»De tog en del av livet«

Obalana känner att vad som helst kan hända honom, utan att någon kan hjälpa honom. Hans tilltro till svenskar som ett tolerant folk har rubbats.

Facket och främlingsfientligheten del 6. 1999 skärptes lagen. Men sedan dess har bara ett enda fall av etnisk diskriminering av en anställd lett till en fällande dom i Arbetsdomstolen. Obalanas arbetsgivare friades helt.

Han var inte diskriminerad, inte trakasserad – inte så att det kunde slås fast i Arbetsdomstolen.

Minnena säger något annat. Liksom läkarutlåtandena från den psykiatriska akut mottagningen.

– Jag hade större förhoppningar om Sverige, säger Obalana.

Han sitter i soffan med persiennerna neddragna i lägenheten i Västsverige, häller upp coca cola. Upplevelserna från arbetsplatsen finns kvar. Minnena tränger sig på, får hjärtat att bulta snabbare. Som öknamnet Mogadishu och den ”jargong” som man skulle tåla i byggbranschen, och arbetskamraterna som inte ville jobba i lag med honom, som sa att de skulle säga upp sig om han jobbade kvar.

När hans bror dog trodde arbetsgivaren inte att han hade någon bror och ville inte ge ledigt, kunde han visa dödsattesten? På parkeringen, efter mötet med cheferna tillsammans med Byggnads ombudsman Ingemar Rönn, kom arbetsgivaren springande och ändrade sig, han skulle få semester.

Efter resan till det tidigare hemlandet Nigeria och broderns begravning var det som att komma tillbaka till lugnet på en kyrkogård, beskriver han.

– Du vet, när ingen pratar med dig.

Han minns det meningslösa arbete han sattes att göra, som att skrapa rost på containrar, när hans passerkort till anläggningen där han skulle svetsa inte längre fungerade. På grund av ett ”muntlig svetsförbud”, hävdar arbetsgivaren under rättegången, men något sådant kände han själv inte till.

Han lever med minnena av de tillmälen han fick utstå på jobbet i stort sett varje dag, mellan åren 2007 och 2009.

Så går Obalana ut i köket och hämtar den blå kylväskan. Den fysiska symbolen för det han upplevt. Efter att hans matlåda slängts i soporna ett par gånger köpte han kylväskan och förvarade lunchen i bilen i stället.

– Kunde de slänga min mat, kunde de väl förgifta mig, säger Obalana, som bott i Sverige i tio år och har två barn med en svensk kvinna.

Själv har han en förklaring: Han har svart hudfärg. Han var den enda på företaget som var svart. Ingen av utländsk härkomst skulle kunna hävda att stämningen var god, säger han, (tuff men hjärtlig, enligt arbetsgivaren) men det var ändå lättare för dem med ljusare hud.

Så visar han upp läkarintyget. I november 2009 var han ”djupt nedstämd”, hade ”meningslöshetskänslor, grava sömnproblem”. ”Jag tror inte att han blir fri från depressionen om han inte byter arbetsplats”, skrev läkaren på den psykiatriska akutmottagningen.

2012 kom domen i Arbetsdomstolen. Byggnads ansåg att arbetsgivaren, som företräddes av VVS-företagen, dels agerat diskriminerande i sin arbetsledning, dels underlåtit att utreda och vidta åtgärder mot diskriminering av Obalana.

På punkt efter punkt dömer AD till arbetsgivarens fördel.

Robert Jakobsson på VVS-företagen säger att eftersom det var en enhetlig dom som friade företaget på alla punkter, ”då lämnar man det och går vidare”.

Obalana måste leva med att hans berättelser förblir hans egna minnen. Liksom med ordet ”bevissvårigheter”. Det kunde inte bevisas att arbetsgivaren särbehandlat honom genom särskild övervakning, eller särskilda restriktioner för rökning och toabesök, eller att han fått arbetsuppgifter som ingen annan fick. Det kunde inte heller bevisas att arbetsgivaren kände till att han kallades för Mogadishu och andra öknamn, att ingen velat jobba med honom, eller att han fått matlådor kastade.
2012, efter flera års sjukskrivning, sade han upp sig. Nu har han fått arbete igen. Han har precis handlat en kasse mat för att ta med till Norge, dit han pendlar för tvåveckorsjobb. Svetsjobbet fungerar bra. Så som det också gjorde under hans tidigare anställning, när han under två månader var uthyrd till ett annat företag där alla jobbade i team och hjälpte varandra.

Jo, han är glad över att ha fått ett jobb igen. Men han säger också att han jobbar och lever. Bara jobbar och lever.

– De tog en del av livet. Livsgnistan, säger Obalana.

Ett år efter domen har Byggnads chefsjurist Mattias Landgren fortfarande svårt att behålla lugnet när han tänker på utfallet. I andra fall accepterar han att åka på torsk.

Men här fanns bevis, tycker han. Framför allt en bandupptagning där Obalanas arbetsledare säger: ”you look like a slow motion movie” och

”I think it depends on a cultural thing … not because of your colour”.

Rätten ansåg att uttalandena inte kan anses vara diskriminerande. Att jämföra någon med en slow motionfilm är inte diskriminering. Visserligen skulle det kunna anses vara ”olämpligt” att hänvisa till ”något kulturellt”, men eftersom det tydligt klargörs att det inte har med hudfärg att göra konstaterar domstolen att det inte rör sig om trakasserier.

Kultur är ingen diskrimineringsgrund i lagen. Det är däremot etnicitet, och där ingår hudfärg. Mattias Landström hänvisar dock till förarbetena: ”Vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt beteende eller uttryck kan därför i allmänhet antas falla under diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet om det inte anses omfattas av religion eller annan trosuppfattning”, står det (i proposition 2007/08:95).

Ombudsmannen Ingemar Rönn reagerade också kraftigt på att arbetsgivaren hänvisade till hans ”kultur”. Liksom på att han under slutpläderingen sa att Obalana var långsam och att de hade googlat på uttrycket ”african time”.

– Ungefär som att det vet man väl hur man är om man kommer därifrån. En juridikklass från Uppsala satt i rättssalen och det gick ett sus genom luften, men juryn hade inte några synpunkter på det uttalandet, säger han.

Juridikprofessor Kent Källström vid Stockholms universitet anser att domstolen gjort ett gott arbete i ett svårt ärende, och vänder på resonemanget:

– Vilken etnisk grupp skulle det vara som rör sig långsamt, det vet inte jag, säger han.

Afrikaner är ingen etnisk grupp, lika lite som européer. Nej, kopplingar till hans ”kultur” kan inte sägas vara etniskt betingat. Då hade det varit naturligare att koppla till hans hudfärg, till fördomar om svarta, enligt Källström:

– Det ligger nära det här man sa i sydstaterna i USA, att negrer var lata, det ligger åt det hållet.

Men det görs inte gällande i målet, säger han, och påpekar att arbetsledaren enligt bandet var noga med att säga att det inte handlade om hudfärg.

Obalana upprördes över att bli kallad Mogadishu, staden som han kopplar till barbari, laglöshet, mördande. De som använde uttrycket ville särskilja honom och dra alla afrikaner över en kam – själv kom han ju inte från Somalia utan från Nigeria – tyckte han.

Det fanns anställda som kunde bekräfta Obalanas berättelser och som pratade med Byggnads företrädare.

– Men de var rädda för att bli ”persona non grata” (icke önskvärda) på arbetsplatser i hela Västsverige, där företaget var en stor aktör. De vågade inte ställa upp som vittnen, säger Mattias Landgren.

I en tidigare AD-dom, (nr 4/2009) anser rätten inte att tilltalsnamnet ”blackey” var diskriminerande, eftersom personen som kallades så inte sagt ifrån, utan i stället deltagit i jargongen genom att använda ordet ”whitey”.

– Man måste bedöma hur um­gänges­formerna är på en arbetsplats. Öknamn är inte alltid så snälla, men de är en del i det sociala livet, säger Kent Källström och påpekar att diskrimineringslagen ska komma åt särbehandlingar:

– Den är inte tänkt att komma åt maktordningen i samhället, säger han.

DO:s jurist Ulrika Dietersson pekar på att de olika förarbetena till nuvarande diskrimineringslagen tar upp begrepp som invandrare – att ha ett annat nationellt ursprung än majoritetsbefolkningen – liksom hudfärg och ”liknande förhållanden”, och anser att det går att argumentera för att gruppen afrikaner ska omfattas av definitionen etnisk tillhörighet, om den särbehandlas negativt.

Hon anser också att det är skillnad på tillmälen för utsatta grupper och för majoritetsbefolkningen. Och att utpekanden som: ”såna som du”, ”du är annorlunda än vi”, skulle kunna innebära en diskriminering.

– Kanske behöver vi ta in mer forskning och utlåtanden från sakkunniga i rättssalarna. För oss på DO är det så självklart ibland, säger Ulrika Dietersson.
– Lagstiftningen har inte klarat av att hantera etnisk diskriminering, utan har blivit en manual för hur arbetsgivare kan komma runt den. Jag lutar åt att mer borde regleras i kollektivavtal, säger Mattias Landgren, chefsjurist på Byggnads, som dock inte skulle dra sig för att driva fall av etnisk diskriminering till AD igen.

För Obalana går livet vidare. Även om han tagit sig upp från sin depression och nu kan arbeta igen, ser han med oro på framtiden. Han känner att vad som helst kan hända honom, utan att någon kan hjälpa honom.

Hans tilltro till svenskar som ett tolerant folk har rubbats. Det som hänt honom skulle inte hända i Nigeria, säger han. Och ändå har folk uppfattningen att Afrika ligger efter i utvecklingen.

– Hur kan man säga att tal om ”kultur” inte är rasism? Vad har min kultur med svetsning att göra? Ingen kan se vem som har svetsat, om det är en svart eller vit person. Jag kan inte föreställa mig mina barn växa upp i ett land där jag inte längre tror på rättssystemet, säger Obalana.

Fotnot: Obalana heter egentligen något annat.