Alliansen och Miljöpartiet presenterade i förra veckan nya åtgärder runt arbetskraftsinvandringen.
Och möjligtvis bör man vara glad över att de visar en vilja att stoppa den jobbtrafficking som pågår i Sverige. Men tyvärr är åtgärderna långt ifrån tillräckliga.
Sverige har på senare år blivit ett paradis för ohämmad jobbtrafficking, sedan EG-domstolen i samband med Laval-domen enligt FN-organet ILO körde över föreningsrätten och underkände traditionellt fackligt arbete.
Därutöver har Sveriges borgerliga regering med stöd av Miljöpartiet infört en rad bestämmelser som ger jobbtraffickingföretagen i stort sett fria händer.
Efter mycket kritik, inte minst från facken, har de borgerliga partierna och Miljöpartiet nu alltså enats om att röja upp i den människohandel de själva varit med att orsaka.
Att dagens utnyttjande av utländsk arbetskraft inte är bra för Miljöpartiet är självklart. Miljöpartiet vill ju framstå som ett humanistiskt parti, med en mjukare profil än allianspartierna.
Men det är svårt att förstå varför denna humanism i så fall inte fullt ut ska gälla alla människor, alltså även människor av utländsk härkomst.
De ”jobberbjudanden” som skickas till fattiga arbetare i Kamerun och andra fattiga länder får nämligen helt lagligt fortsätta vara ljug, ruffel och båg även i den nya överenskommelsen mellan Miljöpartiet och alliansen.
Det blir alltså fortfarande helt lagligt att ”anställa” någon på en timlön på 120 kronor, och när personen väl har sålt allt för att betala biljetten till Sverige och kommit hit går det alldeles utmärkt att med Miljöpartiets goda minne sänka lönen till en orimligt låg svältlön.
Att då jobba ihop något överskott hem till familjen blir i stort sett omöjligt.
Ingenting i de nya förslagen sätter stopp för detta schackrande med folks grundläggande livsbetingelser.
Den enda förändringen av lite större vikt som presenterats är att efterkontrollen ska bli bättre. Det i sin tur ger att utnyttjad arbetskraft lättare kan slängas ut ur Sverige.
Men är det verkligen ett uttryck för solidaritet?
Den enda rimliga förändringen som åtminstone Miljöpartiet borde ställa sig bakom är att göra jobberbjudandena juridiskt bindande.
För visst är det så som en del av de utnyttjade arbetarna visar upp i intervjuer när de har ställts utan jobb eller rimlig inkomst:
Även arbetare från fattiga länder har drömmar och längtan till ett bättre liv, drömmar som får dem att nappa på ett erbjudande som senare visar sig vara luft.
