Tillhörighet och oberoende

”Litteraturen är en borgerlig angelägenhet”, sa Ivar Lo en gång, lika kortfattat och brutalt som mångtydigt. Menade han att det finns få författare med erfarenhetsbakgrund i arbetarklassen? Att huvuddelen av den litterära publiken tillhör borgerligheten? Att den dominerar litteraturen som institution – förlagen, tidskrifterna, kritikerkåren, osv? Förmodligen allt detta.

En fjärde tolkning av Ivar Lo är att litteraturen som sådan bär ett borgerligt klassmärke: stilen, formen, de dominerande berättelsemönstren och själva författarattityden. Detta är värt att begrunda för oss som törstar efter gestaltningar av en annan erfarenhetssfär än den som överflödar på parnassen. I så fall är ju arbetarförfattaren dömd att tala på ett främmande språk.

Här har mycket litet förändrats. Arbetarlitteraturen har förblivit en kulturell abnormitet. Steget in på det litterära fältet är lika långt, krokigt och backigt för en arbetare idag som förr. Och en hel del händer med arbetarförfattaren och hens verk på vägen.

 

1. Att ”översätta” den borgerliga romanen.

Det berättas om Duke Ellington att han en gång förlorade tålamodet med jazzentusiasterna i 30-talets vita kulturetablissemang.

”Det verkar som om de tror att jazzen föddes då den svarte bomullsplockaren på väg hem från dagens slit fick syn på en svart käpp i gräset. Plockade upp den, fingrade nyfiket på klaffarna, satte den till munnen och blåste, och vips förvandlades den upphittade klarinetten till en förlängning av den svarte amerikanens själ.”

Lika lite som jazzen föddes på det sättet uppstod arbetarlitteraturen som en Fågel Fenix när en arbetare hittade en penna och började skriva. Bilden av och drömmen om arbetarlitteraturen som autentiskt uttryck för en proletär erfarenhet är en myt. Arbetarlitteraturen växte fram ur läsning och assimilering av ett existerande sätt att gestalta verkligheten: den borgerliga litteraturen sådan den växt fram under 1800-talet.

Innan dess hade litteraturen präglats av fasta berättarmönster och personuppsättningar och hade fokus på det allmänmänskliga och tidlösa. I kontrast till detta spann den borgerliga romanen sina berättelser kring individuella öden i en specifik social omgivning. Två berättelsemönster fick särskilt stor betydelse för arbetarförfattarna: bildningsromanen och den sociala indignationsskildringen; ofta var de sammanvävda, som i Dickens David Copperfield, Strindbergs Tjänstekvinnans son eller Jack Londons Martin Eden, för att nämna några inflytelserika böcker.

Men när den borgerliga 1800-talsromanen närmade sig samhällets skuggsidor fick skildringen karaktär av av rapporter från en främmande och skrämmande planet. Dess bild av arbetarklassens värld färgades av det sena 1800-talets debatt om ”arbetarfrågan”, med hotbilder av en svällande, alltmer tygellös underklass som hotade samhällsordningen. Författarnas sociala indignation genomsyrades av en underström av rädsla och social svindel inför samhällsdjupen (det är inte svårt att ana liknande syndrom i dagens tal om ”utanförskapet i förorterna”).

Lika tydligt var det borgerliga klassperspektivet i bildningsromanens skildring av hur individen erövrar självkontroll och rationell distans till världen. Den prisade dygder som borgarklassen förbehöll sig själv. Arbetarklassen ansågs vara rov för primitiva drifter och oförmögen till den individuella självmedvetenhet och andliga känslighet som fordrades för sådana förfinade själsstrider som den borgerliga litteraturen skildrade. ”Arbetaren hade helt enkelt inga nerver”, för att citera Karin Johannessons beskrivning av en klassbunden människosyn som ingalunda förlorat sin aktualitet.

Att omsätta den borgerliga 1800-talsromanens traditioner till en skildring inifrån av arbetarklassens värld och till en gestaltning av en individuell bildningsresa i den världen, var därför en formidabel översättningsuppgift. Den kolliderade med de kulturella konventionerna och var svårsmält för den litterära publiken. En del kritiker talade om ”brutalisering” och ”smutslitteratur”. Men i kulturadikala kretsar väckte proletärskildringarna samma typ av entusiasm som hos dem som prisade ”autenticiteten” i jazzmusiken.

Det var svårt att värja sig mot det slaget av omfamningar. Det är det fortfarande.

 

2. Arbetarlitteraturens nervcentrum

Den klassiska arbetarlitteraturens stora pionjärinsats var att den förvandlade den borgerliga bildningsromanen till något som kunde handla om envar – om vars och ens, också arbetarens individualitet. Det var denna gestaltning av en arbetarindividualitet som var hjärtat i den klassiska arbetarlitteraturen, inte som det ofta står i de litteraturhistoriska läroböckerna att den ”blottlade en ny social verklighet”. Det är ett ovanifrånperspektiv.

Från andra hållet, från den skrivande eller läsande arbetarens perspektiv, var det något annat som var det viktiga. För dem krävdes ju inget ”avslöjande” och ”blottläggande” av en sociala miljö man redan kände. Det revolutionerande var att placera in arbetaren som subjekt i denna miljö. Arbetarlitteraturen erbjöd en öppning för att erövra en individualitet som inte erkändes eller gestaltades vare sig i den egna sociala omgivningen eller i den borgerliga kulturvärlden. Vad den skrivande och läsande arbetaren genom denna litteratur fick syn på, var sig själv.

Det finns en mönsterberättelse i den klassiska arbetarlitteraturen från mellankrigstiden: en ung arbetare skiljer ut sig ur kollektivet, upptäcker, erkänner och identifierar sig själv som en särskild person. På en och samma gång börjar huvudpersonen distansera sig från sin sociala omgivning och betrakta den utifrån. Via individualiseringsprocessen blir kollektivet synligt och möjligt att förhålla sig till – ofta med kritisk blick. Resultatet är ett slags parallellberättelser med dubbelt fokus på individ och kollektiv.

På så vis präglas denna litteratur av en brottning mellan tillhörighet och individuellt oberoende som är samtidigt både plågsam och befriande. Å ena sidan en bildningsväg som för bort från klassen, å andra sidan ett sug tillbaka till ett hemhörighet man förlorade i samma ögonblick som man började betrakta klassamhället utifrån, på väg bort. Ibland lyckas böckerna förmedla båda dessa berättelser på en gång; bort och hem; in i och ut ur jaget; genom kollektivet till individen, och genom individen tillbaka till kollektivet. Här finns ett spänningstillstånd som i mina ögon är den klassiska arbetarlitteraturens själva nervcentrum.

Detta spänningsförhållande mellan individ och samhälle/kollektiv/klass har delvis sina rötter i den borgerliga litterära och kulturella tradition som arbetarlitteraturen knöt an till, och som jag nämnde inledningsvis. Ett återkommande tema särskilt under det kulturradikala genombrottet under 1800-talets sista decennier, var individens frigörelse från en förkvävande borgerlig respektabilitet. Det är den kritiska sedeskildringens blomstringstid, och samtidigt genombrottstiden för idealiseringen av outsidern, konstnärssjälen, salongsrevoltören. Borgerligheten samlades i teatersalongerna och såg sig kläs av inpå bara kroppen av Ibsens moralskildringar, såg sina värden förhånas och sitt hyckleri avslöjas – och applåderade lydigt och prisade de revolterande konstnärernas genialitet.

Men när motsvarande konflikt mellan individ och klass omsattes i arbetarlitteraturen och knöt an till den dåtida arbetarklassens verklighet fick den en annan laddning, högre temperatur och mer livsingripande dramatik. Och applåderna från ”de egna” i klassen och arbetarrörelsen var mer tveksamma.

 

3. Ett dubbelt avstamp

Låt oss börja med att slå an en ton, låta den ljuda under fortsätt-ningen och eka mot hur vi upplever klass-samhället idag. Vad vi hör är ett slags grundackord för mellankrigstidens arbetarlitteratur, även om de melodier som senare skulle spelas upp på basis av detta ackord kom att skifta.

Det är Rudolf Värnlund som i tidigt 20-tal försöker gestalta känslan av att tillhöra en ny klass och viljan att forma en litteratur som bär och bärs av denna känsla. Vi kastas i följande citat, plockade ur artiklarna ”Vi ’proletärer’ i litteraturen”, ”Den internationelle proletären i dikten” och ”Proletärdiktarens problem”,  rakt ner i en social, kulturell och psykologisk vulkankrater på randen av ett utbrott:

”Den unge arbetaren var ännu för några decennier i det läget att han, fast fullt normalt utbildad och med normal mänsklig aktivitet, icke togs i anspråk för några uppgifter. Han måste helt enkelt skapa sina egna uppgifter och att han nu har gjort det tror jag ingen kan förneka /…/ han som alltid varit beroende av ett otal ekonomiska och politiska faktorer har i högre grad än andra tvingats tänka på många saker och ting och fått en intensiv förnimmelse av alltings samhörighet, av lagbundenheten i samhället. Och därav kommer det sig nu att den moderna arbetarungdomen har ett så brinnande intresse för idéer, för sociala, filosofiska och religiösa teorier. Han känner sig tvungen att finna sin plats … en mening med det brokiga livet”. Han har blivit ”en människa som läser mycket och talar mycket och i högre grad än andra lever med i idéernas värld” – ”en del av en klass som är besatt av viljan att göra en insats i utvecklingen och vissheten att den har något att säga som andra icke kan säga”

”Betrakta proletariatets förhållande i slutet av förra seklet! Allt var olikt borgarklassens; bostadsförhållanden, familjeförhållanden, arbetsförhållanden, sedligheten, moralen, undervisningen, barnens ställning till varandra, könens ställning till varandra, sin egen framtid och sitt eget förflutna, i allt syntes skillnaden mot det förgångna /…/ Proletariatet har genom sina existensförhållanden redan i andra generationen blivit en alldeles ny art! Och här ligger alltså proletärförfattarnas extra problem: han skall med den stora kulturgemenskapen infoga en klass, vilken är så gott som en nyskapelse i tiden och som trots sin relativt stora ekonomiska och politiska makt är fullkomligt okänd, ofta fientligt sedd, av den bokläsande publiken som huvudsakligen rekryteras ur de andra klasserna”

Den moderne arbetaren ”är början och slutet, alltså har han rätt och makt till allting, och glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm skönjer han sin förmåga att slå sönder, att ’smälta ner’ allt gammalt, alla skrankor, lagar, fördomar etc och börja en ny värld såsom den bör börja, nämligen med honom själv”

Värnlund är mycket medveten om det som numera talas om i termer av intertextualitet – och därmed arbetarlitteraturens beroende av den borgerligt-litterära traditionen. Han skriver: ”Litteraturen lever alltså på – litteraturen! Att publiken, den läsande och seende, har förhandskännedom om människorna, deras konflikter och känslor, är alltså förutsättningen för att författaren med någon framgång ska våga presentera några nya människor för honom”. Man måste ”använda fraser som igenkänns av alla och håller sig inom ramen för en normal individs föreställning om sig själv och andra”. Detta är svårt redan på grund av att sådana föreställningar har upplösts av den moderna vetenskapen – Värnlund tänker uppenbarligen på psykoanalysen. ”Allt givet, allt självfallet saknas och han måste börja från begynnelsen.” För den som skriver om ”den borgerliga klassen” är den saken ändå någorlunda lätt. Här kan man falla tillbaka på litterära traditioner och givna sammanhang. Men proletärförfattaren har att skriva om folk som ”ur litterär synpunkt lever på en annan planet. Det handlar om artskillnader”.

”Glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm” möter vi hos den unge Värnlund en intensiv upplevelse av tillhörighet till en ny klass och kallelsen att forma en ny litteratur i paritet med denna upplevelse. Politiska, sociala, kulturella visioner smälts samman med ingenting mindre än en vision av ny ”psykologisk verklighet” och ett nytt slags tillvaro. Vad vi bevittnar är en oerhörd ansats för att ta ett väldigt hopp ut i det okända. Men det finns ett dubbelt avstamp för detta hopp. Å ena sidan står i dessa texter kollektivet i centrum för Värnlund, ”den nya klassen”, som Värnlund liksom de flesta av mellankrigstidens arbetarförfattare hade som självklar referenspunkt genom engagemang i arbetarrörelsens organisationer. Men samtidigt betonar han att arbetaren ”måste börja en ny värld såsom den bör börja, nämligen med honom själv”.

Kollektivet var det givna. Men den nya världens horisonter kunde bara öppna sig när den enskilda individen upptäckt sig själv. Att verka som ögonöppnaren för en sådan upptäckt var enligt Värnlund, arbetarlitteraturens yttersta mission.

Så startade arbetarlitteraturen sin famlande rörelse fram och tillbaka mellan individuell frigörelsedröm och gemenskapslängtan. Båda svällde i samma bröst och drevs av samma himlastormande erövrariver.

För Värnlund förblev konflikten oförlöst. I arbetarrörelsen kritiserades han för borgerlig individualism, samtidigt som man menade att hans bild av arbetarklassen var nedvärderande och kränkande. Ivar Lo menade att han nog var den enda av arbetarförfattarna som skulle ha förmått skriva sin tids drama. ”Hans liv var hans pjäs men det var som om ödet refuserat den” (Tröskeln sid 160). Han fortsatte att skriva, alltmer marginaliserad och bortglömd. Till sin mer lyckosamme kollega Eyvind Johnson, som han brevväxlade med hela livet, skrev han i ett sista brev 1944:

”Dina rötter har slagit sig fast i jorden, så att du kunnat växa; medan mina splittrats – eller jag kanske själv sprängt dem – så att livsträdets krona vissnat och bladen virvlar för alla nyckfulla vindar”.

Ett år senare dog han i en eldsvåda orsakad av sängrökning.

 

4. ”Proletär självkritik”

Vi började med att konstatera att arbetarförfattarna inte hittade sin penna i gräset. De gick från jobbet till ungdomsklubbens möten och satte sig sedan vid nattlampan och läste och läste den litteratur som stod till buds. De skrev, och hittade sina läsare bland andra arbetare som befann sig i samma rörelse: ut ur egot, och in igen. Denna rörelse rymde en svindel som det kan vara svårt att till fullo leva sig in i såhär trekvarts sekel senare. Vad som kan te sig som en abstrakt tankefigur, förhållandet mellan individ och kollektiv, utgjorde ett konkret, livsingripande dilemma. Det fanns något verkligt, en essens, här.

”Individen” fanns, det hade man lärt sig i läshungerns glupska slukande av den litterära traditionen. Ditåt pekade hela tillvaron i det moderna, kapitalistiska samhället. Men det egna jaget var fortfarande ett icke erövrat territorium, något som avtecknade sig tydligt där borta, vid horisonten. Därmed var det på sätt och vis mer gripbart än det är för oss, som för länge sedan passerat denna horisont.  Men än mer konturskarpt blev det egna jaget genom att ”klassen”, ”kollektivet” då (till skillnad från nu!) också var något som fanns. Det hade man lärt sig i den arbetarrörelse som nästan alla arbetarförfattarna under någon period i sitt liv tillhört, och det lärde man sig fortlöpande av denna rörelses uppmarsch i det omgivande samhället.

Rudolf Värnlund, som hade svårare än andra att betrakta sina själsstrider på tillbörlig konstnärlig distans (som Ivar Lo uttyckte det: ”kring Värnlunds litterära byggen står alltid ställningarna kvar, fullt synliga”). I 30-talsromanen Hedningarna som icke hava lagen, hans kanske främsta verk, berättar han om hur tryckeriarbetaren Olle Nordling finner sin tillvaro i arbetarkollektivet alltmer otillfredsställande:

”Nej, det som pinade honom var något som aldrig kom längre än till medvetandets tröskel: en halvklar känsla av hans egen betydelselöshet och en lika dunkel förnimmelse av att han råkat in i ett maskineri som han inte behärskade, inte förmådde överblicka, inte kunde inverka på. Han var bara en halvgången människa, ja inte ens det, när han kom in i arbetet; men trots det hade han alltid känt sig som en individ […], han hade varit sig själv och känt detta, till och med i skolan, där det ändå utövades en ständig moralisk pressa på honom. Men i fabriken, just medan han arbetade, kände han det som om han själv var försvunnen”.

Samma jagmedvetandets kamp mot känslan av att försvinna som person beskriver Eyvind Jonsson i Romanen om Olof, med dess gång på gång återkommande refräng:

”Du är du. Det är du som är du”.

I Värnlunds roman träffas de socialdemokratiska ungklubbisterna i en vindskupa:

”De trodde de vore ett. De träffades för att diskutera politik, arbetarrörelsens intressen, vägar och mål…”.

Men vad var det som drev diskussionerna och gjorde dem så intensiva?

”Ämnet verkade ofta bara som en förevändning […] vad de sökte var en livsåskådning, en livsförklaring i allmänhet”.

De tog, skulle man kunna säga, vägen över kollektivet för att nå fram till sig själva. Men från denna position drevs de återigen mot kollektivet.

Värnlund berättar om när de lämnade vindskupan för att sälja Stormklockan på en facklig ungdomsfest. Deltagarna därinne i festsalens värme beskrivs som ”en enda kompakt massa, som vaggade segt, och långsamt rörde sig runt mellan spegelväggarna”. De stannade i dörren, ”det var som om de inte förmådde tränga vidare i den tjocka atmosfären …; så fort den första spontana skrattsalvan förklingat spred deras närvaro en tryckt, generad stämning i rummet, det var som om de fört med sig kalluft utifrån”.

Slutsteget i denna upprepade kollision mellan rörelsen in mot jaget och ut mot kollektivet blir hos Olle en uppgiven ensamhet. Nu befinner vi oss långt från Värnlunds fanfarer i det tidiga 20-talets skrifter:

”Det kändes som en befrielse för honom att han såg människorna utifrån: han hade ingenting ihop med dem, han skulle aldrig kunna få det. Han tyckte det var absurt att han någonsin lidit av dem. Och vad hade han varit för idiot som tänkt sig att proletariatet hade en historisk mission att fylla, att denna massa av tillfälliga, ödesberoende människovarelser, skulle kunna förena sig kring en enda idé, inte bara med sina drömmar, sina lösa svärmerier, utan med sina viljor i så hög grad att de förverkligade idén och skapade ett nytt samhälle, ett alldeles nytt samhälle, byggt på alldeles nya principer.”

I Värnlunds ögon måste denna alltmer enkelriktade rörelse bort från kollektivet in i egot sluta i en vägg – det är en ”vandring till intet”. Så löd titeln på en djupt pessimistisk roman Värnlund skrev på 1920-talet, där huvudpersonen Leo Fast hänvisar till den tyske filosofen Max Stirner, något av en kultfigur i en del ungsocialistiska kretsar. (Stirner var en av unghegelianerna på 1840-talet, Hans bok Den enskilde och hans egendom utkom 1846 och blev något av kult i delar av den ungsocialistiska rörelsen):

”Jag hör också till folket, men jag känner inte dess sak. Jag tror inte heller att många andra gör det. Det är bara inbillningar allt detta prat om klassens, folkets och fosterlandets sak. Jag skulle vilja säga med Stirner: det finns bara en sak, min egen. Allt vad jag vet är det att varje människa är en liten värld för sig, en värld full av hat och bitterhet, sjuk och frisk kärlek, en hel liten värld av födelse, sol och glädje, av död, förruttnelse och sorg…”

Den klassiska arbetarlitteraturen är full av bilder av hur den en gång åstundade sociala och politiska klassgemenskapen upplöses för författarens blick i och med erövringen av en eftertraktad individualitet. ”Vad jag såg var inte denna framvältrande massa, utan den och den och den”, skrev Eyvind Jonsson.

Ivar Lo-Johansson skrev i God natt Jord om hur statarna i författarperspektivet framstod som ett trögt, jordbundet trälsläkte, nästan uppslukade av de trånga horisonterna kring slitet med jorden, djuren och barnen.

Ragnar Jändel skrev om arbetarungdomen som ”en skara kolijox- och salubrindrickande ligistelement”.

I Människor kring en bro släppte Josef Kjellgren lös sin huvudperson Knut Ivar Eld i en svavelosande predikan över hur grannar och arbetskamrater blivit en passiviserad skara stugsittare ”igengrodda av trångsyn och egoism”.

Exemplen kan mångfaldigas.

I kölvattnet på det jag som arbetarlitteraturen blottlägger växer alltså ett annorlunda ”vi” fram, mer självkritiskt än den politiska propagandans schablonbilder. Den nyfunna individualiteten öppnar dörren för ett slags manande, moraliserande ”proletär självkritik” riktad mot kollektivet: såhär kan vi inte leva, såhär kan vi inte tänka, såhär kan vi inte bete oss.

I efterhand är det lätt att se hur arbetarlitteraturen här knyter an till arbetarrörelsens folkbildningstanke. Men det sker på sätt som kan kännas främmande idag. Detta var ju en tid då våra värderingar, vår syn på rätt och fel och på vad som är värdefullt i livet ännu inte betraktades som resultatet av vars och ens ”självförverkligande” och ”fria val”. En bortglömd sida av folkbildningstankens kärna var insikten att det finns ett gemensamt ansvar för vilka värden som gynnas och vilka som missgynnas i samhällsutvecklingen, ett ansvar  som måste axlas kollektivt, genom folkrörelser, politiska partier och samhälleliga institutioner – och genom litteraturen.

Individuell frigörelse öppnade arbetarförfattarnas blickar för en kritisk belysning av klassen. Därmed öppnades ett fält för arbetarlitteraturen där individualitet och kollektivitet kunde smälta samman och knyta an till en större förändring i samhället som helhet.

 

5. Gemenskapsvisioner

Litteraturhistorikerna skriver litteraturens och enskilda författarskaps historia. Det är lätt att förlora sikten för hur den historien är en del av ett större tidens drama. Förhållandet mellan gemenskap och individualitet var inte bara var ett spänningsfält i arbetarlitteraturen. Det var en konflikt som under mellankrigstiden blev alltmer uppladdad i samhället som helhet, en utveckling som självklart avspeglade sig överallt. Arbetarlitteraturen växte inte fram i ett slutet rum.

Perioden från slutet av 1800-talet fram till första världskriget präglades av industrikapitalismens spridning över världen, av lössläppta marknadskrafter och omfattande befolkningsrörelser både inom och över gränser och kontinenter. Kriget och 1920-30-talens ekonomiska kriser betydde att den till synes triumferande samhällsordning som växt fram under denna epok bröt samman i omfattande sociala katastrofer. Sammanbrottet väckte drömmar om en återvunnen social gemenskap – i nationen, rasen, klassen eller vad det vara månde. Den särskilt i kulturella sammanhang uppladdade borgerliga individualismens fråga, – ”vem är jag?” – överröstades av alltmer brännande strider i breda befolkningsskikt kring vilka ”vi” är. Det handlade om kollektiva identiteter, om social tillhörighet och hur denna skulle manifesteras.

Hela mellankrigstidens politiska kultur elektrifierades av dessa framväxande gemenskapsvisioner. De gamla liberala eller konservativa partierna sjönk samma och gav rum för nya politiska rörelser: socialdemokratin, kommunismen, nykonservatismen och sist men inte minst fascismen. De försökte alla rida på de nyväckta gemenskapsdrömmarna, men på olika sätt, vilket skapade spänningsförhållanden kring vilka gemenskaper man appellerade till.  I arbetarrörelsen vacklade man mellan en fortsatt begränsad arbetarklassolidaritet och en orientering mot en bredare folkgemenskap. Den förstnämnda levde vidare som underström under den senare i folkhemspolitiken, där ju kollektiva identiteter knutna till både klass, folk och nation bejakades.

Inför denna utveckling försattes såväl kollektiva som individuella identiteter i gungning. För arbetarförfattarna var det ju särskilt känslig mark, upptagna som de redan från början var av dragkampen mellan klasstillhörighet och en nyväckt individualitet. Deras gestaltning av denna konflikt var alltså inte bara en personlig eller inomlitterär angelägenhet. Den eldades av en större brasa i europeisk samtid.

I arbetarrörelsens diskussioner om klass och folk kom de flesta av dem att luta åt ”folktanken”, dvs en breddning av det sociala, kollektiva perspektivet. Till detta bidrog en ny faktor i den samtidshistoriska omgivningen: Nästan alla blev mer eller mindre indragna i den stora kraftmätning mot fascismen som alltmer uppfyllde firmamentet under 1930-talet. Arbetarlitteraturen blev en del av den antifascistiska folkfronten.

Hand i hand med ett sådant perspektivskifte gick ofta tanken att vad det gällde att befria inte bara  arbetarklassen utan människan från kapitalismen, och då lika mycket på ett moraliskt/kulturellt som på ett materiellt/socialt plan. För många av arbetarförfattarna gav klasskampsperspektivet vika för ett mer allmänt humanistiskt budskap, tydligt exempelvis hos en författare som Eyvind Johnson.

 

6. Att desertera från parnassen

Inledningsvis framhölls den klassiska arbetarlitteraturens rötter i 1800-talets borgerliga romankonst. Men i samma stund som de anträdde det litterära fältet konfronterades arbetarförfattarna med nya kulturella ideal: med den konstnärliga avantgardismen.

I skuggan av slagordet ”modernism” trängdes under 1900-talets första decennier en hel hop av strömningar i tiden: kubism och annan mer eller mindre formupplösande konst; psykoanalys och surrealism; subjektets upplösning, medvetandets fria flöde och orimmad vers i litteraturen; atonal musik i konsertsalarna och jazz i danspalatsen; funktionalism i arkitekturen; ”fri” sexualitet i privatlivet; värderelativism i filosofin osv.

De flesta arbetarförfattarna bejakade och bekände sig till denna ”modernism”. De kände stark samhörighet med kulturradikalismen och det kulturella avantgardet såväl på litteraturens som på konstens och arkitekturens område. Denna deras förbindelse med dåtidens konstnärliga avantgardism har fördunklats i ett efterhandsperspektiv, som försett arbetarlitteraturen med etiketten ”socialrealism” och utpekat en tradition av fientlighet mot estetiskt och etiskt experimenterande. Den modernistiska strömningen är också en sida av arbetarlitteraturen som hamnar i skuggan i den sortens skildringar som vill framhålla dess ”autenticitet” som uttryck för en proletär erfarenhetsvärld.

När flera av de ledande arbetarförfattarna, exempelvis den kontinentalt inspirerade Eyvind Johnson eller poesigruppen ”de fem unga” på 20-talet, talade om att ”erövra parnassen” var det inte bara som företrädare för en ny klass, utan också för en ny sorts konst, som i takt med moderniseringens upplösning av alla fasta värden och helgjutna karaktärer ville skildra verkligheten så illusorisk och osammanhängande som den var, och människorna så splittrade och ambivalenta som de blivit i det moderna samhället.  Arbetarförfattarna var engagerade i uppfinningen av en ny typ av litteratur inte bara på det sociala utan också på det estetiskt-formella planet.

Den dubbla utmaningen att både anamma modernismens mer subjektivistiska och experimentella estetik och samtidigt gå i spetsen för arbetarklassens kollektiva erövring av litteraturen sådan Värnlund föreställde sig den i början av 20-talet var sannerligen inte lätt att handskas med. Det blev inte lättare av att sådana visioner oundvikligen påverkades av  individuella karriärplaner, den egna erövringen av en plats på parnassen, vare sig detta nu handlade om äran eller försörjningen. Särskilt de ledande arbetarförfattarna sögs tidigt in i de intriger och kotteribildningar som frodades i portarna till de olika bokförlagen, tidningsredaktionerna och krogarna.

Mitt i detta 30-tal, som brukar betraktas som både genombrott och kulmen för den klassiska svenska arbetarlitteraturen, kände sig Ivar LoJohansson redo för en veritabel ”dropout”. Han övervägde att helt och hållet lämna den litterära scen han just erövrat med sin roman God natt Jord.

I inledningsraderna till den 20 år senare skrivna Socialisten berättar han att han kände sig

”tom efter nästan fem års oavbrutet umgänge med författare, med estetiserande, med alkohol, självöverskattning, självynk och infantil dyrkan av genierna… De böcker jag givit ut tillfredsställde mig inte alls. De handlade i grund och botten om mig själv, fast de gav sig ut för att handla om andra”.

Han såg sig om på sina generationskamrater och kände ett växande avstånd. Eyvind Johnson hade blivit finlitterär. Andra, som Harry Martinson, hade blivit något slags staffagefigurer i fantasivärlden hos ett socialfilantropiskt kulturetablissemang som vurmade för det primitiva och autentiska. De som en gång talat om att erövra parnassen hade själva erövrats med hull och hår, kropp och själ. Om det funnits en ursprunglig kollektiv erövrarposition hos arbetarförfattarna, så hade den nu överflyglats av personlig ärelystnad. Om det funnits en gemenskap kring en vision om en annan litteratur och en annan författarroll, så drunknade den nu i de triumfer och frustrationer som frodades i svallvågorna från denna ärelystnad. Att bli en annan typ av författare var väl ändå nödvändigt om man ville förverkliga en annan sorts litteratur än den ”borgerliga”?  Men när Ivar Lo betraktade sina generationskamrater i blomman av deras gärning såg han ingenstans i sin omgivning ens konturerna av något sådant.

Utvägen ur denna situation var att Ivar Lo knallade upp på Lantarbetarförbundets expedition vid Norra Bantorget. Var om inte där kunde den miljö finnas där en ny typ av litteratur skulle kunna spira? Var inte fackförbunden i dessa kvarter i färd med att ”bygga upp sin egen kompletta värld, en värld där alla arbetade åt alla”? Den nya författarroll han sökte kanske kunde börja som någon slags ny typ av ombudsmannaaspirant? Han skriver om hur han från litteratörens kylslagna ensamhet sökte sig till ”stackens värme”, hur han flydde från skriftställarens falska oberoende till en plats där han kunde ”nå friheten via tvånget” – det organiserade kollektivets band.

Att förverkliga arbetarförfattaren som ny kulturell roll i samhället måste handla om praxis, sättet att leva. Man måste slita sig loss från parnassen. Bara på så sätt, i en miljö fjärran från förlagskontor, kultursidor och kotteristrider, skulle det vara möjligt att lösa upp arbetarlitteraturens eviga konflikt mellan individualitet och kollektivitet. Såunda anmälde han sig för tjänstgöring som volontär i lantarbetarnas fackliga kamp: ”bruka mig, ta mig i anspråk!” vädjade han.

Man kan inte låta bli att i efterhand associera till Antonio Gramscis idéer om ”organiska intellektuella” – naturligtvis okända för Ivar Lo vid en tidpunkten.

Resten är historia, dvs efter en tid återvände Ivar Lo till sin pulpet. Han fullföjde inte sin ansats. Men just som ansats förtjänar den ägnas en tanke hos oss som vill begrunda arbetarlitteraturens förutsättningar förr och nu. (Skildringen av den fackliga ombudsmannavärld han mötte på förbundsexpeditionen har sällan eller aldrig blivit föremål för litteraturens intresse – inte ens arbetarlitteraturens – trots att den måste betraktas som något av den svenska samhällsmodellens urmiljöer).

Ivar Lo ville ta ett steg vidare inte bara på det sociala, utan också på det estetiska, eller kanske man hellre skulle kalla det gestaltningsstrategiska området. Sin ansats beskrev han i den sena 30-talsskriften Statarskolan i litteraturen, men han återkom till tankegången även senare i upprepade, närmast ordagranna omtagningar. Den förefaller aldrig riktigt ha lämnat hans sinne hur omöjlig den än tedde sig, och hur långt han än tvingades att avlägsna sig från den i praktiken. Dess innebörd var lika radikal som hans idéer om en ny författarroll.

Ivar Lo:s språk brukar ju prisas för sin klarhet och enkelhet. Men här förs vi ut i en dimhöljd terräng och känner hur författaren trevar sig fram. Han skriver att arbetarlitteraturen måste söka en gestaltning som återspeglar ”logiken i människornas av miljön bundna liv”. Det är nämligen så att ”miljö och stil har identicitet”. Det är kanske sist och slutligen i den meningen som den förhärskande litteraturen till själva sin natur är ”en borgerlig angelägenhet”, för att nu återknyta till inledningartikeln.  

”Varje verklighetsområde har sin egen från varje annat verklighetsområde skilda stil. Och det betyder att endast den som känner detta ämnes eller verklighetsområdes hela inre och yttre realitet förmår uttrycka det med sin stil. Stilen är identisk med människan, den riktige författaren är identisk med ämnet-miljön. Miljö och stil blir därigenom i lyckliga fall ett. … Stil ska uttrycka vad man känner. Stataren känner och tänker inte alls på samma sätt som läroverksadjunkten. Det är därför som stataren, för att förstå och bli fattad, kräver sitt eget litterära uttryck, det som täcker hans psykologiska egenart, det som är stataren. … ett socialområdet eller en miljö /har/ inte ens för de inom miljön boende och levande, uppnått en medveten realitet förrän man fått sin egen konst”.

I senare skrifter har Ivar Lo Johansson uttryckt detta som att varje social miljö har en slags ”urform”, ett slags ”latent språk”. Ibland kan man tycka att detta låter som rena snömoset. Men vad som ledde honom in i dessa trevande formuleringar var en övertygelse om att  arbetarlitteraturen ännu inte på långa vägar uttömt sina möjligheter. Den måste ta ytterligare steg för att frigöra sig från den borgerliga litteraturens främmande tungomål, som bara kan förvränga klassens självbild och förfalska den verklighet man vill skildra. Den måste sluta skriva in arbetarklassen i ett främmande språk och istället fånga upp och släppa fram det ”latenta språk” man fann i den egna miljön.

Ur den synpunkten kunde den dittillsvarande arbetarlitteraturen bara framstå som mycket bristfällig, menade Ivar Lo. Dess urtyp hade ju varit den självbiografiska romanen:

”Det har berott på att arbetarförfattarna själva en gång lösryckt sig ur massan, och att lösryckandet för dem inneburit en svår personlig kamp. Den starkt individualistiska romanen har för dem ursprungligen varit ett medel, medlet att bli författare. En litteratur om hur man blir författare kan ju emellertid inte vara litteraturens mening. […] Man skulle visserligen kunna tro att författarkänslor är allmängiltiga. Men är de det? Den stora massan av människor har andra utgångspunkter, i sin kamp för brödet, i sin kamp för klassen, för hävdelsen, för könstillfredsställelsen. Författarna har sina utgångspunkter. De arbetar ihop födan på ett helt annat sätt, de är oorganiserade, de har lättare att få flickor (!). De hävdar sig även i undergången genom att skriva om den”

Ivar Lo avslutar som så ofta med en konkret bild. Han kommer förbi en tvättinrättning och kikar in genom planket (en liknande bild återkommer i Tröskeln 30 år senare, men nu av en byggarbetsplats – detta är en tanke som aldrig släppte sitt grepp om hans sinne):

”I det ögonblicket såg jag som i en syn hur en av dessa många unga tvätterskor skulle kunna stiga fram, mellan såar och vridmaskiner, mellan bekymmer och kvinnopladder, mellan dagens slit och fritidens dröm, fram ur sin avgränsade grupp av myllrande öden, ur sitt kollektiv som var den skenbart kaotiska flocken, och skriva en roman som här låg och bjöd fram sig själv som om den ropat på sin författare.”

I rader som dessa är vi faktiskt tillbaka i Värnlunds himlastormande visioner som vi mötte dem ovan.

Ivar Lo famlade efter ett slags verklig, inifrån kommande autenticitet som han föreställde sig skulle förändra hela litteraturen, i kontrast till den falska, utifrån gestaltade autenticitet som kom till uttryck i det litterära etablissemangets drömmar om arbetaren som fann en penna i gräset. I kombination med hans sociala ambitioner att befria sig från arbetarförfattarnas omättliga ärelystnad och desertera från parnassen skulle detta öppna en möjlighet att äntligen komma därhän att det etablerade kulturetablissemanget skulle kunna betraktas från utsidan, som en marginell företeelse i kulturlivets utkant, en kvarleva från ett förgånget klassamhälle – precis som man därifrån ännu kunde betrakta arbetarlitteraturen som något perifert.

Den tidiga arbetarlitteraturens visioner, som vi mött dem hos Värnlund och Ivar Lo Johansson, utgjorde ansatser till en avantgardism som går vida utöver 1900-talets mest långtgående försök i den vägen att riva ner och flytta om konstens positioner under alla dessa olika modernistiska, senmodernistiska, postmodernistiska och andra ”ismer”. Det var en avantgardism där konstnärliga, sociala och politiska visioner vävdes samman. Det handlar om anspråk fullt jämförbara med den unga arbetarrörelsens socialistiska visioner. De må vara hur verklighetsfrämmande som helst, men en berättelse om svensk arbetarlitteratur som bortser från dessa visioner blir falsk och utslätande.

I praktiken föll kanske det mesta av dessa visioner på hälleberget, i enlighet med Ivar Lo:s lakoniska diagnos: ”litteraturen är en borgerlig angelägenhet”. Men som med alla visioner: även om de inte kan förverkligas kan de tjäna som inspiration för eftervärlden.

 

7. Arbetarlitteraturen idag

Någon arbetarlitteratur liknande mellankrigsförfattarnas upplevda tillhörighet till ett kulturellt kollektiv på frammarsch finns väl knappast idag. Liksom så mycket annat rann 1970-talets ansatser till något sådant ut i sanden, och det var kanske ingen större förlust för litteraturen. Att något trots allt lever kvar i form av ett antal enskilda författarskap visar styrkan i traditionen från förr. Om den har kraft att förnyas och utvecklas idag är osäkert. Det avgörs nog långt ifrån bara i den litterära världen.

Att skriva om arbetarlitteraturens läge idag inbjuder till förnumstigt mästrande generaliseringar av det som är och recept på vad som borde vara. Sådant är både meningslöst och skadligt. Författarna skriver som de vill, och bara om de gör det skriver de bra. För egen del betraktar jag numera litteraturen från en bara glimtvis påläst åskådarposition. Jag gör därför dessa avslutande observationer med viss tvekan. Men saken tål väl ändå att diskuteras. Det finns några kontraster och utmaningar jag skulle vilja lyfta fram, i ljuset av den historia jag berättat i de tidigare artiklarna.

Upptäckten och odlingen av en individuell identitet i en kollektivistisk miljö där detta var fundamentalt främmande var något av den klassiska arbetarlitteraturens motor. Det temat har förlorat mycket av sin laddning idag. Den kollektivistiska kulturen har försvagats i arbetarklassen samtidigt som individuellt självförverkligande blivit ett utbrett fenomen över hela den sociala skalan.

Det senare är i viss mån en frihetsrörelse, ett avsett resultat av jämlikhetstankens förverkligande genom den generella välfärdspolitiken. Men utvecklingen har naturligtvis också negativa sidor.

LO konstaterade i en nyligen genomförd undersökning att varannan människa (inklusive en tredjedel av TCO-medlemmarna) betecknar sig som ”arbetare”. Men vad lägger man idag i en sådan tillhörighet? Här öppnar sig en djup kontrast mellan då och nu, som jag ville tydliggöra genom att citera Rudolf Värnlunds 20-talstexter med deras himlastormande visioner av en erövrarklass på väg att formeras: ”den moderne arbetaren”, som ”har rätt och makt till allting, och glimtvis, förvirrat, men expressivt som i en feberdröm skönjer sin förmåga att slå sönder, att ’smälta ner’allt gammalt, alla skrankor, lagar, fördomar…” –  en erövring där arbetarlitteraturen äntring av parnassen skulle bli en del.

Min upplevelse är att tillhörighet till arbetarklassen idag tvärtom oftast uttrycker vanmakt, underordning, tillbakadragande eller rentav utestängning från samhället. På en skala ligger det närmare social självutplåning än någon form av kollektiv gemenskapskänsla. I enskilda fall kan det ta sig uttryck i ”klasshat” (för att anknyta till sommarens diskussion på kultursidorna). Men sådant är enligt min mening i de flesta fall mest en individualistisk reaktion på kollektiv vanmakt (vilket naturligtvis inte innebär att jag vill diskvalificera konstnärliga gestaltningar av ”klasshat”; det återspeglar ju något som finns). Om ”klasshat” har någon politisk tendens vetter det snarare mot populism än mot klassmedveten reorganisering.

Om arbetarlitteraturens tema förr representerade ett slags föregripande gestaltning av ett eget rum i klassens stora kollektiv så vore utmaningen idag något av motsatsen: en föregripande gestaltning av individens upptäckt av kollektivet.

Vad jag istället ser en hel del av är indignerade skildringar av social misär – ett tema som faktiskt inte var särskilt framträdande i den klassiska arbetarlitteraturen. Sådant är svårt att kritisera utan att det missförstås. Men jag har svårt att bortse från att det har problematiska sidor. Eländesskildringarna ansluter till en bild av samhällets sociala skiktning där man låter huvuddelen av arbetarklassen slukas upp i en enda stor medelklass, placerad på solsidan och mest föremål för förakt. Orättvisa, förtryck och ofrihet förknippas istället exklusivt med avgränsade sociala miljöer: det så kallade prekariatet, invandrare, boende i vissa förorter osv; grupper som ibland förses med etiketten ”den nya arbetarklassen” – som om ”den gamla” inte fanns längre.

”Svensson” var ju redan förut ganska frånvarande i litteraturen. I dagens arbetarlitterära ansatser hittar man honom/henne inte alls. Ser man litteraturen som en möjlig spegel för självkänsla och självuppfattning, så har de flesta arbetare inte mycket att känna igen sig i i den smala rännil av arbetarlitteratur som trots allt existerar.

En sådan bild av samhället passar, om än från omvänt perspektiv, alltför väl in i den för tillfälligt framgångsrika borgerliga strategin att forma en klassallians ovanifrån – ”de arbetande mot bidragstagarna”. Den är också i linje med ett synsätt där rättvisa och jämlikhet inte är en fråga om samhällsordningen som helhet, utan enbart om hur majoritetssamhället behandlar ”de fattiga”. Idépolitiskt sett är detta faktiskt en kungstanke i den socialliberala traditionen.

Grundproblemet här är att arbetarlitteraturen idag saknar förbindelse med en emancipatorisk kraft i det omgivande samhället, vilket naturligtvis inte är författarnas fel. Vad som gjorde den klassiska arbetarlitteraturen så slagkraftig var föreningen av individuell och kollektiv frigörelse.

Inför det borgerliga segervalet 2003 gjorde den blivande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen – den på sin tid kanske mest framgångsrike borgerliga politikern i Norden – en programförklaring där han skrev att

”det är utfallet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid. Inte den ekonomiska politiken. Inte teknokratiska ändringar och lagstiftningssystem.”

Jag förstod inte då riktigt vad han menade. Men jag börjar göra det nu. Vad vi bevittnat på det kulturella området det senaste decenniet är en allmän restaurering av sedan länge omstridda borgerliga värden, värderingar och attityder. Med alltmer utmanande självbelåtenhet gör samhällets gräddhylla anspråk på en hegemonisk roll också i kulturlivet. Kommersialisering och en alltmer koncentrerad mediamakt driver på. Scenen behärskas mer och mer av den borgerliga kulturens speciella mix av salongskonversation, sedesskildringar ur medelklassens liv och harmlösa bohemiska provokationer. Vi är längre än på mycket länge från de visioner om en litteratur som vill spegla en utveckling av fördjupad demokrati och ökad jämlikhet, som vi mött hos Värnlund och Ivar Lo Johansson.

I grunden beror detta förstås på att vi inte längre befinner oss i en sådan utvecklingsprocess i samhället som helhet. Men kulturen har den potentiella kraften att bryta med tidsandan och förebåda något nytt. Jag har svårt att tänka mig att det rådande tillståndet kan fortsätta mycket längre utan att orsaka en  tilltagande vantrivsel bland åtminstone en del av dem som är verksamma på det kulturella fältet. I så fall är marken på väg att beredas för en kulturradikalism av helt annat slag än den trötta och mätta variant som härskar på de liberala kultursidorna.

Den kulturradikala strömning som ackompanjerat kapitalismens utveckling alltsedan upplysningstiden är visserligen socialt begränsad och har i sig liten inverkan på konstens och litteraturens klassmässiga skrankor. Men historiskt sett har arbetarlitteraturen utvecklats i ett slags samspel med kulturradikalismens vågrörelser. Periodvis har detta samspel förmått forma något av en demokratiserande ”kulturfront” i harnesk mot etablissemanget.

En situation där borgerligheten proklamerar ”kulturkamp” ropar på något liknande idag.

Örjan Nyström