Mer bråk och politik i LO-toppen

De fyra nya i ledningen är inte rädda för ett rosornas krig utan tror att arbetarrörelsen mår bra av lite dymanik.

Mer bråk och mer politik. LO:s nya ledning lovar ett skarpare tonläge i framtiden. De markerar att LO ska stå mer självständigt gentemot Socialdemokraterna – och striden för medlemmarnas bästa ska tas oavsett regering.

Förra valrörelsen satt Karl-Petter Thorwaldsson i ABF-huset och var frustrerad. I stället för att som tidigare vara aktiv under valstriderna såg han kampen utifrån.

– Vecka för vecka smalnade debatten av eftersom man var så jäkla rädd för konflikter, säger han när han tillsammans med de övriga tre i LO:s nyvalda ledning träffar Arbetet för en intervju.

Alla fyra startar från noll när de denna vecka flyttar in i LO-borgen, ingen har erfarenhet av centralorganisationens innersta.

– Tänk er en valrörelse som handlar om ja eller nej till rut. Jag var så förbannad, hur fasiken blev det så? fortsätter Karl-Petter Thorwaldsson.

– Då bestämde jag mig för att om det var något jag skulle göra i livet så var det att se till att sossarna, arbetarrörelsen och facket skulle ta tillbaka jobbfrågan.

Under kongressveckan beskrev han flera gånger en arbetarrörelse som både tappat mark och självförtroende. Han gjorde sitt bästa för att ingjuta nytt mod.

– Vi måste tro. Det är ingen naturlag att 400 000 ska vara arbetslösa, säger han.

Klockan får, enligt Karl-Petter Thorwaldsson, vridas tillbaka ända till 1996 för att hitta en offensiv sysselsättningspolitik. Den socialdemokratiska regeringen hade då sänkt a-kassan från 80 procent till 75 procent. Ilskan bland löntagare var stor. LO drev på och partiet satte som mål att halvera arbetslösheten mellan 1996 och 2000, vilket nästan gjordes.

– Socialdemokraterna skulle aldrig ha lagt de mångmiljardbeloppen de gjorde på kunskapslyftet om inte LO hade varit så tydligt.
Tobias Baudin håller med.

– Det har funnits en rädsla hos det socialdemokratiska partiet att det ska bli ett rosornas krig, men våra olika roller behövs. Det skapar en dynamik som driver politiken framåt, säger han.

En skiljelinje mellan LO och Socialdemokraterna tydliggjordes i och med att LO-kongressen beslutade att säga nej till vinster inom välfärden. I den frågan har socialdemokratin en mer vacklande hållning.

Men att bryta de täta banden med Socialdemokraterna är inte aktuellt. Kongressen förnyade sitt stöd för en fackligpolitisk samverkan. Dessutom står partiets ledare Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson nära varandra. Både har sitt förflutna i SSU och IF Metall.

Den nya LO-ledningen säger sig vilja driva en tydligare opinionsbildning och har sneglat på hur Svenskt Näringsliv jobbar. Inom fackföreningsrörelsen finns en frustration över att inte nå ut med sina frågor. Ofta har facket i stället fått uppmärksamhet i frågor som inte direkt rör arbetslivet.

Så var det exempelvis på vägen mot en ny LO-ledning.

Flera var nominerade och uttagningen blev en het fråga i medierna. Samtidigt rullade avtalsrörelsen på där LO-förbunden var splittrade.

Bakom kulisserna förde förbunden diskussioner om maktbalans i centralorganisationen. Trots det uteblev de öppna konflikterna, vilket Karl-Petter Thorwaldsson framhållit flera gånger.

– Jag är djupt imponerad över hur fackförbunden höll ihop denna process. Vi har haft flera kandidater och jag har inte hört någon säga ett ont ord om någon annan kandidat, säger han.

Det återstår att se, men kanske har den krokiga vägen till slut lett till att landsorganisationen är starkare än på länge.

Mäktiga IF Metall har fått sin Karl-Petter Thorwaldsson högst upp. Stora Kommunal har sin Tobias Baudin. Fackförbunden i 6F har fått sitt. Ingela Edlund, som fick posten som andre vice ordförande, är från Seko och avtalssekreteraren Torbjörn Johansson är från Byggnads.

Men pusslet har också innehållit helt nya bitar.

När tidigare LO-ledningar tillsatts har det ofta funnits någon kvar från den gamla ledningen, men denna gång har allesammans bytts ut. Dessutom till personer som visserligen stött på varandra tidigare men inte känner varandra särskilt bra.

– Jag träffade Kålle på SSU-tiden under 1990-talet men det var så länge sedan att det inte räknas, säger Ingela Edlund.

Hon ser både för- och nackdelar med att byta ut hela ledningen samtidigt.

– Den uppenbara fördelen är att man kan komma in och se saker med nya ögon och snabbt göra förändringar som vi tycker behövs. Problemet är att vi inte vet vad som hänt förut, säger hon.

Hennes väg till LO-toppen har orsakat både en och två jämställdhetsdebatter.

Denna kongress utökades ledningen från tre till fyra personer. I sitt tacktal till kongressen började hon med att berätta hur hon sett en tv-debatt där det diskuterats behovet av att ta in en kvinna i toppen som ett sorts alibi. Sedan konstaterade hon att ”man kan säga vad man vill men jag saknar i alla fall inte erfarenheten”. Hennes uttalande kan ses som en blinkning. Ingela Edlund är den i ledningen med längst facklig erfarenhet. 1994 började hon jobba på Sekos förbundskontor.

Karl-Petter Thorwaldsson har räknat upp tre områden som han tänker prioritera som fackbas: arbetslöshet, socialförsäkringar och organisering. Några snabba förändringar av LO:s kansli är dock inte att räkna med.

– Det är klart att LO-kansliet måste ändras men det ska ändå inte bli hela havet stormar, säger han.

En annan fråga den nya LO-ledningen omedelbart ska ta tag i är nästa avtalsrörelse.

Utmaningarna är stora. Den nya avtalssekreteraren Torbjörn Johansson beskriver situationen med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och ”arbetslösheten trycker sönder oss”.

– Alla löntagare, och framförallt arbetare, förlorar på det. Det är ju vi arbetare som i slutändan betalar kalaset, säger han.

• Märket inte heligt

Göran Jacobsson