kallade honom ”Mogadishu” och hur han anklagades för att röra sig i slow motion.

Men Arbetsdomstolen dömde till arbets­givarens fördel. Ingen diskriminering.

Jag tänker att det är nog det som mest har knäckt Obalana. Att mötas av oförståelse från en domstol. Ingen rättvisa. Ingen upprättelse.

Helt enligt lagen, anser jurister.

Då är det något allvarligt fel på lagen.