Kan Brunnsvik flytta från Brunnsvik?

Folkhögskolan Brunnsvik verkar vara på väg att gå i graven efter hundra år i arbetarrörelsens tjänst. Det verkställs genom att undervisningen flyttar till Borlänge och blir en del av den kommunens arbetsmarknadspolitik. Att några bildningsideal följer med flyttlasset är inte alls säkert. Och de elever som påbörjat en utbildning i folkhögskolemiljö sliter just nu med frågan om de ska fortsätta inne i stan, under helt andra villkor, och utan förtroende för en skolledning som de upplever har fört dem bakom ljuset.

Kvar vid sjön Väsman utanför Ludvika blir hur som helst traditionstyngda byggnader som Storgården och Bokstugan, och en hel konferensanläggning i stort renoveringsbehov, ägd av dotterbolag till LO, som står inför valet att skaffa dit annan verksamhet, vilket sannerligen inte blir lätt – eller sälja.

När LO för några år sen beslöt att koncentrera all kursverksamhet till Runö Folkhögskola i Åkersberga, trädde ett konsortium med ABF Sollentuna som huvudman in för att driva folkhögskoleverksamheten på Brunnsvik, och hyrde av ett dotterbolag till LO.

Verksamheten har sen dess fungerat på sparlåga, med den radikala konstlinjen som kronjuvel, även om det hela tiden förekommit förhandlingar om huruvida hyran är för hög: dels är det alltid knivigt att avgöra vad som är en rimlig marknadshyra; dels har lokalkostnaderna slukat en orimligt hög andel av folkhögskoleverksamhetens statsbidrag.

Men det är först i år som hårt satts mot hårt, genom att ledningen för Brunnsvik sade upp kontraktet och därefter gick in i omförhandlingar med anmärkningsvärt låga ingångsbud, som de sen inte ryggade en tum från. Bland annat kan man läsa på den informativa Facebooksidan “Vi vill ha Brunnsvik kvar i Brunnsvik” att diskussioner om att inte längre hyra hela anläggningen, utan bara vissa delar, strandade på det ytterst låga budet 75.000 kronor per år från folkhögskolans sida.

Det finns således anledning att ifrågasätta ifall förhandlingarna nånsin var seriösa, eller kanske bara en strategi för att förbereda flytten till Borlänge.

Ett annat graverande faktum är att dokument från Hyresnämnden i Västerås ger vid handen att folkhögskolan redan den 2 juli hade bestämt sig för att flytta vid årsskiftet, varefter ärendet avskrevs.

Detta brydde man sig dock inte om att meddela de elever som flyttade till Brunnsvik för att läsa i folkhögskolemiljö. De informerades först en bit in på terminen om att de efter årsskiftet skulle bli Borlängebor – något som skapat en kollektiv känsla av att ha blivit bedragna, trots skolans försäkringar om att undervisningen och inkvarteringen på vandrarhem kommer att bli likvärdiga.

Arbetet har också varit i kontakt med flera gamla brunnsvikare, som är djupt fästa vid den utbildning de fick där, som lade grunden till deras kommande insatser i arbetarrörelsen.

Alla är de samfällt bestörta över det flagranta brott med folkrörelsetraditionerna som det innebär att frånhända sig en av de allra viktigaste platserna, och på så vis symboliskt sälja ut historien. Samt över att detta nu sker på ett så oöverlagt och ogenomskådligt vis.

Själv vill jag sätta in Brunnsvik i en allmän samhällelig trend inom bland annat kultur, utbildning och högskola, där de ekonomiska ramarna gör att man överallt följer minsta motståndets lag och siktar in sig på att uppfylla beställningarna, men inte ett öre mer.

Det leder till att verksamheter som kräver extra resurser hamnar för fäfot och får leva med ett konstant underskott som leder till ett lika konstant nedläggningshot.

Sån är hela tidsandan i ett samhälle där alla räknas som kunder och beställare. Man kan således inte bara beskylla Brunnsviksledningen för hänsynslös smartness, eller arbetarrörelsen för ideologisk släpphänthet, utan problemet och utmaningarna ligger på ett annat plan.

Om vi vill respektera och fortsätta traditionen av ideologisk skolning i arbetarrörelsens regi, med kulturen som en ständigt närvarande dimension, då behövs det extraordinära satsningar. Verksamheten kan inte definieras bara av de ramar som statsbidrag och andra stödordningar ger om den ska bära frukt i framtiden och bevara rötterna till det förflutna. Det måste till nånting mer.

Frågan som diskuteras om Brunnsvik kan fortsätta kalla sig Brunnsvik när skolan blir inlemmad i Borlänge kommun har således kopplingar till hela samtidsandan. Jag vill inte på förhand räkna ut de nya möjligheter som kan uppstå i en blomstrande och satsande kommun, men det är ofrånkomligt att Brunnsvik därmed amputeras från arbetarrörelsens kropp, och att det därför vore rimligare att låta den nya verksamhet som förhoppningsvis växer ut istället överta namnet.

I en tidigare analys föreslog jag att bevara varumärket Brunnsvik, men låta det få större spridning och bli mera mobilt, till exempel på internet. Ett Brunnsvik 2.0, med underförstått uppdrag att länka samhällsanalys och ideologiproduktion till en ny historisk och teknologisk verklighet.

Men när saker och ting som nu ställs på sin spets känns det nödvändigt att samtidigt hålla fast vid den konkreta platsen och göra den så att säga helig. Ju mer samhället fragmenteras och försnabbas, desto mer behöver arbetarrörelsen nånstans att utgå ifrån, att rent konkret kunna vända tillbaka till.

Diskutera gärna Brunnsviks framtid i kommentarsfältet nedan!