Mer misstänksamhet behövs!

Stockholm hade främmande från Collège de France häromdan. Ledamoterna där har som jobb att forska på och föreläsa om nånting de är unikt bra på. De tilldelas en personlig professur vars rubrik ringar in deras specifika ämnesområde, definierar deras bidrag till humanvetenskaperna.

Pierre Rosanvallons professur har rubriken ”det politiskas moderna och samtida historia”. Det är nånting mer än bara statsvetenskap, på samma sätt som ”det politiska” handlar om mycket mer än bara politik.

Han gör nyttiga poänger som att ”demokrati” inte har en given innebörd utan är nånting varje tid måste komma fram till en praktisk definition av.

Inbjuden hit var han i samband med den bok som just översatts till svenska, Motdemokratin, politiken i misstrons tid, och det ämnet var också vad hans föredrag på Södra teatern och det efterföljande samtalet med Stefan Jonsson handlade om.

Demokratin har förflackats, hävdade Rosanvallon, därför att alltför mycket kretsar kring valrörelserna, vari allting förenklas.

Det behövs därför större komplexitet i den politiska debatten. Det behövs starkare former av misstro, ja institutionaliserad misstänksamhet – därför att förenklingen är demokratins fiende.

Och i förenklingens kölvatten har populismen vuxit sig stark, menar Rosanvallon, tagit form av ren antipolitik, utan att egentligen vilja nånting.

När valkampanjerna inskränker sig till plakatfrågor och personfixering, det är då populisterna får chansen.

Medicinen heter alltså misstro, nånting som är ”dåligt mellan individer, men bra som politisk attityd”.

Och de misstroende samhällsfunktionerna fungerar inget vidare i samtiden, bedömer Rosanvallon, som överblickar hela den moderna politiska historien.

Det fattas vakthundar, övervakare och även institutioner som kan föra upp frågor på en principiell grund, så att inte den parlamentariska majoriteten kan ställa till med vad som helst, bara därför att de blivit valda.

Rosanvallon hade en pessimistisk aura runtom sig. Jag gick dit för att få tips om hur ett politiskt engagemang skulle kunna se ut idag, men gick därifrån med känslan av att det politiska kanske bara är en tom fiktion – att vi kanske har den populism vi förtjänar.

Men vad han egentligen säger, bortom kvällens tillfälliga uppgivenhet, är att det enda som förändrar nånting är att ta strid i sakfrågor, på alla upptänkliga samhällsnivåer.

När jag tittar igenom mina anteckningar tror jag att jag hittat kärnan i Rosanvallons reträtt: att han misströstar om att staten kan spela en roll för rättvisa och omfördelning. Vilket ju verkligen inte är en ståndpunkt man behöver dela.

Typiskt var svaret på den fråga han fick om fackets roll (Rosanvallon har jobbat som politisk rådgivare åt en fransk fackförening). Hans lät helt uppgiven: Facket i Frankrike har blivit en samhällsinstitution som inte spelar nån roll inom motdemokratin. De orkar bara vara avundsjuka på de nya rörelser som får gehör istället för dem.

Tankekrafts högintressanta och totalt kvinnobefriade föreläsningsserie fortsätter hela hösten, och LO-Tidningen Kultur följer den nyfiket. Läs hela programmet på Tankekrafts hemsida!