”Vår tid är inte så olik Lasermannens 1990-tal”

FACKET OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN del 1.
Hur tar sig facket an rasismen i den egna organisationen? Är det ett problem för LO att var sjätte medlem uppger sig vilja rösta på Sverigedemokraterna? Det är temat för denna nya artikelserie i Arbetets Inblick, som inleds med en intervju med Daniel Pohl, chef för Expo och känd antirasist.

I sin nya bok letar Poohl efter svar på frågan om hur rasism uppstår och börjar med sin egen uppväxt i Dalsland och hur flyktingarna från Kosovo togs emot i det lilla samhället Åsensbruk.

Ni vet väl att det är krig i Jugoslavien?

Mellanstadieläraren hämtade luft långt nerifrån lungorna:

”Eftersom det är krig är det många som behöver fly och några av dem kommer att komma hit till Åsensbruk och till vår skola.”

I det dalsländska 1990-talsklassrummet satt Daniel med kompisarna Fredrik, Christian, Micke och Peter, och kände lycka, tänkte på att det skulle komma nya fotbollsspelare till laget, nya tjejer. Och det dröjde inte länge förrän han träffade Arif för första gången, en av de kosovoalbaner som flydde ett sönderfallande land där de inte längre var välkomna, och som kom att bli hans vän.

Andra såg något annat: personer de skulle komma att kalla ”blattar”.

Vad är det som gör att en del blir rasister, en del antirasister och andra någonting mitt emellan? Stiftelsen och Tidningen Expos (föräldralediga) vd och chefredaktör Daniel Poohl ställer sig frågan och försöker hitta svaren i sin romandebut och uppväxtskildring Som om vi hade glömt.

Det är 2013. Daniel Poohl har ett annat liv, han är själv förälder – matar dottern med alltför sockrig kokosruta för att få intervjusituationen att fungera – och bor i lägenhet i Stockholm, funderar på var barnen ska växa upp. Radhus i en förort kanske, det blir kanske ett sådant område, där de som bor är svenskar med en del – men inte allt för mycket – pengar, liksom personer med ursprung i andra länder som har ”jobbat hårt i sina taxibilar”, säger han.

När han växte upp var det 1990-talskris, bränder på flyktingförläggningar, Ny Demokrati i riksdagen, det var Lasermannen som sköt mot män med utländsk bakgrund.

Och i dalsländska Åsensbruk: grupperingar, motsättningar och klasskamrater som blev skinnskallar redan på mellanstadiet.

Daniel Poohl ville skriva sin berättelse, som liknar många andras, säger han, utan att skriva någon på näsan. Det finns inget enkelt svar, ingen quick fix mot rasismen.

Ändå har Daniel i romanen ett ganska enkelt svar för egen del. När flyktingarna anländer till Åsensbruk bjuder han in dem till att leka och spela fotboll och börjar kalla sig själv antirasist.

Men varför valde klasskamraterna så olika vägar? Varför blir en del barn rasister? Boken skildrar de miljöer som formar politiska idéer och värderingar: orten, skolan, fritiden, fotbollen, vännerna, sociala sammanhang, hemmet. Daniel går i en klass där alla är arbetarungar, orten är starkt präglad av socialdemokratin och bruket.

I Daniel Poohls ögon kan arbetarrörelsen vara både det bästa och det sämsta för en ort. I bästa fall byggs en solidaritet in, i värsta fall en konservatism som inte är mottaglig för nya idéer.

Uppväxtförhållanden är viktiga men inte avgörande, säger han och tar sig själv som exempel:

– Arbetarklass, ensamstående mamma, ont om pengar, avsaknad av fadersgestalt, upplevelsen av att inte vara delaktig i samhället – jag kunde ha blivit nazist direkt, säger han, och framhåller individuella egenskaper som en viktig faktor.

– Vilka grundläggande värderingar man stöps i är viktigare än man vill göra gällande. Vissa barn – oavsett vilka diskussioner som förs och vilken utbildning som sker på skolorna – kommer hem och får höra saker från föräldrarna som att ”man borde bomba hela Mellanöstern”, säger han.

Under året har en undersökning visat att Sverigedemokraterna skulle få 16 procent av LO-medlemmarnas röster, om det, som det heter i frågan ”vore val i dag”. Framför allt män inom arbetarklassen dras till partiet. Det behöver inte handla om dem med de sämsta arbetsvillkoren. Det kan alltid finnas en anledning att sparka nedåt, säger Daniel Poohl, som ser förklaringar i förlorad yrkesstolthet:

– Det kan handla om idén om den skötsamma arbetaren. De som jobbat jävligt hårt som snickare till exempel, varit beredda att offra tid, vänner, helger, har köpt ett radhus och det de vill ha. Och så uppfattar de att deras position inte är värd något. För att en högerextrem propaganda gör gällande att andra kommer hit och får saker utan att kämpa för det, säger han.

Under de utbildningar han haft för bland annat medlemmar i Transport, IF Metall och Byggnads har han märkt en stor skillnad på dem som fått facklig skolning, som placerat sig själv i samhället utifrån fackets värderingar, och dem som inte har det.

Hur facket ska förhålla sig till att medlemmar röstar på Sverigedemokraterna har han inget enkelt svar på. Men att SD inte går ihop med fackets värderingar är tydligt. Inom facket finns motstånd på två plan: dels ett ideologiskt motstånd, dels ett strategiskt, som har med den egna överlevnaden att göra.

– Man ser att man gröps ur inifrån, tappar medlemmar som står upp för grundläggande principer, säger Daniel Poohl.

Historien upprepar sig inte. Men det går att dra många paralleller mellan 90-talet och det 10-tal vi är i nu. Sverige-demokrater i riksdagen, seriemördaren Peter Mangs, och attacker mot flyktingar, svarta, muslimer. Problemet är att vi inte lär oss, säger författaren till Som om vi hade glömt:

– Vi har flyktingförläggningar som attackeras nu också. Och så kommer reaktionerna: Hur kan det här ske hos oss? Som om vi har glömt vår egen historia. Vi har låtsats som att rasismen inte finns. Vi har ett mönster av att människor som kommer hit inte alltid är välkomna. Vi har ett samhälle där människor döms utifrån hudfärg och religion.

Från 1990-talet kunde vi ha lärt oss jättemycket, om erfarenheterna och kunskapen hade bevarats. Civilsamhället kan spela en stor roll och mycket kan lösas med genomtänkta och väl förberedda beslut, anser han.

Den antirasistiska frågan är mer synlig nu än för bara några år sedan, säger han. Den stora skillnaden från när han själv växte upp är att vi har en generation som har vuxit upp här och som är trötta på att behandlas som andra klassens medborgare, med författaren Jonas Hassen Khemiri i spetsen, eller åtminstone som en av de mest välformulerade. Hans brev till justitieminister Beatrice Ask, liksom andra berättelser där hudfärg varit avgörande för ett dåligt bemötande från samhället, betyder mycket.

– Vi är på väg mot en insikt om att Sverige har de här problemen, säger Daniel Poohl.

Lösningen på rasismen hittar han inte på en bestämd plats på den politiska höger-vänsterskalan.

– Det finns inte en politisk analys som täcker in alla dimensioner av frågan, det är så många parametrar. Det är därför frågan är så spännande, säger han.

Realpolitiskt är situationen i Sverige både kanonbra och fruktansvärd, anser han.

Regeringen har meddelat att syrier kommer att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, som första land i EU. Men samtidigt pågår projektet Reva fortfarande – målet är fortfarande effektivare utvisningar – och polisen väntar utanför barn- och ungdomspsykkliniker, säger han.

– Det komplexa är att när antirasismen syns mer så växer SD. Genom att vi pratar om antirasismen kommer också folk att sparka bakut.

Fattigdom och utsatthet kan förklara en del av varför det kan kännas tungt att engagera sig för andra. Men det finns så många exempel på att det går ändå, säger han. Den stora frågan handlar om vilket samhälle var och en vill ha:

– Är man beredd att öppna sin dörr när någon knackar på mitt i natten, eller stänger man den även om personen kommer att dö? Vi vill ha ett samhälle där alla är välkomna.

Och på facket och arbetsplatser förekommer ofta ett feltänk. Det brukar heta att ”vi ska ta fajten vid fikaborden”, säger han. Ett tankesätt som utgår från att säga ifrån när kollegan säger något rasistiskt.

– Det är ju ett jäkla konstigt sätt att bilda opinion. Det rimliga är att du som antirasist ska starta diskussionen, säger han och hämtar luft djupt nere från lungorna:

– Säga: Fan, såg ni det här med Syrien, vad bra att vi tar emot flyktingarna nu, annars skulle ju folk dö.