En andra chans —
om folkhögskolor

Jag följer Gunnel Furuland på hennes rundresa till svenska folkhögskolor i ett nyutkommet praktverk med fotografier av Lars Wikfeldt. Överallt samma berättelse om människor som får chansen att i en tillåtande miljö hitta nånting de kan ägna sig åt och bli bra på. Eller helt enkelt: hitta ett sätt att komma in i samhället.

”[H]uru länge ser man dem ej irra, söka, sträva fram emot ett okänt, dunkelt anat mål! tills de erkänna det, och med ens finna sig hemmastadda. Det är en kärlek, som fått ögon, och firar sin försoning.”

Så skrev Erik Gustaf Geijer i sina memoarer, ungefär samtidigt som folkhögskolerörelsen höll på att ta form, framför allt inspirerad av dansken Grundtvig. Och citatet återfinns i rapporten från Ljungskile, en av de många platser där Geijer fortfarande lever.

Genom privata eller kollektiva initiativ, ofta i samarbete med kyrkor och folkrörelser uppstod platser där människor kunde förvandla sina liv. Och många av dem är ännu i bruk, känsligt tillbyggda (arkitektfamiljen Nyrén dyker upp överallt på resan), men har kanske övergått till andra huvudmän, eller i offentlig ägo.

Vilken fantastisk idé!

En andra chans.

I motsats till samtidens krav att raskt göra sig anställningsbar eller fasas ut i grå gegga.

Varför står det inte en folkhögskola och väntar på alla som behöver? Som inte var i fas med plugget eller gav sig in på nånting som var fel. Som hittade sin sanna begåvning sent eller mötte en kallelse av en slump.

Därför att vi har ett hårt och fördömande samhälle som ger var och en bara en chans. Därför att det finns politisk enighet om att skapa en stor outbildad reservarbetskraft. Därför att det inte är en särskilt bra affär att driva en folkhögskola, om man inte gör som Brunnsvik med flera och sadlar om till mer lukrativa arbetsmarknadsutbildningar. Kryssa i det alternativ du tycker. Motivera gärna.

Mitt eget svar: Därför att det är omodernt och demoraliserande med fungerande utopier som bygger på att mänskor lär sig bäst och utvecklas i samspel med andra.

Alla dessa vackra byggnader, där en djup pedagogisk och sociologisk kunskap sitter i själva väggarna.

Okej, förr var den enskildes bildning hela samhällets angelägenhet och tillgång; även om det fanns konkurrens mellan de enskilda visionerna (se t ex Erik Tängerstads utmärkta uppsats ”Varianter av folkbildning. Kampen om den tidiga folkhögskolan” i antologin Svenska bildningstraditioner) så fanns det en gemensam grund.

Folk ville uppåt, och det gagnade alla. Nu finns det istället många som framför allt vill in i samhället.

Rektorn vid Gamleby i Småland har en tänkvärd fundering.

”Tidigare kom begåvningsreserven, de resursstarka. Numera kommer de resurssvaga. För att folkhögskolan ska kunna överleva måste vi blanda dessa grupper. Koncentrationsproblemen är stora. Lärarkåren talar ständigt om hur man ska kunna tackla det. Folkhögskolan får aldrig bli en avstjälpningsplats för de resurssvaga”

Eller som Geijer skrev i fortsättningen av det citat jag inledde med:

”Ja, det är min fullkomliga övertygelse, att det finnes ingen enda människa, som ej kan göra någonting, bättre än alla de andra. Också finnes det ej en enda, av vilken jag icke tilltror mig att lära något.”