Personalen flyr från DO

ARBETET GRANSKAR. Fler än var fjärde anställd på DO slutade eller tog tjänstledigt förra året. Myndigheten har näst högst sjukfrånvaro av samtliga myndigheter. En ängslig organisation med en ledning som undviker all form av debatt påverkar vilka anmälningar man driver, säger John Stauffer som är jurist och tjänstledig från DO.

– DO var min drömarbetsplats. Jag såg så oerhört mycket fram emot att ombudsmännen skulle slås ihop och att jag skulle få jobba med alla diskrimineringsgrunder. Men jag har aldrig mått så dåligt som under tiden på DO, säger en av de tidigare anställda.

Hen vill vara anonym, och är en av flera före detta anställda och tjänstlediga som Arbetet talat med. Några vill vara anonyma. Andra inte. Alla vill ändå prata om orsakerna till att de lämnat DO, eftersom de anser att den dåliga arbetsmiljön går ut över verksamheten.

– DO får mycket skit som jag inte håller med om, men inte den skit man borde få, säger en.

En annan före detta anställd pratar om ”dränering” av Diskrimineringsombudsmannen (DO), och att konsekvensen blir ett kunskapstapp som kommer att ta åratal att ta igen eftersom många av dem som lämnat myndigheten är personer som jobbat länge, även på de tidigare ombudsmännen.

Och det har stormat rejält ända sedan ombudsmännen slogs ihop till ett Super-DO 2009. Redan efter två år fick dåvarande chefen Katri Linna sparken av regeringen.

Men siffror som Arbetet tagit fram visar att fler har slutat och begärt tjänstledigt sedan Katri Linna fick gå. Dessutom har sjukfrånvaron ökat.

– Som utredare läser man många anmälningar – men få av dem utreds, vilket blir frustrerande. Det måste finnas ett sätt att hantera de anmälningar som inte utreds. Där brister det i dag. Och DO riskerar både att få in allt färre anmälningar och att tappa förtroende, säger John Stauffer, som är tjänstledig från DO sedan i mars och nu arbetar som chefsjurist på människorättsorganisationen Civil rights defenders.

Att välja ut anmälningar är DO:s nya linje. Urvalet av vilka anmälningar som myndighetens utredare ska gå vidare med ska ske snabbare än tidigare. Och de ska handla om principiellt intressanta och fall.

De utvalda fallen kan handla om ett samhällsområde där man vet att diskriminering är vanligt, en särskilt allvarlig händelse eller ett fall som inte prövats rättsligt än, och som behöver vägledning då lagen är ganska ny. John Stauffer ser även andra, outtalade grunder för urvalet.

– Det råder en försiktighetskultur som genomsyrar hela organisationen där ledningen undviker allt som kan skapa debatt – eller riskerar att skapa kritik mot myndigheten. Det påverkar också vilka ärenden som väljs ut. Känslan internt är att vi helst inte ska synas alls.

I DO:s uppdrag ingår också att informera i samhället om diskriminering. Här finns ytterligare ett orosmoln bland många tidigare anställda.

– Ska man driva en linje som framför allt går ut på att bekämpa diskriminerande strukturer, är information och opinionsbildning oerhört viktigt, säger Eva Rosengren, som fram till årsskiftet var pressekreterare på DO och då erbjöds avgångsvederlag.

– Myndighetens linje måste förklaras flera gånger i debattartiklar och kommentarer i medier när det rapporteras om diskriminering. För den linjen är inte helt lätt. Men vi hade aldrig samma tankar om hur öppen man skulle vara. Eller hur opinionsbildande, säger hon.

Tidigare under året slutade även två av hennes kollegor med avgångsvederlag. Hon fick aldrig någon förklaring till varför ”erbjudandet” kom.

– Nej, det kom plötsligt och var väldigt omtumlande. Men jag accepterade. Det var tydligt att de väldigt gärna ville att jag skulle tacka ja.

Förra året försvann över en fjärdedel av de drygt 90 anställda på DO. De slutade eller tog tjänstledigt. Och samma år hade DO näst högst sjukfrånvaro av samtliga myndigheter, 7,6 procent, vilket är över dubbelt så hög som för snittet.

– Anledningen till att medarbetare på DO är missnöjda upplever jag ofta vara direkt kopplat till verksamheten. Det finns mycket kunskap och engagemang bland medarbetarna. Men har man för stort engagemang blir det till slut för frustrerande att vara på DO, säger John Stauffer.

ST:s klubbordförande säger till Arbetet att han är relativt nyvald, och inte har fått några signaler om någon koppling mellan arbetsmiljön och att många slutar eller är sjuka. ST:s centrala kontaktombudsman för DO är Christian Camitz, som också är ny i den rollen:

– Jag vet att det har varit mycket problem. Men jag känner inte till hur det är i dag, för jag hör inget. Jag tror att de löser sina problem lokalt, eller individuellt, med ganska generösa uppgörelser. Annars skulle alla ha slutat frivilligt, och det har jag svårt att tänka mig. För det är klart att det är känsligt om DO har en dålig arbetsmiljö, säger han.

• • Problemen beror på gamla problem