Tidsresa till 1900-talet

Nittonhundratalshistorien har med starka färger invaderat Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Flemingsberg utanför Stockholm.

Närmare bestämt är det Solveig Norrman, född 1934, som ägnat de senaste fyra åren åt att i stora målningar skildra sitt liv. Uppväxten i arbetarförorten Hjorthagen, livet i en politiskt engagerad familj, det internationella engagemanget från sextitalet och framåt.

Stilen är rättfram, med personerna uppställda till porträttering, middag, diskussion eller demonstration. Många av bilderna går tillbaka på fotoförlagor.

Men minnet, kompositionen och färgskalorna ger personerna en helt påträngande närvaro.

Jag fastnar särskilt för en familjebild där den rika bokhyllan i fonden har reducerats till rektanglar, som väger mellan den högst oklara relationen mellan de tre personerna. Mamman och pappan i ett tillstånd av jämvikt och samförstånd, även om man förnimmer en oro bakom. Och så pojken i sjömanskostym som tycks vilja vrida sig ur hela situationen.

Det som hela utställningen centreras kring är sveket mot pappan, Einar, som gjorde snabb karriär som ombudsman och folktalare och var andre ordförande i LO tills 1955, då han tvangs avgå därför att han hade skrivit på ett upprop som krävde att alla atomvapen skulle skrotas.

Dolkstöten fullbordades i Arbetets föregångare Fackföreningsrörelsen, som oförblommerat förklarade att den verkliga orsaken var Norrmans alkoholproblem, inte hans politiska tvivelaktighet.

Resten av livet (han dog 1983) blev ganska tungsint, men bilderna bär vittnesmål om ett oförtrutet engagemang. Och trots att Einar Norrman avbildas i sina starka stunder känner man oron myllra i kroppsspråket under skjortan.

Bland annat var han noga övervakad av säpo, vilket sonen Leif skrev om i en artikel i Dagens Nyheter 2003, efter att ha läst akterna, som skulle få stasi att skämmas i sin tarvlighet.

Jag kan verkligen rekommendera utställningen. För bildernas skull, där renodlingen ger en tidsresa. Och för alla de trådar som finns att nysta i.

Inte minst är det dags att återigen berätta om hur den svenska kampen mot atomvapen besegrade hela etablissemanget. På varje bild i hela serien finns fredsmärket inympat, som en påminnelse om vad som är det viktigaste. Vilket jag hört talas om att flera i samma generation tycker när de blickar tillbaka.

Ett annat verk som stämmer till eftertanke bygger på citat ur arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som känns så väldigt långt borta, i sin betoning av den fulla sysselsättningen som grundval för att skapa ett jämlikt samhälle.

Citat är det för övrigt gott om i Norrmans bilder. Enstaka gånger känns det till och med som om den sirliga skrivstilspikturen tar över och skymmer sikten. Men det är en ganska stillsam invändning till ett unikt projekt, vars ymnighet är själva drivkraften.