Veckan före jul kommer Riksbanken med sitt sista räntebesked för året. Nästan alla förståsigpåare räknar med att direktionen kommer att sänka styrräntan med en kvarts procentenhet till 1,0 procent.

Den höga arbetslösheten – och den på senare tid nästan obefintliga inflationen – talar entydigt för en fjärde sänkning inom loppet av ett år. Redan vid mötet i oktober signalerade ledningen att aningen lägre ränta kan vara på gång. Och sedan dess har de ekonomiska prognoserna skrivits ned på bred front.

Men mycket talar också för att direktionen borde ta i rejält denna gång.

I oktober hittade Riksbankens prognosavdelning, som vanligt, ett inflationstryck om två år som ingen annan prognosmakare hade räknat med. Spöket som härjade på Brunkebergstorg var stigande löner när konjunkturen skulle förbättras.

Sedan dess har dock facken presenterat sina lönekrav i den pågående avtalsrörelsen. Det återhållsamma utgångsbudet på 2,8 procent ligger av allt att döma under det som Riksbanken räknat med i sin prognos för löneutvecklingen. Något som i sig självt borde bädda för lägre ränta.

Ett argument mot en mer expansiv räntepolitik, som ofta använts genom åren, är att den höga arbetslösheten främst beror på saker bortom Riksbankens kontroll. En invändning som nyligen återuppväckts: Nu är det den försämrade matchningen på arbetsmarknaden som tas till intäkt för att arbetsmarknadsläget inte är Riksbankens fel. Att arbetssökande inte lika smidigt som tidigare kan paras ihop med lediga platser är inget som vi kan göra något åt, heter det.

Men matchningen påverkas i högsta grad av efterfrågeläget, och det är efterfrågan som Riksbanken påverkar genom räntan. I synnerhet är chansen för oerfaren arbetskraft att få jobb känslig för konjunkturen. När suget efter arbetskraft ökar förbättras matchningen mest bland utsatta grupper.

Kvar som argument mot storsläggan står oron för hushållens skuldsättning. Majoriteten inom direktionen har på senare tid allt tydligare framhållit låneutvecklingen som ett hinder för sänkt ränta. Farhågan är att låga räntor ska få hushållen att låna mer och driva upp bostadspriserna, vilket antas äventyra banksystemet.

Men att förhindra skuldtillväxt med räntevapnet är en kostsam väg att gå. Det krävs saftiga höjningar av räntan för att påverka bostadspriserna. Något som skulle ha förödande effekt på tillväxt och sysselsättning. Måttliga löneökningar och ökad oro på arbetsmarknaden innebär samtidigt att utsikterna är små för att den inbromsade kreditexpansionen skulle ta ny fart.

På tisdag har Riksbanken vägt argumenten – och kommer med sitt besked.