Montaignes Essayer

Det sägs att alla franska skolbarn får lära sig vad som hände 28 februari 1571. Det var då den lärde adelsmannen Michel de Montaigne, trettioåtta år gammal, lämnade sitt arbete vid domstolen i Bordeaux bakom sig, och drog sig tillbaka högst upp i tornet i familjens lantegendom. Han lät inreda rummet som bibliotek och arbetsrum, och under de resterande 21 åren av sitt liv skrev han där sina berömda Essayer.

Montaignes egen uppfostran hade säregna inslag och i den centrala essän ”Om barnuppfostran” heter det att ”det mänskliga vetandets största och viktigaste svårighet ligger på det område som har att göra med barnens fostran och undervisning.” Montaigne hade ett för sin tid mycket imponerande privat bibliotek fullt med framförallt antika romerska klassiker, som han i enlighet med sin fars bildningsideal tvingades bekanta sig med redan tidigt i barndomen. Montaigne berättar om det bildningsexperiment fadern utsatte honom för.

Fadern anlitade när Michel var helt liten en tysk guvernant som inte kunde ett ord franska, men talade desto bättre latin. Alla i hemmet och den omgivande byn fick stränga instruktioner att endast tilltala den lille Michel på latin, var och en efter förmåga. Ett resultat av denna uppfostran är att Montaigne sedan rörde sig obehindrat i den klassiska litteraturen. Essayer innehåller drygt 1200 citat och parafraser. Det bidrar starkt till essäernas tydligt dialogiska karaktär, vilken i sin tur tydligt bidrar till att de är så tidlösa.

Forskningen har ofta lagt tonvikt på författaren Montaigne, men han var tveklöst en av de filosofiskt sett mest intressanta renässanshumanisterna. Han har kallats den första moderna människan, men med tanke på hans radikala skepticism, som den kommer till uttryck i nyckelessän ”Försvarstal för Raymond Sebond”, skulle han lika gärna kunna kallas den första postmoderna människan. Den franske antropologen Claude Lévi-Strauss (1908-2009) menade att Montaigne var en portalgestalt inom humaniora och en pionjär som kulturrelativist.

Man brukar säga att Montaigne på egen hand grundlade essän som filosofisk-litterär genre, kännetecknad av ett prövande och anekdotiskt sätt att skriva. Essä betyder försök, prov eller prövning och Montaignes essäer är prövningar också i en djupare betydelse – av författarens och läsarens omdöme i de mest skilda frågor. Just omdömet intar en central position i hans tankevärld. Montaigne skriver att ämnet för hans essäer är han själv, men det hindrar honom inte från att resonera kring de mest skilda ämnen – sorg, lögn, rädsla, vänskap, böcker, Roms storhet, barnuppfostran, stridshästar med mycket mera.

Sättet att förhålla sig till dessa frågor är verkligen förbluffande modernt. ”På samma sätt som man presenterar problematiska frågor för diskussion på universiteten framlägger jag formlösa och öppna frågor, inte för att slå fast sanningen utan för att söka den”, skriver Montaigne om sin hållning i essän ”Om böner”. Utforskandet av världen börjar med det egna jaget, som emellertid tycks sakna botten: ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”

Även om grunddragen går att känna igen, så är Montaigne inte alltid densamme i de tre volymer som Essayer omfattar. Han kan uppträda som stoiker, epikuré eller kristen, men det är hans långt drivna skepticism som har uppmärksammats mest. I den berömda essän ”Om kannibaler” varnar han för att lättvindigt godta de för tillfället rådande allmänna åsikterna, i det här fallet åsikten att de folk som européerna mött i Nya världen skulle vara barbarer.

Efter en liten utvikning konstaterar han: ”Men för att återgå till ämnet finner jag av det man berättat för mig att det inte finns något vilt eller barbariskt hos detta folk, bortsett från att var och en kallar det som strider mot hans egen sed barbariskt.” Nästan lite retsamt prisar han ett annat folks tapperhet, och att deras sätt att föra krig är ”alltigenom ädelt och storsint”.

I vissa fall är de förmenta vildarna till och med bättre än européerna: ”Med förnuftet som måttstock kan vi alltså mycket väl kalla dem barbarer, men inte med oss själva som måttstock eftersom vi själva överträffar dem i alla sorters barbari.” Religionskrig mellan katoliker och protestanter rasade i Montaignes Frankrike, och ingen kunde blunda för barbariet i dess spår. De här fientligheterna skymtar förbi då och då i texterna i uttryck som ”i vår oroliga tid”.

I ”Om vänskap”, en av de mer kända essäerna, skriver Montaigne oerhört gripande om vänskapen med den några år äldre Etienne de La Boétie. När han gick bort i unga år, 1563, satte det djupa spår i Montaigne, och många tror att det var en viktig orsak till att han drog sig tillbaka till sitt med böcker belamrade torn. Essäerna har på flera olika sätt en dialogisk karaktär, som om de vore ett fortsatt samtal med vännen.

Montaignes bildningsprojekt har fascinerat flera av filosofins giganter, Blaise Pascal (1623–1662) och Friedrich Nietzsche (1844–1900), men allra viktigast, den moderna filosofins fader René Descartes (1596–1650). Montaignes skepticism gjorde visserligen halt vid gudstron, men inspirerade helt visst Descartes. Montaigne är däremot förbluffande ointresserad av vetenskap, av Aristoteles techne, av hur saker fungerar, men intresserar sig desto mer för människan. Hans gränslösa nyfikenhet på människan och hennes villkor är verkligen smittande. Det är märkvärdigt lätt att bli insugen Montaignes essäer, som om man fick direkt tillträde till ett rastlöst och ständigt växlande tankeflöde.

I mer än 400 år har Montaignes Essayer, ungefär 1700 sidor sammanlagt, lästs och tryckts i ständigt nya upplagor på olika språk. 1986-1992 utkom Jan Stolpes första översättning, men han såg i efterhand brister i den. I förordet till den helt nya översättningen och upplagan skriver han att han helt enkelt inte var ”nöjd med tonfallet i den gamla.” Den nya översättningen är verkligen mycket känslig och helgjuten och dessutom är den nya upplagan försedd med en mängd upplysande kommentarer.

Ola Wihlke