Tidskriften: Häften för kritiska studier

Häften för kritiska studier är en marxistisk trotjänare som numera bara utkommer sporadiskt, och utan kulturtidskriftsstöd. Senaste numret är förutom de osignerade artiklarna nästan helt och hållet skrivet och översatt av Göran Fredriksson. Numret är ett generalangrepp på postmodernismen i svenskt kulturliv, med en noggrann kritisk läsning av ett kapitel i Fredrika Spindlers bok om Nietzsche som huvudnummer.

Kritiken är dels formell: Spindlers skrivsätt utsätts för en akademisk argumentationsanalys, ett noggrant och ambitiöst utredande av vad som påstås och vilka led han tycker saknas i bevisföringen. Men framför allt får hon schavottera för uppsåtlig politisk aningslöshet.

Man kan lugnt hävda att knäckfrågan i Fredrikssons genomgång är ifall det är rimligt att som Spindler och många andra (t ex Pierre Rosanvallon) byta fokus från ”politiken” till ”det politiska”, och därmed beröva Politiken med stort P dess särskilda status som privilegierad plats för samhällsanalys och samhällsförändring.

Att tala om ”det politiska” innebär bland annat en degradering av det partitänkande som i så osedvanligt hög grad kännetecknar vänstern. En avsägelse av kampen om de absoluta sanningsanspråken till förmån för en bredare maktanalys som gör de politiskt engagerade till lika goda kålsupare som alla andra.

Det blir kort sagt mycket svårare att ha rätt (och betydligt mindre viktigt), ifall ”det politiska” ges företräde som tankemodell. Perspektivet blir öppnare, och Politikens undfallenhet hamnar i ett skarpare ljus, liksom vad det är den utesluter (rasfrågor t ex).

Men själva denna relativisering uppfattas av Fredriksson och många andra som en fanflykt, för att inte säga ett förräderi.

Man kan läsa just detta nummer av Häften som ett exempel på en traditionell vänsterhållning som inte förmår omfatta sina egna filosofiska grundvalar, och därför är naturnödvändigt oförmögen att se sig själv som en del av ”det politiska”.

I synnerhet är det just det ovannämnda partitänkandet som genomsyrar hela numret. Mest tydligt i det kapitel om radikal italiensk filosofi som hämtats och översatts ur Timothy Brennans bok Wars of position.

Hela hans resonemang bygger på en tanke om återspegling, nämligen att den innersta verkligheten i de senaste drygt femtio årens italienska tänkande går tillbaka på interna partistrider inom den inhemska vänstern.

Felslutet är pinsamt uppenbart. Brennan har vänt upp och ner på tanken om bas och överbyggnad genom att göra partistridigheterna till historiens själva grundval. Och med en sån verklighetsuppfattning blir det förstås livsviktigt att försvara politiken mot att degraderas till ”det politiska”.

En liknande konsekvens av partitänkandet återfinns i de reflexmässiga underkännandena av tankar som går i dialog med naziideologen Carl Schmitt eller naziinspiratören Nietzsche, eller vetter åt anarkism. (Poängen att Antonio Negri länge var hängiven katolik är däremot stimulerande nyttig för förståelsen av hans och Michael Hardts världsförklaring i böcker som Imperiet.)

Det är själva beröringen med svartlistade ideologier som framkallar Fredrikssons m fl protester och anspråk på matchutvisning. I själva verket är Schmitts analys av att staten vilar på en uppdelning i vänner och fiender central för att förstå sig på dagens politiska väderkarta (jfr t ex Chantal Mouffe), liksom för den delen Nietzsches misstänkliggörande av alla åberopade högre värden.

Ingen kommer undan. Det är där vi befinner oss. I det oändliga tolkandet. Eller som det heter i den italienska debatt som Brennan gör anspråk på att känna till: ”det svaga tänkandet”.

Fredriksson och hans medförfattare har dock en god poäng, och det är att den pågående relativiseringen av alla absoluta värden historiskt sammanfaller med det nyliberala tänkandets triumf över det politiska beslutsfattandet.

Utförsäljningen av det gemensamt ägda och utarmningen av den statliga fördelningspolitiken har sålunda sin motsvarighet i en allmän nomadisering av tänkandet, innanför och utanför akademin. Oförenliga perspektiv bryts mot varandra och ifrågasätter varandra, och inget av dem kan göra anspråk på överhöghet, inte ens inom vänstern i mycket generell bemärkelse.

Men innebär detta så självklart ett förfall?

Så här heter det i numrets inledning:

”Men genom att diskursivt och retoriskt ockupera vissa för det offentliga samtalet väsentliga fält – akademiska institutioner och discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap, kulturjournalistiska genrer och fora för kulturdebatt – fyller posttänkandet indirekt en central ideologisk funktion. Det bidrar till att decentrera, marginalisera och blockera dimensioner som är grundläggande för en politiskt orienterad diskussion: historiska sammanhang och processer, strukturell samhällsanalys och sociomateriella förklaringar.”

Man skulle istället för den bistra rivalitet som här framkommer kunna tänka sig en samexistens där hårda materiella perspektiv deltar i ett kontinuerligt tolkande som inte alls gör några anspråk på självklarhet, utan befinner sig i ständig förvandling och omförhandling. Processer, analyser och förklaringar som deltar i den allmänna postmoderna röran utan att varken förhäva sig eller sätta sitt ljus under en kruka.

Degraderingen av Politiken till en diskursregim bland många andra, och då ingalunda den minst korrumperade, pekar i själva verket framåt mot ett otal samarbeten i en okänd framtid som kräver ständig tolkning. Och att på det här sättet bilda surmulen kallfront är som att låsa in sina kunskaper istället för att slösa med dem.