Hur blev det så här?

Amerikanen Richard Yates har kallats den bortglömde författaren. Han debuterade 1961 med Revolutionary Road, som nominerades till National Book Award, men förlorade. Boken blev heller ingen säljsuccé. Sedan skrev han ytterligare sex romaner och två novellsamlingar utan att slå igenom. Men i och med att Hollywood filmade Revolutionary Road har Yates fått ett uppsving, femtio år efter debuten och tjugo år efter sin död.

I Revolutionary Road skrev Richard Yates om paret Frank och April Wheeler som var unga i New York under det ekonomiska uppsvinget efter andra världskrigets slut. De drömde om framtiden, friheten. Allt verkade möjligt, världen låg öppen, det var bara att sätta igång med det verkliga livet. Men i detta fria land, med dessa fria medborgare blev April gravid. Och plötsligt stängdes alla dörrar. Istället för Paris och filosofiska diskussioner på caféerna där Frank skulle få komma underfund om vem han var, blev det en villa i en förort, pendeltåg och småbarnsskrik. Frank tog ”det tråkigaste jobbet som fanns” på ett kontor inne på Manhattan, April blev en hemmafru bland alla andra. Tappert försökte de låtsas som att de inte gått i fällan med villa/vovve/volvo men allt slutade i katastrof när April dog efter en illegal abort då hon väntade sitt tredje oönskade barn.

Easter Parade handlar om två systrar. Den vackra och konventionella Sarah som tidigt boar in sig med make och barn medan den yngre, studiebegåvade Emily får stipendium till college men ändå aldrig lyckas hitta ”lyckan”. Småningom kommer det fram att Sarah ständigt misshandlas av sin man och att hon tröstar sig med sprit. När Emily förstår sin systers belägenhet vill hon inte ha besväret det innebär att hjälpa. Hon fortsätter att skriva reklamslogans, vara intellektuell, ensam och misslyckad.

Yates sista roman, Cold Spring Harbour, har lånat titeln från en idyll på Long Island, ön som ligger utanför New York och lockar turister att bada och rika att bygga hus. Där bor den pensionerade yrkesmilitären Charles Sheppard i ett mögligt och fuktskadat hus och är inte alls är rik. Hela sitt liv har han grämt sig över att ha missat första världskriget. (Han kom till Frankrike samma dag som fredsavtalet skrevs under.) När det andra närmar sig har han hunnit bli för gammal, och dessutom blir sonen Evan avförd från mönstringen för att han är plattfot. Inte blir det bättre av att Charles hustru dricker för mycket och att Evan först både gifter och skiljer sig och sedan hamnar i ett ännu värre äktenskap med en frånskild inneboende svärmor som super och domderar. I Charles ögon är sonen, och därmed även fadern, misslyckad som man.

Alla de här romanfigurerna anses av omgivningen och sig själva som ”medelklass”. Även Evan, som arbetar på en fabrik som tillverkar krigsmateriel. Ytligt sett lever de vad som kan kallas lyckade liv. De äger sina bostäder och försörjer sig själva. Ja, det vill säga männen gör det, de försörjer även sina familjer och frånskilda kvinnor. Det ingår i myten om vad som förväntas av en fri man i ett fritt samhälle. Att inte kunna göra detta vore förnedrande, på samma sätt som det mest kränkande April kan säga till Frank när de grälar är att han inte är man. Emily, den universitetsutbildade och intellektuella, kan leva på sin lön, men inte mer än så. Men, som Emily säger på ett ställe: ”…syftet med en humanistisk utbildning var inte att förkovra intellektet utan att frigöra det. Det spelade(därför)ingen roll vad man försörjde sig på; huvudsaken var vad man var för slags person.” Det viktiga var att hon var just intellektuell och fri.

Richard Yates naglar fast sina romanfigurer i verkligheten. Han vrider och vänder på dem så att läsaren får lära känna dem med alla deras fram- och baksidor, han går djupt under ytskiktet på de lyckade fasaderna och just därför är det så drabbande. Det går inte att undkomma att känna igen sig när Yates skriver ut de outhärdliga tankar som karaktärerna tänker i trängda situationer. Han låter dem slingra sig som om de satt fast på en jättes gaffel just innan de ska till att bli uppätna. För trots att alla Yates figurer faktiskt lever den amerikanska drömmen trivs ingen riktigt med hur allt blev. Särskilt inte kvinnorna. Och fri är det ingen av dem som känner sig, varken män eller kvinnor. Tvärtom. Alla sitter fast i sina roller, tilldelade av livet, klasstillhörighet och omständigheter. Och alla bekymrar de sig om imagen, hur de uppfattas och hur de ser ut.

April och Frank i Revolutionary Road gör ett tappert försök att undkomma konventioner och normer när de bestämmer sig för att ta sina två barn och flytta till Europa. Anledningen sägs vara att Frank ska få utveckla sin potential, som man. Men det är April som driver på. Det är hon som vill bort. Det är omöjligt att tänka sig att hon skulle förvärvsarbeta i USA, enda sättet att undkomma hemmafrufällan är att emigrera. Ingen av deras bekanta förstår. Frank och April har ju ”allt”. Fint hus, två lyckade barn, Frank har erbjudits löneförhöjning och avancemang på jobbet, vad mera kan de då begära? Yates lägger svaret i Aprils mun: ”Är det då bara författare och konstnärer som har rätt till ett eget liv?”

Den amerikanska drömmen om framgång, om att var och en är sin egen lyckas smed, bygger på uppfattningen att alla har ett fritt val. Och eftersom alla har möjligheten att välja betyder det att alla kan lyckas, bara de gör rätt val. Omvänt gäller att den som det inte går bra för får skylla sig själv. Illusionen om att det är individen själv som med sitt eget agerande avgör hur mycket lycka livet ska innehålla understöds och upprätthålls i samförstånd från Capitol Hill och Hollywood. Framför allt vänder sig illusionsmakarna till alla dem som tycker sig tillhöra ”medelklassen”. Det finns en verklig överklass som inte behöver fundera på om de kan göra vad de vill. Men kallar man sig arbetare, invandrare, svart eller indian lönar det sig dåligt att drömma, därför räknar sig det stora flertalet till ”medelklassen”, för vem vill vara en loser?

Vad framgång i dagens samhälle innebär det vet vi, men vad menas med frihet? Att kunna göra vad man vill när man vill? Att vara helt fri i den meningen är nog inte vad som eftersträvas, eller för att citera ur Me and Bobby McGee: ”Freedom’s just another word för nothin’ left to lose”, och så ensam att ingen frågar efter vad man gör eller håller på med vill ingen vara. Snarare kan man säga att friheten är en norm att sträva efter, olika för kvinnor och män.

Alla som sett några amerikanska westernfilmer vet vad som kännetecknar en fri man: Styrka, mod, och förmåga att försörja familjen. Den kvinnliga friheten är mer diskutabel. Dels finns westernidealet: att kvinnlig frihet är detsamma som att helhjärtat sörja för man, barn och hem, att fritt bestämma innanför husets väggar med hjälp av mannens pengar. Men för kvinnor finns också Emilys dröm om friheten: att vara självförsörjande, självständig och oberoende av någon man.

För både män och kvinnor är friheten nästan mätbar med förmågan till konsumtion. En bättre bil, flera hushållsmaskiner, nya vardagsrumsmöbler; allt sådant visar upp ägaren som både fri och lyckosam som har så pass med pengar att den kan köpa det den vill ha. Notera hur tätt den samhälleliga frihetsnormen lägger sig normen om familjen.

Som kontrast till normen om frihet står myten om den fritt utövande konstnären. Att författare och konstnärer kan göra vad de vill, när de vill. Och genom att det finns en motbild till vad som gäller för gemene man upprätthålls drömmen om att det verkligen existerar en absolut frihet. Men det ska också sägas, att i det fria konstnärliga livet ingår ingen familj – sådant inkräktar.

Det är ett borgerligt frihetsideal som hålls fram åt oss. Det var de borgerliga revolutionerna på 1700-talet i Frankrike och Amerika som gav oss hoppet om frihet. Alla attraherades av ropen på frihet, jämlikhet och broderskap, men det var bara några som frigjordes. De arbetande massorna blev varken bröder eller jämlika. Något systerskap var det aldrig tal om. Och indianer och svarta räknades ju inte ens som människor. De som ledde revolutionerna hade heller aldrig för avsikt att utsträcka friheten till alla. De syftade till att göra det möjligt för städernas borgerskap att utveckla kapitalismen. Punkt.

Arbetare, kvinnor och svarta har sedan dess ständigt och i hårt motstånd kämpat sig till rättigheter. Men det är ändå kapitalismen som bestämmer villkoren för, och innehållet i, friheten. Och den utesluter fortfarande majoriteten i världen från möjligheten att ens kunna hoppas att uppnå detta ideal.

Idag när samtliga politiker, från höger till vänster, riktar in sig på ”medelklassen” för att förankra sitt budskap känns Yates superaktuell. För det är ju inte någon homogent avgränsad grupp. Tvärtom, den är disparat och spretig. I begreppet ryms allt från ensamstående sjuksköterskor och småbönder som har svårt att få det att gå runt, till företagare med flera anställda och god kapitalavkastning. Om något hålls den ihop av levnadsvillkor, utbildning och ambitioner – likt dem Yates skriver om. Och likt Yates romanfigurer sprattlar de när de sitter fast på gaffeln, de ville ju ”friheten” och ”framgången” men hamnade i stället i en ”medelklassens” jakt på status och prylar.

Hur blev det så här, kan man undra med Yates. Eller, när det sägs att alla partier ”går mot mitten” och måste anpassa sig efter ”medelklassen”, då måste man fråga sig om det inte är tvärtom. Är det inte snarare så att politikerna – och med dem hela mediavärlden – försöker pådyvla människorna sitt borgerliga ideal som en norm att sträva efter?

Maria Hamberg