Kultur

En svensk erfarenhet
i 24 luckor

1.

”Åk tillbaka”, skriker skinheadsen till en afrikansk man på en buss i Göteborg. Scenen kommer från Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset. Den utspelar sig dagligen på våra gator.

2.

Problemet är att mannen, likt så många andra här hos oss oönskade människor, inte har något tillbaka att åka till. Åtminstone inte, om ett liv som utnyttjad papperslös daglönare som i åratal övernattar på en busstation i Nairobi är en sådan tillvaro som det svenska samhället anser vara värdig nog för en människa, något att sändas tillbaka till.

3.

Tidigare i höst, på Stockholms poesifestival, säger Anyuru att han skrivit en bok vars ambition är att ge en historia åt den gamla afrikanska mannen som sitter på bussen. För poesipubliken på Stockholms stadsteater är Johannes Anyuru en älskad författare, en som visar hur toleranta vi är i Sverige. Åtminstone vi i kultursverige. Vi läser honom och respekterar honom. Vi är goda människor.

4.

Johannes Anyuru fortsätter med att säga att han själv är en gammal afrikansk man på bussen. Publiken skrattar. Skämtet är roligt. Men skrattet döljer något. På bussen i Göteborg är Johannes Anyuru inte i första hand en författare.

5.

En annan bussberättelse, av Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet. Hon beskriver hur det känns att ta åka i morgonrusningsbussen i Malmö, dagen efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Hur hon räknar hur många av hennes medpassagerare har röstat på ett parti som anser att hon överhuvudtaget inte borde få vara i Sverige.

6.

Anyurus roman ställer frågan: om dessa flyktingar – medmänniskor – inte får vara här, var ska de då vara?

7.

Samma dag som jag i tidskriften Bang läser Alexandra Pascalidous artikel om hur den grekiska polisen tillsammans med det nynazistiska partiet Gyllene gryning vill sopa gatorna rena från invandrare, får jag per sms höra hur den svenska polisen håvar in människor med utländskt ursprung som misstänkts planka på Stockholms tunnelbana. Att polisen inte är ute efter biljetten som bevisar en giltig och betald färd i kollektivtrafiken är självklart, för den sortens granskning finns andra ordningens väktare. Orsaken till att polisen gör id-koll på folk med människor med utländskt utseende är för att sätta dit dem som saknar biljett till välfärden, även kallad uppehållstillstånd.

8.

Anyuru och Chukri kopplar ihop utanförskapet med en känsla, gör den till en mänsklig erfarenhet.

9.

Folk som skrattar eller fnyser åt bannlysning av pepparkaksgubbar förstår inte hur det känns att vara diskriminerad. För dem som inte kategoriseras negativt på grund av sin hudfärg ser en pepparkaka måhända ut som ett ofarligt bakverk och reaktionen gnällig.

10.

I Finland fanns – förutom Fazers glada lakritsneger – ”negerkyssar” av choklad och kräm. Att de nu heter Brunbergs kyssar är ingen fyndig smygrasistisk eufemism som uppstått i den politiska korrekthetens tryckkastrull. Brunberg är namnet på fabrikören. Inte skulle en få skratta, men roligt är det ju.

11.

För mig är inte pepparkaksgubben en personlig förolämpning. Men trots att jag är vit vet jag hur det känns att vara kategoriserad utanför, utpekad och placerad. Finnjävel.

12.

Fortsättningsvis idag orsakar min dialekt, som ibland – beroende på allmänbildningsnivån – uppfattas som en östlig svenska och ibland en produkt av en i germanskspråkliga sammanhang styv finskspråkig tunga, gladlynta imitationer i Sverige.

13.

Det permanenta utanförskapet i det svenska samhället är en kollektiv erfarenhet, den är inte längre enbart en invandrarangelägenhet. Utanförskapet berör så många människor i alla ”etniska svenskars” näromgivning att den med fog kan kallas för en allmän svensk erfarenhet. Att tala om ”etniska svenskar” gör för övrigt inte enbart Sverigedemokraterna, det gör också Fredrik Reinfeldt. Apropå: är de dels vallonsk- och dels finsktättade värmlänningarna etniska svenskar? Vad med tornedalsfinnarna? Skåningarna? Är sverigefinnarna och tornedalingarna överrepresenterade inom SD – Hej hej Lars Isovaara och Erik Almqvist! – för att de så gärna vill bli, äntligen och sent omsider, sedda som ”etniska svenskar”?

14.

Precis som amerikamigrationen för hundra år sedan inte enbart berörde dem som åkte iväg men också dem som stannade kvar, är dagens migration till Sverige en erfarenhet som berör så gott som alla infödda ”vita” svenskar. Medelsvensson av idag har kollegor, grannar, vänner, partners och barn, vars etniska ursprung inte finns nästgårds eller i grannbyn. Att en betydande del av dessa människor med personlig erfarenhet av rasism och utanförskap, antingen här i Sverige eller i länderna de kommit från, inte enbart röstar på utan är medlemmar i SD är ett tecken på att det är uteslutningsmekanismerna och rasismen – och inte empatin för ”den andra” – som har en kumulativ effekt.

15.

Torparna och trasproletariatet som utvandrande till Nordamerika har ersatts av invandrare, och exilrörelsen som förde Kristina och Karl Oskar bort från Sverige har istället blivit en rörelse där människor som Anyurus far kommer till Sverige. Naturliga socioekonomiska pendelrörelser, inget farligare än så, inget nytt i mänsklighetens historia. Den enda skillnaden är att Sverige har blivit ett land att fly till, inte fly från. Men vad säger det om Sverige, landet med det famösa världssamvetet, att en stor del av nysvenska oavsett hudfärg, etnicitet, kulturell identitet, aldrig känner sig hemma, utan blir ständigt åsidosatta, misstänkliggjorda, id-kollade. Så var det också för många svenskfödda amerikaner, vilka för övrigt till sitt antal för hundra år sedan var över 650 000, eller en bra bit över tio procent av de som blev kvar i Sverige.

16.

Jag är vit och ljushårig, blir aldrig id-kollad. Jag välkomnas in på krogen oavsett hur mycket jag har druckit, medan de mörkhåriga eller -hyade i samma sällskap, som kanske inte druckit en droppe, blir nekade inträde. Jag undrar hur min berusning skulle uppfattas om jag i stället för att tala finlandssvenska bröt på finska.

17.

En gång blev jag ögonvittne till ett mordhot på en krog. När jag vittnade i rätten frågades jag av försvarsadvokaten hur mycket jag hade druckit. Frågan är relevant, vi var ju på krog. Min kompis Johan tillfrågades inte hur mycket han hade druckit. Istället frågade försvarsadvokaten Johan hur mycket jag, finländaren, hade druckit.

18.

På tåget till bokmässan i Göteborg berättar Mark Levengood hur han en gång bestämmer sig att i direktsändning, just innan telefonslussarna skulle öppnas och folk skulle börja ringa in, för en gångs skull sig för lägga ner sin finlandssvenska übertrevlighet och säga något riktigt jävligt åt någon i sändningen. Han förväntar sig en ”publikstorm”. Första damen som ringer tycker att han låter så gullig med sin finlandssvenska ”brytning”. Också löjet, oavsett om det är positivt eller negativt laddat, är en uteslutningsmekanism. En finlandssvensk i Sverige är en animerad sagofigur med korta ben som får säga vad som helst utan att bli tagen på orden.

19.

”Är det du som är Muminpappan”, ropar några småglin efter mig en sommardag vid Zinkensdamm, där jag går med mina barn och orerar. Jag trollar ihop all gammaldags författarpondus jag förmår, och svarar ”Natuuurligtvis!” Inför de andra barnen skäms mina ungar för sin oseriösa pappa.

20.

Det som upplevs som gulligt i Sverige är, efter ett par decennier av relativt lugn i den finländska språkstriden, åter en orsak att få på käft, om du råkar tala finlandssvenska i fel sammanhang, på fel gata, fel tidpunkt på dygnet. Barn i lågstadieålder som talat svenska på metron i Helsingfors har fått budskapet vrålat upp i ansiktet av fullvuxna män: ”Tala finska. Eller åk tillbaka.” Tillbaka vart då? Finlandssvenskarna kommer inte från Sverige. Den ”finländska” kusten har varit svenskspråkig långt innan ”Finland” och ”Sverige” fanns, innan vi visste av orden. Grekland och Ungern finns närmare oss än vi är villiga att medge.

21.

I mitten av nittiotalet åt jag lunch i centrala Helsingfors med en somaliskfödd man. Utanför fönstret stannade ”en vanlig finsk man”. Med sina fingrar formade han en pistol och med en tydlig handrörelse visade mannen vad han ville göra med ”negern” om han bara kunde. Mig simuleringssköt han inte, men blicken jag fick hade ett namn: jag var en rassvikare.

22.

För några år sedan träffade jag min kusin på Moderna museet på Skeppsholmen, han jobbade i museibutiken. På namnskylten stod ett namn som jag inte sett förut, ett namn han kunde ha svarvat ihop efter att ha läst adelskalendern. Han är assimilerad till hundra, men bedrogs av sitt purfinska efternamn. Efter sitt namnbyte, säger han som är vit och talar svenska utan brytning, har han blivit en individ som inte längre behöver kategoriseras.

23.

På Landvetter flygplats tas mitt bagage emot av en man med sydamerikanskt påbrå. På hans namnbricka står det något i stil med Kjell-Olof Svensson (medges: jag minns inte exakt). Jag spricker upp i ett brett leende. Det gör också ”Kjell-Olof”. ”Jaime Antonio Gonzalez” i honom ser att ”Koskinen” i mig förstår hans protest.