Utanförskapets välsignelser
”Euron kommer att göra det lättare för oss att klara både jobben och välfärden. Att gå in är naturligtvis bättre än att stå utanför och bli utsatt för attacker på valutan och okontrollerade psykologiska reaktioner på marknaden.”
Orden är dåvarande statsminister Göran Perssons, och hämtade ur en av Ja till Europa-kampanjens många glättiga broschyrer inför euro-omröstningen för tio år sedan.
Se där! Nu kan socialdemokrater som gillar att beskylla moderaterna för idéstöld lägga ”utanförskapet” till sin lista.
Och tänk så fel det kan bli när framtida konsekvenser ska förutsägas.
Att kronan gjort det lättare att klara både jobben och välfärden är finanskrisen ett praktbevis på. För hur stort skulle raset i ekonomin ha blivit om kronan inte försvagats kraftigt, och därigenom agerat stötdämpare åt den svenska exporten? Och de marknadskonvulsioner som Persson befarade har under senare år gäckat euroländerna mer än några andra.
Ofta heter det att krisen inneburit den första egentliga utmaningen av euron och blottat svagheterna i systemet. Men det är en sanning med modifikation.
Att euron nu ställts inför sin första rejäla prövning råder det ingen tvekan om, däremot var bristerna kända långt tidigare. Redan den svenska EMU-utredningen från 1996 skissade ett scenario där politiken i de stora länderna bedrivs på ett sätt som skapar stora obalanser i ett land som Sverige, som inom en valutaunion inte kan motverka dem med vare sig räntan eller växelkursen. ”Potentiellt kan detta medföra mycket stora kostnader”, skrev ekonomiprofessor Lars Calmfors & Co då. Något varenda irländare, grek och spanjor kan skriva under på i dag.
Att euroområdet saknar egenskaperna som kännetecknar ett välfungerande valutaområde har inte heller varit en hemlighet. Eftersom arbetskraften inte med lätthet tar till flyttlasset när arbetslösheten skjuter i höjden, och EU:s budget i dessa sammanhang är en handfull mynt som saknar förmåga att möta konjunktursvängningar i olika länder.
Det nya som krisen kan sägas ha tydliggjort är hur sammanflätningen av kapitalmarknaderna i euroområdet i sig bidrog till att göra systemet instabilt. Stora tyska överskott i sparandet kom att överskölja Sydeuropa med billiga krediter, vilket eldade på redan flammande brasor längs Medelhavets stränder.
Ödet för argumenten hos dåtidens euroförespråkare väcker samtidigt frågan: Vilka av det nuvarande decenniets ekonomiskpolitiska ”sanningar” kommer att framstå som vilseledande om tio år?
