Ericsson vaknade – och såg klyftorna

– Det var skrämmande få tjejer här förut, det var en attityd, extra manligt och grovt, säger Magnus Hedlund som tillsammans med Maria Larsson jobbar med stora kablar på optomantlingen. Ett led i genusarbetet har varit att könsneutralisera språket, traditionellt hette avdelningen grovmantlingen.

En stor leverans behövde extrakollas. Snabbt löstes problemet av folk från flera olika avdelningar och kablarna kom ut i tid till kunden.
– Ett lysande exempel på hur vi i dag ser varandras problem och hjälps åt på ett helt annat vis, säger flödeschefen Gunilla Svensson.

Håkan Bäckström trodde att han förstod det här med jämställdhet. Men när han som nytillträdd platschef gick till det första mötet inom det forskarledda genusprojektet förstod han att han inte alls förstod.

Några år senare ser han och chefskollegerna på Ericssons kabelfabrik i Hudiksvall hur ett genusmedvetet ledarskap får positiva effekter på effektiviteten och flexibiliteten, liksom på arbetsmiljön och företagskulturen.

– Vi har fått några rejäla örfilar, säger Håkan Bäckström.

Den som tog hårdast var den här: Tillsammans med fem andra chefer (en kvinna) höll han en presentation för fab­rikens operatörer. Genusprojektet var i gång, och en kvinna satt som observatör. Efteråt frågade hon: Hur många kvinnor tror ni fanns i publiken?

– Vi gissade mellan 10 och 31 procent. I själva verket var det mer kvinnor än män, 51 procent. Hur kunde vi bomma det, alla sex?

Det uppstod svåra frågeställningar. Hur fungerar hjärnan egentligen? säger Håkan Bäckström och ser fortfarande riktigt illa berörd ut.

Han sitter i ett konferensrum vid entrén till Ericssons kabelfabrik i Hudiksvall.

Håkan gestikulerar åt sidan:

– Gunilla här är också ett exempel på en riktig örfil vi fick oss.

Och så berättar hon själv om svårigheterna att göra sig hörd. Om att manliga chefskolleger till skillnad från henne har fått det stöd de krävt.

Bland flödescheferna fanns tidigare en man som ansågs som bäst och som alla lyssnade på. Han hade rätt attityd, hade en fin utbildning och var respekterad i tjänstemannagruppen.

Gunilla Svensson har grundskoleutbildning och har utöver det lärt sig det hon behöver genom sina 39 år på företaget.

När Håkan Bäckström som ny platschef gick igenom mätningar av resultaten tillsammans med sin företrädare visade det sig att Gunillas flöde låg högst. Och hade gjort så genom åren. Den så kallade bästa chefen hade i realiteten sämst resultat.

Gunilla Svensson tycker att hon många gånger tidigare hade det tufft. En gång blev hon så arg att hon höll på att ”krypa ur skinnet”. Hennes chef påstod på ett utvecklingssamtal att hon inte gjort det hon skulle.

– Jag sa: Ut härifrån, och kom tillbaka när du har funderat lite till!

Dagen efter kröp han till korset, bad tusen gånger om ursäkt, han visste inte, sa han.

Själv försökte Gunilla peppa kvinnor att ta på sig nya roller. Men jämställdhetsfrågan hade hon inte ägnat någon uppmärksamhet. Att hon själv fallit offer för en manlig maktstruktur var hon inte medveten om.

Det och många andra saker ”framkallades” under genusmöten. Ericssons deltagande i det första forskningsprojektet under åren 2007–2009 fokuserade på mellanchefen som maktpotential. I nästa forskningsprogram, som avslutades 2011, fördjupades förändringsprocessen med ett tydligt fokus på genusmärkta arbetsuppgifter. Programmet, där också andra företag ingick, ledde till boken Genusmedvetet ledarskap – resan från ickefråga till tillväxtfråga.

Forskaren Eva Amundsdotter ledde processen på Ericsson. Hon beskriver i sin avhandling begreppet framkallning: Som i ett gammaldags fotolabb måste genus först framkallas, sedan åtgärdas.

– Jag tror aldrig vi hade lyckats slå hål på våra föreställningar på egen hand, säger Håkan Bäckström.

Håkan Bäckström hade haft en jämställd uppväxt, delade hushållsarbetet hemma, liksom föräldraledigheten med alla tre barnen.

Föräldraledigheten ledde till ett reportage i Hudiksvalls Tidning.

– Jag blev älskad av kvinnor och hatad av män efter det, säger Håkan Bäckström skämtsamt.

Han kommer från en bruksby ut­anför Hudiksvall, där han för inte så länge sedan hörde en man säga angående artikeln: ”Hellre än att jag är pappaledig tar jag på mig storstövlarna och går ut i sjön och dränker mig.”

Men det första genusmötet blev något av en chock. Håkan Bäckström förstod att han ingenting förstod. Han fick upp ögonen för att han befann sig mitt i en företagskultur som reproducerade en könsordning som hämmade produktion och arbetsmiljö.

Nu säger han att det nog inte är de tydligaste jämställdhetsmotståndarna som är värst, utan snarare de som är som han var, som tror att de är kloka och jämställda.

– Det är de som är farligast, för då ser man inte problemet och tar tag i det.

En viktig del i genusarbetet har också varit att se över arbetsorganisationen.

Tidigare fanns ett hundratal maskiner som var könsmärkta. ”Här jobbar män” och ”här jobbar kvinnor”, stod det på skyltar vid dem. Eller kunde ha gjort – för det behövdes inte.

Det var en osynlig uppdelning bland operatörerna, som också hängde ihop med statusen på maskinerna. ”Manliga” maskiner hade högst status.

Kopplat till detta var språk­bruket. ”Grovmantlingen” var män­nens domän. Nu heter det opto­mantlingen egentligen, även om ope­ratörerna vid maskinen försäger sig ibland. Sedan fanns klenmantlingen, där det historiskt jobbat en del kvinnor, och flätningen, som varit kvinnodominerad.

I fabrikshallen står ett grönt vidunder där de riktigt grova kablarna sätts samman.

– Det är bullrigt, skitigt, förhållandevis tungt och långt ifrån alla som vill jobba här, säger klubb­ordförande Mikael Andersson, som guidar oss tillsammans med Gunilla Svensson. Hon säger:

– Vi hade en kvinna som testade och tyckte det var kul, men ryggen höll inte.

Nej, Hulken, som maskinen kallas, är den sista könsmärkta maskinen. 99 andra sköts nu av såväl kvinnor som män.

Förändringen var smärtsam. Att det ändå gick så bra beror, enligt facket, på det nya lönesystem som premierar dem som testar nya arbetsuppgifter.

Maria Larsson har jobbat i fabriken länge, och flyttade till optomantlingen för fyra år sedan.

– Det hade rykte om sig att vara tungt, skitigt, tufft och mansdominerat. Det var nästan så att jag undrade om det skulle börja växa hår på bröstet om jag började här. Men jag ville bita i nya saker, och ville ha det lite tungt, jag gillar att tänka och jobba med kroppen, säger hon.

Nu trivs hon bra. Ett hjälpmedel, en lift för trummorna som linorna lindas på, kom till när hon började.

– Är man karl ska man klara av lite, tycker en del. Men det gäller att tänka att kroppen ska hålla hela livet.

Det var faktiskt också så att manli­ga kollegor kom och puffade henne i sidan, sa ”Visst behöver du en lift?” Att de själva ville ha vågade de kanske inte säga.

Att det blivit uppblandat är bra, tycker Maria Larsson, som tror att attityden här har blivit bättre, mindre ”tuff”.

Ett tecken på ett genusuppvaknan­de var när en av cheferna märkte att han lyssnade och började fundera på jämställdheten, när en kvinna sa att karlarna glider omkring på räkmackor.

Tidigare var det vanligt att cheferna inte hörde, helt enkelt stängde av.

Vad kan då anställda eller fackliga göra om de upplever problem med strukturerna och inte får gehör hos cheferna?

– Satt jag som ordförande på IF Metall-klubben och hade pengar, skulle jag ta in en processledare som kunde framkalla genusstrukturer. Om inte företaget vill köra en utbildning, så skulle facket kunna göra det för sina medlemmar. Nu spekulerar jag, men jag tror att det skulle skapa en energi som gör att företaget tvingas haka på, säger Håkan Bäckström.

På Ericssons kabelfabrik blev tre argument avgörande för att fortsätta genusarbetet också efter att forskarna lämnat bygget:

– Vi ville ta till vara allas kompetens, skapa en arbetsplats dit kvinnor vill söka sig, och vi ville ha en rättvis arbetsplats, säger Håkan Bäckström.

Mer Strukturer och murar:

•Bättre arbetsklimat, större vinst
•Snacka om struktur
•Tolvstegsprogram för maktberusade