Våldslandet Zimbabwe

Några mil utanför Harares affärscentrum är asfalten sönderrullad och väggroparna djupa. Bilen svänger av huvudvägen, in på en grusväg. Ett grönt vidsträckt landskap tar över.

I ett litet tegelhus bor mannen som vi kan kalla Joseph. I trädgården utanför växer lite majs och nötter som han säljer på marknaden.

Joseph sätter sig i trädgården och berättar varför hans gamla klasskompisar slog sönder hans förra hus.

Jag har plöjt rapport efter rapport om Zimbabwe. Det var en resa genom blod och möjligheter.

För det här skulle kunna vara ett rikt land. Det finns bördig åkermark, diamanter och värdefulla mine­raler. Samtidigt är ekonomin körd i botten. Korruptionen är extrem och det är ett av världens farligaste länder att organisera sig fackligt i.

Någon skrev att det tar fem minuter eller trettio år att förstå sig på ett annat land. Fem minuter eller trettio år, det beror på hur mottaglig du är. Själv sitter jag utanför Josephs hus och fattar ingenting.

– De sa att de skulle döda honom, säger Joseph när han berättar om sin bror, den politiske aktivisten.

Ett tiotal män kom till Joseph som bodde i Mudzidistriktet norr om Harare. Några var gamla klasskompisar, andra hade han aldrig sett förut.

Männen krävde att han skulle berätta var brodern var. Men Joseph visste inte. Så de rev ned taket, gav sig på inredningen och monterade bort dörrkarmarna som de tog med sig.

–  Nästa gång ska vi ta din bror, sa de.

Det var ett tag sedan, 2008 närmare bestämt. Då brakade helvetet lös. Robert Mugabes parti Zanu PF insåg att de höll på att förlora valet.

En våg av våld släpptes lös.

Tusentals baser byggdes upp i landet. Människor tvingades sjunga regerings­partiets kampsånger, många misshandlades och dödades. Till slut drog sig oppositionens starka parti, MDC, ur valet. Robert Mugabe fick behålla presidentposten men senare bildades en koalitionsregering mellan Zanu PF och MDC.

Nu är ett nytt val på gång, troligen blir det den 29 juni. Joseph och många med honom är oroliga att detta val kan urarta på samma sätt som 2008.

Thoko Matshe heter Palmecentrets programkoordinator i södra Afrika.

Hon kör genom Harare i en bjässig gammal Toyota. Motorn lever sitt eget liv och stannar vid vartannat rödljus. Husen är låga och trafiken måttlig. Längs gatorna står unga män och säljer kartor, leksaker, minidammsugare.

I februari deltar jag i en journalistresa som Olof Palmes internationella center anordnar. Halva tiden tar jag mig runt på egen hand, andra halvan deltar jag i programmet. Vi kryssar mellan människorättsorganisationer, fackföreningar och restauranger.

Jag säger inte så mycket. Tänker att våldet är en global metod att kväsa opposition och facklig organisering.

En av världens äldsta tortyrtekniker är slag mot fotsulorna. Där sitter nervändorna tätt och smärtan blir oerhörd.

Svenska Rättsmedicinalverket skriver att slagen känns som elektriska stötar som fortplantar sig upp i huvudet. Fötterna domnar så småningom bort.

Tortyren kallas falaka eller falanga. Det sägs att kineserna uppfann metoden för tusen år sen. Sedan fångades falakan upp av turkarna som spred den vidare i Mellanöstern. Även britterna använde sig av falaka i kolonierna.

Nu är det ett vanligt sätt att tortera oppositionella i Zimbabwe, enligt både Amnesty och FN-organet ILO.

I de flesta fall binds offret fast innan. Men Wellington Chibebe bands inte.

– De sa bara åt mig att ligga still. Om jag rörde mig för mycket skulle de slå mig ännu längre.

Det var 2002 och han gjorde som polisen sa. Det var vare sig första eller sista gången Wellington Chibebe blev torterad. Han som var facklig ledare i ZCTU, motsvarande LO, sågs som ett hot.

Samma år sattes han i landets mest ökända fängelse – Matapi – där han också fick utstå en annan sorts tortyr.

– Avloppen fungerade inte. Det var så mycket avföring och urin att det inte gick att sitta ned i två dagar, säger han.

Stanken var fruktansvärd. På nätterna blev han loppbiten. När dörren öppnades och strimmor av ljus letade sig in kunde han se blodstänk på de grå cementväggarna.

Den 13 september 2006 höll tortyren på att kosta honom livet. Under en facklig protest greps han på gatan i Harare tillsammans med 14 fackliga kolleger. På polisstationen fördes han och en kollega in i en dunkel cell.

– Så fort jag klev in började de slå. De var fem män med batonger. Jag tror de höll på en halvtimme. Jag vet inte. Jag svimmade. Jag fick ligga på sjukhus i två veckor, säger han.

I dag jobbar Wellington i Bryssel. Sedan 2011 är han vice ord­förande för världsfacket IFS och han har fått flera internationella priser för att han riskerat sitt liv i sitt fackliga arbete. Men sviterna efter misshandeln finns kvar.

– Fingrarna på vänster hand är krossade. Jag kan inte böja dem och varje gång jag försöker lyfta något gör det fruktansvärt ont.

En metallplatta har opererats in för att ge stadga åt handen.

Bilens motor stannar igen. Thoko skakar på huvudet. Hon suckar lite innan hon vrider om tändningsnyckeln. Det börjar skymma.

Några minuter senare vinkar en vakt in oss på en ledig parkeringsplats utanför restaurangen. Det dröjer en stund innan Lucia Matibenga, ministern för offentlig service, kommer och slår sig ned vid bordet.

Lucia Matibenga talar lågmält samtidigt som hon äter av den buffé av kötträtter som dukas fram. Hon säger att hennes makt är beskuren. Att de tunga ministerposterna går till Mugabes parti medan hennes MDC får de lättare posterna.

– Kanske var det ett misstag att gå in i en koalitionsregering, funderar hon.

Men mellan tuggorna berättar hon precis som många andra jag träffat att det blivit bättre de senaste åren.

Nu finns bankomater runt om i Harare, hyllorna i affärerna är välfyllda och det har rått ett relativt lugn sedan 2009 då Mugabes parti gjorde upp med oppositionen om att bilda regering.

Samtidigt har den ekonomiska krisen drabbat landet hårt. Arbetslösheten uppges vara 80 procent. Det är en absurd siffra som egentligen bara är ett annat sätt att säga att den informella ekonomin är enorm. Myndigheterna saknar kontroll.

Jag frågar Lucia Matibenga om våldet. Har det någon betydelse med internationella protester. Vad betyder ett kritiskt ord från omvärlden när det är makten och pengarna det handlar om?

Lucia Matibenga säger då att maktens män är brutala men känsliga då omvärlden ser på.

– Det är som att slå sina barn. Alla i familjen vet vad som pågår men när vännerna är på besök vill man ge sken av att vara en lycklig familj, säger hon.

Det är ändå en sak som förvånar mig. När Thoko några dagar senare kör mot flygplatsen och jag är på väg hem kan jag inte låta bli att undra hur de som hotas och torteras orkar fortsätta.

Joseph blev hotad och fick sitt tegelhus rivet av männen som vill döda hans bror. Han berättade att om någon frågar vem han ska rösta på säger han alltid Mugabe. Han vågar inte annat.

Sedan gick han in i huset och kom ut igen med en vit t-shirt med oppositionspartiet MDC-T:s logga.

– Jag skulle aldrig ha på mig den här, men när valet närmar sig och vi ska demonstrera någon annanstans tar jag på mig den, säger han.

Så försöker jag föreställa mig hur det kändes för Wellington Chibebe att vakna upp sönderslagen i en cell. Att nästan kräkas av smärta för att sedan några veckor senare ge sig in i arbetet igen.

Han säger att facket var hans kall. Att han efter arresteringar och tortyr fått så mycket stöd från sina kamrater att han aldrig funderade på att ge upp.

– Våld kan fungera. Det kan stoppa människor som protesterar men bara för en kort stund. Våldet kan aldrig hindra dem från att fortsätta. Det är en metod som endast skjuter upp den utveckling som är på väg, säger han.

Irene Petras är människorättsadvokat i Harare. Hennes kontor ligger på 6:e våningen i ett höghus i centrala Harare, granne med Internationella valutafondens kontor. Hon företräder dem som utsatts för övergrepp. Hon räknar med att människorättsorganisationerna och facket får det tufft fram till valet.

Samtidigt ser inte heller hon att våldet verkar bita. De som blir slagna lägger inte av, de blir ännu mer beslutsamma.

– Myndigheterna borde lära sig några nya tricks, för det här har de hållt på med i åratal och det funkar inte, säger hon.