Klicka på bilden för att se den i större format.

Arbetet granskar. Arbetsgivarna struntar i lagen, företagshälsorna blundar och arbetarna mörkar sina skador för att inte förlora jobbet. Det är facit efter sju år med världens strängaste regler mot skadliga vibrationer.

– De allra flesta patienter som kommer hit har jobbat olagligt, säger Catarina Nordander, överläkare vid Arbets- och miljömedicin i Lund.
Catarina Nordander vet vad hon pratar om. Varje år tar kliniken emot minst 50 patienter med vib­rationsskador i nerver, blodkärl och muskler. Ungefär lika många vänder sig till klinikerna i andra städer.

Förra året anmäldes 434 arbetsskador, och enligt Statistiska centralbyrån lider 11 000 arbetare av besvär orsakade av vibrationer. De flesta är män mitt i yrkeslivet och värst drabbade är byggjobbare. Men även industriarbetare, tandvårdspersonal och parkarbetare skadas.

När skadade arbetare kommer till kliniken brukar läkarna begära in information om arbetsförhållandena från deras företagshälsor, exempelvis vilka maskiner som använts på arbetsplatsen, hur hög exponeringen varit och vilka medicinska kontroller gjorts.

– Vår erfarenhet är att såväl riskbedömning som lagstadgade medicinska kontroller alltför ofta saknas, säger Catarina Nordander. Lagen säger att företagshälsan ska vara oberoende, men verkligheten säger något annat.

Det har gått hundra år sedan den amerikanska läkaren Alice Hamilton upptäckte en ny typ av skador i händerna på bergsborrare. För tio år sedan satte EU gränser för hur mycket vibrationer en arbetare får utsättas för. Och för sju år sedan införde Sverige ännu strängare regler med krav på riskbedömning, mätningar och medicinska kontroller.

Vad har hänt sedan dess?

– Alldeles för lite, konstaterar Catarina Nordander och yrkeshygienikerna Istvan Balogh och Karin Wilander när Arbetet träffar dem på Universitetssjukhuset i Lund, där arbets- och miljömedicin håller hus.

– Ofta kommer patienterna hit för sent. När de redan förlorat mycket av handens gripkraft och känseln i fingrarna. När de inte längre klarar av att skruva en mutter, knäppa knapparna på skjortan, knyta slipsen eller slå in barnens paket.

En patient blev uppsagd sedan han börjat tappa verktygen, berättar forskarna.

En annan kunde inte längre hålla kvar några papper i handen. Han brukade tappa dem på väg från kopiatorn utan att märka det.

Catarina Nordander stoppar handen i ena fickan och förklarar hur det känns när man inte längre kan ”se med handen”:

– Man kan känna att det är något därinne, men kan inte avgöra vad. Man kan känna vattnet, men inte om det är kallt eller varmt.

Döda fingrar får man inte över en natt. Skadan kommer alltid smygande i form av domningar och stickningar under flera år, vilket gör att man vänjer sig. Samtidigt innebär det att arbetsgivaren har god tid på sig att sätta in åtgärder för att minska exponeringen.

Men det sker tyvärr allt för sällan, konstaterar forskarna.

– Hade arbetsgivarna följt den lagstiftning vi har i Sverige hade vi inte haft några skador, säger Catarina Nordander.

När patienterna kommer till kliniken gör forskarna en noggrann utredning om hur arbetet gått till och mäter sedan känsel, finmotorik, styrka samt förekomsten av vita fingrar, en kärlskada som stryper blodtillförseln till fingrarna.

– Prognosen är tyvärr dålig, säger Catarina Nordander. Även om man helt upphör med arbetet kvarstår besvären.

Patienter som kommer till kliniken i Lund har ofta så allvarliga skador att de omedelbart måste sluta arbeta med vibrerande verktyg och maskiner.

– Det känns förfärligt att säga till en 30-åring att han måste sluta. Alternativet är att man får så pass dåliga händer att man inte heller kan jobba med andra yrken.

Men få arbetare gör som Catarina Nordander och hennes kollegor säger till dem. De fortsätter med samma jobb i flera år, med allt allvarligare skador som följd.

Nyligen sökte kliniken upp ett 20-tal tidigare patienter för att ta reda på hur deras vibrationsskador utvecklats flera år efter avslutad utredning. Det visade sig att tre fjärdedelar fortfarande arbetade med vibrerande verktyg, och att deras skador hade förvärrats.

Försörjningen och ansvaret för familjen var överordnat hälsan. Många undvek dessutom att diskutera sina skador med arbetsgivaren av rädsla för att förlora jobbet på grund av sjukdom, eller hamna överst på listan vid nästa nedskärning.

Men de försökte slippa de värsta arbetsmomenten, vilket innebar att yngre arbetskamrater, som ännu inte fått några besvär i händerna, fick ta dem i stället.

Ingen kunde räkna med omskolning till annat jobb, eftersom Arbetsförmedlingen inte lyfte ett finger för den som redan hade en anställning. Eller med Försäkringskassan, som ju vägrar utreda eventuell livränta innan man bytt till ett lägre betalt jobb på grund av arbetsskada.

De fåtal som hade lyckats byta jobb hade gjort det efter att ha blivit uppsagda i samband nedskärningar.

Jonas Sjöberg är regionalt skyddsombud och ombudsman på Byggnads i Skåne. Han knyter ena näven och försöker långsamt bända upp fingrarna ett i taget, när Arbetet träffar honom på fackkontoret i Malmö.

– Precis så här började jag min arbetsdag varje morgon i två års tid, säger han.

Det kallas karpaltunnelsyndrom, och orsakas av nervinklämning i handleden.

Det var för tio år sedan. Då jobbade han som murare och det fanns inga gränsvärden för vibrationer. Bara en allmän rekommendation från Arbetsmiljöverket om att exponeringen skulle hållas ”på lägsta möjliga nivå”.

Jonas Sjöberg tror inte, utan vet, att de anmälda arbetsskadorna bara är toppen på ett isberg. Som regionalt skyddsombud träffar han ofta medlemmar som inte vill tala högt om sina skador.

– Facket får inte veta förrän det är för sent. De tar värktabletter varje dag och lider i det tysta. Bara de svåraste fallen kommer fram.

– Maskinerna har blivit mycket bättre på senare år, påpekar Jonas Sjöberg. Problemet är att de används åt helvete för mycket och för länge.

Det beror på att arbetet har styckats upp i en lång rad yrken i dag och blivit enahanda. Är man putsare, då är det puts som gäller. Man kan inte räkna med omplacering eller rotation när man får en skada.

– Det gör oss mer sårbara och svagare som grupp. Vi tappar inflytande mot både Försäkringskassan och arbetsgivaren som plötsligt hotar med uppsägning. Så kan vi inte ha det, hela branschen måste börja tänka om.

De flesta vet vad tinnitus är och att man måste använda hörselskydd för att undvika det. Men få känner till vita fingrar och ännu färre har hört talas om karpaltunnelsyndrom. Ändå utsätts omkring en halv miljon arbetare i Sverige för vibrationer dagligen, många i så skadliga doser att de måste lämna yrket.

Jonas Sjöberg lägger en stor del av skulden på företagshälsan som han tycker totalt missköter sitt uppdrag.

– 99 procent saknar kompetens och utbildning för detta, till den grad att de borde spolas rakt ner i dyngan.

Men Jonas Sjöberg är också självkritisk.

– Vi är lite dumma själva, säger han. Vi kan leva med vissa skador om vi tjänar mycket pengar.