På tio år har direktörerna i de stora företagen ökat sina löner med 86 procent, nästan tre gånger så mycket som arbetarna. Särskilt bra har det gått för vd:ar som stannat på sina poster. Och allra bäst löneutveckling har Hexagons Ola Rollén räknat hem. Arbetet kan för tionde året presentera direktörernas lönelista.

2002 tjänade Ola Rollén 2,4 miljoner kronor som vd för mätteknikföretaget Hexagon. Ingen dålig inkomst direkt. Ungefär tio gånger mer än arbetarna i företaget samma år.

I dag ligger Ola Rolléns inkomst på 18,8 miljoner. På tio år har hans lön ökat med 676 procent.

Hexagonarbetarna har också fått högre lön, men deras lönepåslag har stannat vid några tiotals procent. En genomsnittlig industriarbetarlön ökade med 32 procent under samma tio år.

Ola Rollén är ett tydligt exempel på hur direktörerna dragit ifrån.

Men han är inte unik. Många av toppdirektörerna har fått lönelyft på 100 och 200 procent under den här tioårsperioden.

– Om människor tycker att det är orättvist så kan det orsaka problem i samhället, säger docent Jesper Roine, som forskat om inkomstfördelning och toppinkomster.

I genomsnitt ökade direktörslönerna i de största företagen med 86 procent på tio år. Under samma tid var ökningen för en genomsnittlig industriarbetare en tredjedel så hög.

Arbetet (LO-Tidningen) sammanställer för tionde året i rad inkomsterna för direktörerna i Sveriges 100 största företag.

Granskningen visar att genomsnittsinkomsten för direktörerna förra året steg med 240 000 kronor till 9 miljoner kronor. Det motsvarar inkomsten för 31 industriarbetare.

Även om 240 000 är mycket pengar så blev det procentuella påslaget för direktörerna 2011 mer i linje med vanliga löntagares lönelyft. Ökningen stannade vid plus 2,8 procent, det vill säga bara två tiondelar mer än vad industriarbetarna fick i den senaste avtalsrörelsen.

Sett över tio år har dock direktörerna onekligen dragit det längsta strået i lönekampen.

Industriarbetarna har fått 32 procent högre lön, direktörerna nästan tre gånger mer.

De flesta företag har bytt vd åtminstone en gång under tioårsperioden. Vid byten sänks lönenivån oftast under den nye chefens första år.

I gengäld får de direktörer som sitter på sin post ett helt decennium rejält betalt för sin insats. I de sjutton företag där en och samma person satt på vd-posten hela tioårsperioden ökade vd-lönen med hela 170 procent.

Hexagons vd Ola Rollén toppar alltså listan med sin ökning på 676 procent. Hans lön på 18,8 miljoner kronor motsvarar 65 industriarbetarlöner.

På andra plats kommer tekniska handelsbolaget Ahlsells vd Göran Näsholm, vars inkomster ökat med 445 procent, och medicinteknikföretaget Getinges vd Johan Malmquist som fått 426 procent högre lön.

I alla tre fallen leder de företag som har vuxit och utvecklats väl under de tio åren.

Frågan är hur stor del av belöningen för detta som ska tillkomma verkställande direktören. Och vad förklarar att direktörslönerna springer ifrån?

Nationalekonomen Lars Calmfors, specialist på arbetsmarknadsekonomi, konstaterar att högre löneökningar för de högsta inkomsttagarna är en internationell trend och att det därmed kan ligga gemensamma faktorer bakom.

– En förklaring till att lönespridningen generellt ökar skulle kunna vara att högutbildade gynnas av det tekniska framåtskridandet. När konkurrensen ökar från de nya tillväxtländerna specialiserar vi oss på mer kunskapsintensiv produktion och då ökar lönerna för högutbildade.

Försvagningen av fackföreningarna – även det ett internationellt fenomen – kan också ha bidragit till ökad lönespridning.

– När det gäller de allra högst avlönade har jag egentligen inget bra svar. Det kanske är en modetrend. Framför allt är det en värderingsfråga hur stora klyftor man tycker är rimliga.

– Jag kan inte se några effektivitetsargument för extrema direktörslöner. De flesta människor har en uppfattning om att de inte vill se alltför stora inkomstskillnader i samhället, säger Lars Calmfors.

Jesper Roine, docent vid Handelshögskolan i Stockholm, som forskat i inkomstfördelning med särskild inriktning på toppinkomster, håller med.

– Om människor uppfattar utfallet av marknadsprocessen som orättvist eller felaktigt så kommer krav på korrigeringar. I bästa fall genom politisk omfördelning och beskattning, men det kan också framkalla starka motreaktioner som orsakar problem i samhället.

– Det ligger ett väldigt stort värde i att inte låta skillnaderna bli för stora. Om lönerna sticker iväg på ett sätt som man inte kan motivera för alla parter finns en risk att hela systemet får sig en knäck.

Fortfarande är de 100 största företagen att likna vid ett reservat för män. Nio kvinnliga direktörer finns med på Arbetets lista över 2011 års inkomster. Visserligen en mer än förra året, men fortfarande mindre än tio procent.

Högst årsinkomst bland kvinnorna har Kinnevikchefen Mia Brunell Livfors (14,3 miljoner kronor) och SEB-chefen Annika Falkengren (9,2 miljoner). Praktikertjänsts vd Carola Lemne tjänade 5,8 miljoner kronor och Samhalls chef Monica Lingegård 5,2.