Jag var så trött. Eller trött och trött. Sömnig.

En bebis, en fyraåring och en sjuåring. De två ”stora” gick på simskola. Hämta på dagis och skola, bussen, klä om till badkläder – sen när ungarna väl var i vattnet. In i omklädningsrummet, sträckte ut mig på den smala träbänken och sov som en stock.

Men det var under föräldraledigheten. Sen blev man ju piggare. Känner så väl igen vardagen i Johanna Wreders reportage om fembarnsfamiljen Svensson i Borlänge.

Ingen kalender fanns som var stor nog att rymma alla tider, aktiviteter, matplanering och möten. Till sist köpte jag en läraralmanacka. Den var stor och fin.

Men minns också hur jag älskade de där årens knep och knåp. Älskade vardags-pusslandet. Det var liksom livet.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all tid som är över.

Jag levde mitt i den där familjebubblan när sjukdomen aids kom till Sverige. När debatten rasade om ”bögpesten” och hela det vidriga skeendet pågick som Jonas Gardell beskrivit så väl i sina böcker Torka aldrig tårar utan handskar.

Kanske är det därför jag inte riktigt minns övergreppen mot de sjuka.

Arbetets reporter Tommy Öberg minns. Hans nära vän Reine Feldt var en av de första som långsamt dog i sjukdomen.

Reine, fotbollsspelare och journalist, dolde sin sexuella läggning för alla utom de allra bästa vännerna.

Det är lätt att i efterhand säga (och det har många gjort): Varför då? Vad var det som var så märkvärdigt med att vara bög? Ingen vettig människa bryr sig väl.

Så enkelt var det inte. Minns uppståndelsen när Anton Hysén berättade. Och spridningen av aids utspelade sig på 80-talet. Då var det ännu farligare att vara bög. Läggning pratade man inte öppet om.

Ingenting var tryggt och självklart.

Det är viktigt att komma ihåg.

I veckans nummer berättar Tommy om sin vän, apropå att en bok utgivits om Reines liv, Ärkeängeln – en hjältes liv och hemlighet, av Hans Burell.

Läs Tommys berättelse och läs boken. Minns.