– Vet ni vart ni går, mister? Min värdinnas granne ropar oroligt efter mig när jag ensam ger mig ut i den ljumma detroitkvällen. Mina försäkringar om att jag hittar besvaras lite skeptiskt: ”Var försiktig!”

We almost lost Detroit sjöng den i fjol avlidne rappionjären Gil Scott-Heron om kärnkraftsolyckan som 1966 kunde ha ödelagt södra Michigan. I delar av Detroit är inte svårt att föreställa sig hur det skulle sett ut om en radioaktiv vind svept in från breederreaktorn vid Lake Erie för 46 år sedan.


En bildsökning på vilken annan stad i USA som helst tillsammans med ordet ”houses” ger ett oändligt antal tjusiga fastighetsannonser. Skriv ”Detroit” i sökfältet och det som kommer upp är övergivna, utbrända och förfallna trähus och fabriksbyggnader.

På vägen hem är det mörkt. Mycket mörkt. Även här i det hyggligt fungerande Mexican Town löper genomfartsgatan Junction Street som en svart flod mellan husen. Orsaken är inget tillfälligt elavbrott; över fyrtio procent av belysningen i Detroit är permanent ur funktion. Bara ett av tecknen på stadens smärtsamma nedgångshistoria: med kollapsad skattebas och miljarder i räntebetalningar till bankerna ställdes Detroit i praktiken under delstatens förmyndarskap i våras. Redan under det gyllene 50-talet började bilismen underminera sin födelseort, stora motorvägar slog sönder staden och en stadig rännil av mer välmående innevånare sipprade ut till förstäderna.

Den heta sommaren –67 växte rännilen till en störtflod när Detroit skakades av det mest omfattande av den tidens stadsuppror. Guvernören George Romney (far till årets presidentkandidat) satte in 10 000 nationalgardister och efter fyra dygn hade 7 000 människor arresterats, 40 dödats och hundratals skadats allvarligt, de allra flesta av poliskulor.

När röken från brinnande bilar och butiker skingrades stod ruinerna av över tusen byggnader kvar. De som kunde sålde sina hus i panik eller bommade bara igen och flydde innerstaden. Och detta sex år innan någon hört ordet ”oljekris” och små japanska bilar ännu var ett skämt bredvid bredkäftade amerikanska V8-or.

Som en av de mest segregerade städerna i USA kan Detroit inte förstås utan rasismens roll. När Söderns plantager mekaniserades lockade Detroits fabriker de svarta med högre löner och mer mänsklig behandling. Tidigare immigranter försökte dock med alla medel hålla bostadsområden och arbetsplatser vita. Hatkravaller var vanliga och kulminerade sommaren 1943 då armén kallades in för att ockupera Detroit och garantera produktionen i staden som just ställts om till vapensmedja.

Den sociala segregeringen som formade Detroit från grunden kan ännu läsas av i geografin som årsringar i ett träd. Först byggde de högre cheferna sina hus i en ring. När arbetarnas områden kröp närmre byggde de nya, större hus längre ut. Med växande välstånd flyttade arbetare efter och så vidare, till dess att stadsgränsen, 8 Mile Road, passerats. När svarta och latinamerikaner flyttade in blev de vita rädda att värdet på husen skulle gå ner så de sålde snabbt, vilket drev ner huspriserna i en självuppfyllande segregeringsspiral.


Men Detroit är inte bara bilar och sociala problem, en viktig del av stadens identitet har länge funnits i musiken. Med de svarta arbetarna kom bluesen som elektrifierades i Nordstaternas industrimetropoler och de välbetalda biljobben skapade en marknad för ett svart nöjesliv och kommersiell musik. Detroits tunga puls fick sitt musikaliska uttryck i Motown-soundet och medborgarrättsrörelsen skördade sina segrar ackompanjerad av Aretha Franklin, Supremes och Stevie Wonder. Idag är det enda som finns kvar här av Motown Records ett museum; när oljekrisen 1973 kastade in Detroit i sin dödsspiral hade bolaget symboliskt nog precis flyttat till Kalifornien.

Samtidigt som Detroit blev soulens obestridda huvudstad revolutionerades också rockmusiken här. När fem vita arbetarkillar från Lincoln Park drog förstärkarna i botten för att dränka fabrikslarmet och sin frustration stakade de ut kursen för kommande decenniers hårdrock och punk; MC5:s ohämmade gitarrvrål och slamrande trummor blev en chock för surfpopslyssnande collageungdomar.


– Vi kunde fylla en aula med 500 personer – och tömma den på två minuter! Det berättade gruppens överlevande gitarrist Wayne Kramer när jag träffade honom i Göteborg i mitten av 2000-talet. Låtar som Motor City Burning gav myndigheterna skrämselhicka och blev upprorets vita soundtrack.

Dagens Detroit har fått det tvivelaktiga nöjet att symbolisera USA:s industriella nedgång. Inte minst för de ruinturister som kommer för att beskåda förödelsen, med den övergivna centralstationen och dess hundratals tomma fönsterhål som obligatoriskt fotoobjekt. Senast i Jörnmarks och von Hausswolffs bok Avgrunden där Detroits stadsruiner blir exempel på kapitalismens ”skapande förstörelse”.

Och visst, Detroit är stadd i förfall. Arbetslösheten är massiv och andelen officiellt fattiga är 35 procent. Varje år flyttar över 20 000 människor härifrån, troligen den enda stad i historien som med råge passerat miljonstrecket för att sedan sjunka under det. Den till 80 procent svarta staden är urtypen för den ”donutization” som präglar många storstäder i USA: en saftig vit periferi och i centrum ett svart hål, övergivet av såväl privata som offentliga investeringar.

Men de konstnärliga förfallsbilderna provocerar mig djupt. För Detroit är inte någon ruin. Det är en stad där människor lever sina liv, kämpar för sitt uppehälle, sina kvarter och sin stad. Människor som bemannar de maskiner och löpande band som ännu finns kvar, håller igång skolor med eländiga villkor och organiserar kyrkor, fackföreningar och grannskapskommittéer.

I skuggan av det overkliga höghuskomplexet Renaissance Center står minnesmärket över en av stadens storheter, Joe Louis, den legendariske tungviktskungen, hårdslående och teknisk, som drog sig tillbaka som mästare 1949. Monumentet är en rak, svart höger. Konstnären hade egentligen tänkt ställa den upp från marken men stadens vita protesterade. Det skulle varit allt för likt ”Black Power”-hälsningens knutna näve. Så den fick ligga ner.


Skulder tvingade Louis upp i ringen igen för några katastrofala matcher. Detroits öde påminner om Louis. En bjässe som en gång knockat allt motstånd med råstyrka och teknisk överlägsenhet men som trots alltför många smällar måste fortsätta eftersom prispengarna är undanstoppade av giriga managers och skumma promotorer. För de arbetande i Detroit finns ingen möjlighet att dra sig tillbaka, bara att gå upp ännu en rond.

Lars Henriksson