Global

»Ut ur våra liv, premiärministern!«

Ockupanter i Geziparken. — Foto: Resit Baskin

Turkarna har fått nog av en landsfader som ständigt lägger sig i deras liv. Twittergenerationen gör uppror och får facket med sig. Målet är just det som pågår – att göra uppror, säga nej till pappan och njuta av sitt första »nej« – så länge det varar. Arbetets Esref Okumus åkte till Geziparken och träffade demonstranterna.

En kvinna som tappat bort sin man tar en annan man i handen och försöker tränga sig fram genom demonstrationståget. Hon skrattar och ber om ursäkt när hon upptäcker att hon släpat på fel man. Mannen skrattar tillbaka och ber också om ursäkt – för att han har så svettiga händer. Det måste bero på Istanbuls fuktiga luft, skämtar han artigt. För att överträffa honom i artighet säger kvinnan plötsligt: ”Vill du gifta dig med mig?” Alla som hört samtalet brister ut i skratt, de jublar och skanderar i takt:

– Folket är här, kärleken är här, var är du Tayyip!

Tayyip är alltså premiärminister Erdogans förnamn. Det förekommer i alla ramsor och slagord under den två timmar långa promenaden genom paradgatan Istiklal till Istanbuls hjärta, Taksimtorget. En promenad som normalt tar en kvart.

En gammal tant som fått låna min arm som stöd i trängseln viskar i mitt öra: ”Det har hänt något med oss turkar, min son. Det är nog Taksimfebern.”

Alla som besökt torget någon gång under de senaste två veckorna vet vad hon pratar om. Här pågår en gigantisk karneval dag och natt. Aldrig har så många turkar från så olika världar stått sida vid sida mot sina härskare. De gröna, de röda, kurder, turkar, ateister och islamister sjunger samma sånger, dansar samma danser, och framförallt skrattar åt samma sidor hos den alltmer egenmäktige landsfadern Erdogan. Humorn och skämten är deras främsta verktyg för att avväpna honom och hans brutala antiterrorstyrka.

I två veckor har miljoner turkar vallfärdat till Taksimtorget för att manifestera sitt stöd för dem som kastade sig framför grävmaskinerna när regeringen ville hugga ner träden och bygga ett köpcentrum i Geziparken intill torget i slutet av maj. Nu har upproret spridit sig till 68 städer i hela landet.

Upproret handlar inte om hur Tayyip Erdogan styr landet. Det är hans försök att styra medborgarnas liv som väcker vrede. Sångerna, ramsorna och plakaten säger samma sak: ”Tayyip, ut ur vårt liv.”

Träden i Geziparken blev droppen, berättar människorna på Taksimtorget oavsett vem man talar med. De är trötta på en premiärminister som vill bestämma hur de ska leva sina liv, hur många barn de ska föda, vilka tv-serier de ska titta på, vilken konst de ska gilla, vilka kläder de ska ha på sig, hur de ska uppträda i kollektivtrafiken eller i skolan och vad de ska dricka på krogen.

Ett aktuellt exempel är de nya lagarna som förbjuder alkoholbruk efter klockan tio på kvällen, samt i närheten av skolor, moskéer, kyrkor och synagogor. Det låter kanske inte så farligt i svenska öron, men för många Istanbulbor innebär det ingen alkohol alls.

Erdogan tycker att turkarnas nationaldryck är ayran, yoghurt utspädd med vatten. Och ”alla som dricker är alkoholister” oavsett hur mycket och hur ofta.

Ett annat exempel är från förra veckan, då resenärer i kollektivtrafiken i huvudstaden Ankara via högtalarna uppmanades att respektera ”allmänna moralregler”. Det betyder att inte hångla, kramas eller pussas. När unga i twitter-gruppen Kom-och-kyss-mig samlades i tunnelbanan för att bryta mot den allmänna moralen möttes de av ett stort polispådrag. Regeringspartiet AKP:s ungdomsorganisation har startat en motrörelse som ska hindra pussande par i kollektivtrafiken.

Få tror att Turkiet är på väg att bli ett nytt Iran, men stadsborna har tröttnat på smygislamiseringen som gör allt djupare intrång i deras vardag. I lördags fylldes Taksimtorget av hejaklackarna från de stora fotbollsklubbarna, i söndags var det fackförbundens tur att manifestera under den gemensamma parollen ”Nu är det nog!”.

Men de som vaktar den lilla Geziparken på sju kvadratkilometer intill torget, de som kastade sig framför grävmaskinerna och skyddade träden med sina kroppar, har varken ett parti eller några ledare.

– Vi är en fri frihetsrörelse, vi vill inte ha några ledare, säger Yekta Cinar när han tuggat klart på sin sesamkringla, dagens frukost från ”kommunen”, det vill säga parkens gemensamma livsmedelslager.

Ockupanterna har byggt upp ett eget samhälle i parken. Här finns ett stort kök, ett tiotal mindre kaféer som serverar mat dygnet runt och ett tältsjukhus. Plundrarbiblioteket, Revolutionsmuseet, målarverkstaden Oproportionerlig kärlek (en travesti på polisens oproportionerliga våld) och Chaplins utebio.

Hit kommer också landets författare, konstnärer och filmstjärnor för att bekänna sin tillhörighet framför kamerorna: ”Jag är en plundrare”, ett svar på Erdogans försök att framställa demonstranterna som ”en handfull plundrare”.

Parken har byggt upp egna medier, som består av en radiostation, en tv-studio som direktsänder korta dokumentärer dagligen via internet, samt en dagstidning som snart kommer att delas ut i 5 000 exemplar. En populär underhållning är paneldebatterna i skuggan. Alla får delta, ingen får avbrytas. En av dem heter ”workshop i alternativa svordomar”, där man får lära sig konsten att svära utan att blanda in ”bögen, horan och könet”.

Ockupanterna tar inte emot pengar, däremot mat och övriga förnödenheter som gasmasker och hjälmar som skydd mot batongslag. En hel del kommer från företagen i regionen. Flera kända butikskedjor gjorde klart redan från början att de inte skulle medverka i det planerade köpcentrumet.

Yekta Cinar är filmkritiker och hans tältkamrater jobbar alla med film eller teater. De har varit med från början och berättar att protesterna började med en tweet, där det stod att grävmaskiner nu var på väg mot parken. Vårt samtal bryts hela tiden av två polishelikoptrar som snurrar runt ovanför oss. Alla tittar upp genom grenarna för att se hur nära de är.

– Det är ingen fara, säger Yekta Cinar. De vill bara kolla läget.

Det var först efter ”fjärde nattens helvete” som protesterna växte till ett uppror mot regeringen. Kravallpolis slog då till vid fyratiden, omringade parken med pansarvagnar och tände eld på deras tält. Samtidigt vräkte helikoptrarna ner tårgas och parken fylldes snabbt av ett vitt moln. Yekta minns att han greps av panik och sprang omkring utan att se något.

– Jag kunde inte andas och tänkte nu dör jag, innan jag svimmade. Jag vaknade upp i foajén till ett lyxhotell mitt emot parken. En grupp turister tog hand om oss i sina rum.

Men striden var inte över. Alla som hade en smart telefon började twittra om vad som pågick. Inom loppet av ett par timmar var polisen omringad av tiotusentals ungdomar. Striden pågick i ett dygn med tusentals skadade och arresterade. Till sist tvingades polisen ut ur parken.

Men ingen av de stora dagstidningarna eller tv-kanalerna kom dit. I CNN-Turk, en av de största nyhetskanalerna som har sin studio några kvarter bort, sände man en fyra timmar lång dokumentär om pingviner.

Det har varit stora manifestationer mot nyhetskanalerna, särskilt mot NTV, som lät premiärministern ge sin version av polisvåldet utan några motfrågor. Nyligen bad ägaren demonstranterna om ursäkt. Men det skedde först efter att 50 000 kunder sagt upp sina konton på den bank han också äger.

Nu har landsfadern slagit tillbaka igen. I tisdags tömdes Taksimtorget på demonstranter.

Ockupanterna i Geziparken har ett tiotal tältrestauranger som serverar gratis mat dygnet runt. Här finns även ett tältsjukhus med ett hundratal frivilliga läkare och syrror. De har snabbt blivit specialister på tårgasskador. Även frakturer är vanliga.