När man översätter kommer man en roman väldigt nära. Dess språk och även dess samhällsgeografi. För en roman avbildar sitt samhälle mer än kanske författaren riktigt vet om. Den återger maktförhållandena. Både i den tid som skildras och i den tid där den skrivs.

För några år sen började min gode vän Jón Kalman Stefánsson tillbringa veckoperioder med att läsa gamla isländska lokaltidningar på mikrofilm och digitalt. Jag förstod att det var nånting på gång.

Sen kom trilogin: Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat. Berättelsen om Pojken (han kallas så), vars bildningstörst leder in honom på helt andra vägar än det liv som fiskare han var förutbestämd till.

De böckerna fick jag översätta.

Och blev då genast varse vad Jón Kalman hade åstadkommit under sina efterforskningar. Ur lokaltidningarna hade han rekonstruerat en hel romanvärld så att den blev begriplig inifrån – och samtidigt ett exempel på moraliska val och livsvillkor igenkännbara långt bortom nordvästra Island i början av nittonhundratalet.

Island är ett klassamhälle, fortfarande märkt av kolonialismen, de långa århundradena under dansk överhöghet som plundrade landet och höll på att utplåna dess kultur. Den nationalistiska resningen inleddes i mitten av artonhundratalet, samtidigt som i stora delar av övriga Europa. Självständigheten kom 1944, men orättvisorna bestod: en liten överklass hade makten över utvinnandet av de naturresurser som ligger till grund för landets relativa välstånd. För de övriga återstod hårt arbete.

Kastrullrevolutionen 2008 och framåt innebar en chans att göra sig av med det där oket och skapa ett rättvisare samhälle. Ett tag såg det ut som om Island var följeslagare till utvecklingen i sydamerikanska länder. Bland annat kom en folkomröstning 2012 fram till att naturresurserna var nationell egendom, och förespråkade samtidigt viktiga konstitutionella ändringar som skulle omfördela makten.

Sen, så som det ofta går efter en revolution, uppstod en plötslig backlash tillbaka till det gamla, trygga. Riksdagsvalet för några veckor sen innebar att den gamla överklassen och deras korporationer återkom till makten, om än med nya ansikten.

Men det är under de radikala åren som Jón Kalmans trilogi är skriven.

Man kan säga att den ifrågasätter en orättvis samhällsordning på två fronter: dels Pojkens bildningsgång, som förändrar honom och därmed hans villkor; dels bokens berättare – något så ovanligt som ett kollektiv av osaliga avdöda vilka ångrar att de inte levde tillräckligt och därför är ytterst känsliga när de nu levande begår samma misstag och kommer att dö otillfredsställda.

Ísafjördur cirka 1910.

Ísafjördur cirka 1910.

Samhällsstrukturen på nordvästra Island runt 1910 är oerhört väl fångad. En närmast marxistisk analys av hur torsken fångas ur havet, bereds, går på export och berikar ett fåtal, vars maktutövning använder både våld och ideologi för att bevara ojämlikheten. Trilogin är bland mycket annat en handbok i säsongsarbetets villkor.

Lägg därtill att Jón Kalman har en självklar blick för genusaspekterna och skildrar hela skalan av kvinnlig underordning från våld till tedrickande kvinnoföreningar, samtidigt som det är otvetydigt att det är kvinnorna som bär upp världen och stöttar karlslokarna.

Men framför allt är det alltså i språket som samhällsordningen skildras. Jón Kalman blandar hänsynslöst olika stilar på ett sätt som gör att deras samspel skildras; språkets roll i umgängesformerna och maktförhållandena omfattar ett spektrum som går från lagtexter och klassisk litteratur till tidningsprosa och inte minst den rika dialogen, som omspänner allt från tung tystnad till överhetskommunikéer, och med starka poetiska inslag. Allt detta inramat av de avdödas både pretentiösa och djupt berörande utbrott av livsfilosofi.

Det finns en tradition bakom. Man kan nämna Laxness skildring av ett fiskeläge i Salka Valka, som ligger så nära Jón Kalmans projekt att den måste kallas en intertext, Guðbergur Bergssons modernistiska skiktröntgen av klassamhället, och en hel rörelse av arbetarlitteratur, toppad av fackföreningskämpen Tryggvi Émilssons självbiografi.

Men Jón Kalman gör nånting helt nytt därför att han ligger så nära de existerande språkvändningarna att man tror sig känna människorna, både som varelser av kväst eller svårtämjd längtan och som inordnade samhällsvarelser. Och genomlever konflikten mellan dessa båda varamodus: hjärtats och maktens.

Genom att bärga språket och bereda det har Jón Kalman givit oss en värld som är både specifik och allmängiltig, både fördömd och hoppfull.

 

Jón Kalman Stefánsson

är född 1963 och bor utanför Reykjavík. Fyra böcker av honom finns utgivna på svenska: Sommarljus, och sen kommer natten samt trilogin Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat. För Himmel och helvete tilldelades Jón Kalman P O Enquist-priset.