Euron satte Europa i brand

De senaste grekiska besparingarna besvarades med ­generalstrejk och våldsamma sammandrabbningar i Aten förra veckan.

Konvergens var ett ofta använt ord när euron skulle säljas in till Europas folk. Genom den gemensamma valutan skulle ländernas ekonomier bli allt mer lika ­varandra och gå i takt. I stället blev det precis tvärtom.

Ända sedan våren 2010, då det stod klart att Grekland inte längre kunde låna pengar till sin statskassa på den privata marknaden utan behövde nödlån, har en skarp bild av krisen dominerat och i stor utsträckning väglett politiken:

Budskapet har varit att Medel­havs­länderna befinner sig i stats­skulds­kriser orsakade av slös­aktiga politiker och bortskämda invånare. Dunderkuren består av budgetsanering och åtdragen svångrem.

Och att grekiska och italienska statsfinanser har varit vanskötta ­under en lång tid är det få som be­strider. Men detta gäller inte för de andra länderna som också befinner sig i djupa kriser.

Spanien, Portugal och Irland redo­visade överskott innan finanskrisen drog in 2008. Deras budgetunderskott och växande statsskulder är i ­stället resultat av brustna bubblor i den privata sektorn. Uppblåsta priser på fastigheter och bostäder följs av kraftiga fall, vilket får hushåll och företag att dra ner för att komma till rätta med sin överbelåning. När arbetslösheten stiger och konsum­tionen minskar försvagas stats­fi­nan­serna, och om staten dessutom måste gå in och stötta fallerande banker förvärras situationen ytterligare.

Ursprungen till de statsfinansiella problemen är således olika i kris­län­derna. Däremot har de en annan sak gemensamt – svag konkur­rens­kraft.

Men hur har euroländerna hamnat här?

Svaret är att den gemensamma valutan varit en starkt bidragande orsak.

I över tio års tid var ränteläget detsamma i Madrid som i Berlin, men ländernas ekonomier utvecklades inte i samma takt – utan drog åt helt olika håll. Den enhetliga euroräntan bidrog till överhettning och en fastighetsbubbla i Spanien, medan Tyskland plågades av svag inhemsk konsumtion. I Medelhavsländerna och Irland steg löner och priser långt snabbare än i Nordeuropa, vilket förvärrade ett redan pyrt konkurrensläge. När de goda tiderna tog slut och finanskrisen slog till blottades svagheterna.

I vanlig ordning är det svårare att ta sig ur diket än att köra ner i det. Inom en valutaunion går det inte för ett enskilt land att devalvera valutan för att på den vägen stärka sin konkurrenskraft. I stället måste priser och löner falla eller åtminstone utvecklas betydligt långsammare än i omvärlden. En ofta mycket tidskrävande och smärtsam process.

Efter två och ett halvt år med återkommande krisvågor har fortfarande ingen farbar väg ur krisen stakats ut.

Den inledande ensidiga betoningen på åtstramningar verkade i våras ha mattats. I stället lyftes behovet av att få fart på tillväxten fram.

Men nu när löven faller verkar den modellen ha fallit i glömska. De senaste veckorna har åtstramningar i alla former stått på agendan igen.

Men budgetsaldot i ett land är bara en av flera faktorer som påverkar skuldutvecklingen. Med fallande tillväxt och fallande priser är det svårt att krympa statsskulden oavsett hur mycket man stramar åt. Och eftersom åtstramningar leder till lägre tillväxt och högre arbetslöshet är sundheten i dessa åtgärder högst tveksam, särskilt i länder som inte präglas av misskötta statsfinanser.

Mycket har skrivits om den europeiska centralbankens olika manövrar för att råda bot på akuta krisvågor. Senast i raden var beskedet om obegränsade statspappersköp. Den bistra verkligheten är dock att centralbanken saknar skarpa verktyg för att åt­gärda det grundläggande problemet med konkurrenskraften. En låg ränta för att stötta efterfrågan är  i stället den mest konkreta hjälp banken kan ge.

För trots att merparten av upp­märk­samheten har riktats mot krisländernas statsfinanser, så är bristande konkurrenskraft grundproblemet. En uthållig lösning på de statsfinansiella problemen går inte att nå om länderna inte kan konkurrera med omvärlden.

Huvudansvaret för krishanteringen ligger således på politikerna.

Men åtstramningar riskerar att förvärra konkurrenskraftsproblemen, eftersom en utdragen och fördjupad kris kan slå ut normalt livskraftiga företag och permanenta hög arbetslöshet.

Och utöver svångremspolitik består åtgärderna hittills av så kallade strukturreformer, en populär samlingsbeteckning för avregleringar, urholkade trygghetssystem och försvagad arbetsrätt. Forskning visar att effekten av dessa åtgärder låter vänta på sig. Vissa av dem, såsom sänkt a-kassa och svagare anställningsskydd, har dessutom en negativ inverkan på tillväxten och sysselsättningen om de vidtas i kristider.

Att alla ekonomiska kurvor i euro­området skulle peka neråt var nog inte den konvergens som politikerna föreställt sig. l