När jag i torsdags på arbetarlitteraturkonferensen i Landskrona skulle hålla mitt färdigskrivna föredrag om Jón Kalman Stefánsson vaknade jag klockan halv fem med insikten att det inte alls passade in, eftersom det rör sig om historiska romaner, som ju faller utanför arbetarlitteraturen.

För att länka in mig i den övriga konferensens diskurs skrev jag därför snabbt en text som heter Adapter:

ADAPTER

Den underförstådda grundvalen för diskursen kring arbetarlitteratur är aktualitet, i bemärkelsen samtidighet. Mycket mer absolut än kravet på klasstillhörighet och klassperspektiv är fordran att det verk som studeras ska vara tillkommet inom ramen för en livserfarenhet.

Klasstillhörigheten är ju så gott som alltid ambivalent, eftersom en författare har en specifik position i samhället, skild från andra yrken. Inte nödvändigtvis “finare”, men med andra villkor och vanor.

Och det där är en produktiv ambivalens. Arbetarlitteraturförfattaren befinner sig på två platser samtidigt: hos dem som hen skildrar OCH på sin skrivkammare, i sin tradition, i outgrundliga konkurrensförhållanden, kanske som del av en rörelse eller medlem i ett parti. Avståndet mellan de där två platserna, och slitningarna dem emellan, skapar dyrbara litterära energier.

Men kravet på aktualitet – att livserfarenhet anger ramen för vad som kan räknas som arbetarlitteratur – är däremot inte alls förhandlingsbart. En historisk skildring eller en fantasyberättelse kan inte vara arbetarlitteratur, hur starkt och genomarbetat klassperspektiv den än har. Knappast en kriminalroman heller.

Logiken i ordet “arbetarlitteratur” leder till en sträng definition som bygger på livserfarenhet. Samtidigt som de flesta verk som faller in under genrebeteckningen är mer eller mindre fiktiva, i bemärkelsen “påhittade”. Erfarenheterna, egna och andras, har översatts till litteratur.

Det finns med andra ord en paradox här: Aktualitetskravet avgör vem som har rätt att vittna, i kraft av att ha varit samtida. Och i förlängningen finns andra krav på klasstillhörighet, vilka alltså är mycket mer förhandlingsbara.

Medan “arbetarlitteratur” som genrebeteckning handlar om en uppsättning teman, berättelser och fiktionsstrategier som varierar från tid till tid och från plats till plats, men ändå hålls samman av inre släktskap och av att det i efterhand skapas traditioner och allianser.

Jag tycker att det absoluta kravet på livserfarenhet är bra, och gärna kan få bli lite mindre implicit. Det skulle öka dynamiken i studiet av såna fält som författarrollens och berättarröstens ambivalens, eller översättningen från erfarenhet till fiktion.

Samtidigt upplever jag som kulturredaktör en begränsning. Nämligen att kravet på aktualitet i bemärkelsen “samtidighet” kan komma att skymma en annan bemärkelse av aktualitet, nämligen “angelägenhet”.

Det är maktpåliggande, särskilt i vår tid av nästintill total politisk paralys, att litteraturen kommer till bruk som skildrare av klassmotsättningar och andra fundamentala samhällskonflikter. Men kravet på livserfarenhet (detta låter nu nästan som en formulering i en platsannons) kan – i samverkan med nutidens starka tendens till personfixering, inte minst inom litteraturen – ställa sig i vägen för litteraturens förklaringskraft som litteratur.

(Sen lät jag ändå bli att koppla in denna adapter, utan höll bara mitt föredrag som det stod, och det gick bra det med…)