Kampen för ett svettfritt OS

De internationella idrottsevenemangen är ett tacksamt tillfälle för att sprida kunskap om eftersatta fackliga rättigheter och ställa krav på företagen medan deras goodwill är dyrbar. Till exempel gjorde internationella byggfackets kampanj Decent Work viktiga insatser i samband med Fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

I samband med arenabyggena i London har Decent Work också varit verksamma, men kanske inte synts till lika mycket. Broschyren Schyssta villkor del 3 innehåller en rapport från England som antyder att den officiella minimilönen 105,50 i timmen alls inte omfattar alla inblandade.

Mest aktiva är organisationen Playfair, som i år riktat in sig på tillverkningen av idrottskläder och noga dokumenterat arbetsvillkoren i länder som Kina, Indonesien och Sri Lanka, både genom intervjuer med arbetare och med översikter.

Dessa uppgifter har sen legat till grund för intensiva påtryckningar på de stora sportmärkena, i synnerhet huvudsponsorn Adidas. Playfair har även spridit ett rikt informationsmaterial riktat till skolor, och organiserade en alternativ symbolisk fackla i samband med invigningen.

Att kampanjen har rubriken ”ett svettfritt OS” är en ordlek med det engelska uttrycket för fabriker med undermåliga arbetsvillkor: ”sweat shops”.

Kraven på löner som går att leva på, fasta anställningar utan underleveratörer, arbetsplatssäkerhet och fackföreningsvälvilja har enligt Playfairs nyliga utvärdering burit viss frukt, även om en tabell över de största märkenas gensvar inte är särskilt imponerande.

Dialogen med Adidas slutar med konstaterandet att de egentligen inte bryr sig. Deras uppfattning är att lönen ska vara marknadsbaserad, medan Fairplay står upp för perspektivet att en lön som går att leva på är en mänsklig rättighet.

Nike får bättre lovord för sin ambition om en rättvis lönepolitik, men kritik för att fackföreningarna hålls utanför förhandlingarna om vad som är en rättvis lön, trots att Nike skrivit på viktiga övergripande avtal, bland annat i Indonesien.

Fairplay har med andra ord gjort en bred, väl påläst facklig insats, som hela tiden pågår. Framför allt bereder deras arbete marken för de företag och organisationer som verkligen vill ta rättviseperspektivet på allvar, och argumenterar övertygande för att facklig närvaro är en förutsättning för verklig rättvisa.

En broschyr från Playfair i samarbete med internationella textilfacket (”Toying with Workers’ Rights”) om tillverkningen av souvenirer och annan merchandise ställer OS-organisationskommitténs uttryckliga etiska krav på leverantörerna mot den verklighet som visar sig i två kinesiska fabriker och blir på så vis en snabbkurs i olika mekanismer som gör det möjligt att kringgå de regler som fästs på papper: granskningsfusk, oklara kontrakt, dold övertid, usla villkor för boende och mat.

Zhang, som jobbar med plastgjutning i Shenzhen sammanfattar: Konsumenterna tycker nog att de olympiska maskotarna är kul och gulliga, men tänker aldrig på det hårda arbetet, de låga lönerna och den dåliga maten vi har på fabriken.